Martin Lagerholm skriver om den tyska författaren Felicitas Hoppes vilda och befängt underhållande roman Die Nibelungen. Ein deutscher Stummfilm, som kom ut i Tyskland i höstas, där hon ”omregisserar” den tyskaste av myter, den litteraturhistoriskt sakrosankta Nibelungensången.
Att Felicitas Hoppe råkar vara född i ”råttfångarstaden” Hameln i västra Tyskland är en omständighet som ser ut som en tanke. Den lilla staden tycks evigt förknippad med den medeltida sagan, och skarva kan hon ju som få andra. Alltsedan debuten för 30 år sedan har hon försett sina läsare med lika många litterära alster i alla möjliga (och omöjliga) genrer, utföranden och tonlägen. Innovatör och spefågel, vore väl passande titlar för någon som lärt sig bemästra konsten att likt just råttfångaren – flöjt där, penna här – slå blå dunster i ögonen på sin beredvilligt duperade publik. Ständigt lurande i gränslandet mellan fiktionen, essän, reseberättelsen, gyckelspelet, den uppdiktade biografin och det historiska dokumentet, förvandlar hon världen till litteratur och därmed till en för henne särpräglad fabuleringskonst.
Efter framstående titlar som Pigafetta (1999), Paradis, bortom havet (2003) och Hoppe (2012), kom hon under fjolåret ut med hela två böcker. Först ut den knappt 100 sidor långa Fieber 17 (Dörlemann), en tvådelad liten essä- och berättelsebok om de dunkla förbindelserna mellan barndom och febertillstånd – ett motiv värdigt den samtida tyska prosans främsta fantast.
Minnesbilderna av det sjuka barnets svärmiska drömmar om att bli vuxen är tydligt självbiografiska, och hänger i boken samman med historien om barnets rastlösa längtan ut i livet. På en gång elegant och med patenterat drastiska tankesprång väver Hoppe också in intertextuella trådar mellan figurer som Peter Pan (som aldrig vill bli vuxen) och Pinocchio (som aldrig fått vara barn). Hennes prosa är som regel associativ, refererande och ”lärd” – ofta demonstrerat liksom från sidan och med radikala överraskningseffekter – men har parallellt med detta ännu beröringar med de klassiska berättartraditionerna: sagan, anekdoten och skrönan, där dröm, myt och historia löper samman.
Emellertid har den tjusande illusionisten och genresprängande frifräsaren nog aldrig tidigare varit så vild och befängt underhållande som i den i höstas utgivna romanen Die Nibelungen. Det handlar alltså om den tyskaste av myter, den litteraturhistoriskt sakrosankta Nibelungensången, det medelhögtyska hjälteeposet om drakdödaren Siegfried och den burgundiska prinsessan Krimhild, om Rhenguldet och valkyrian Brynhild, Hagens mord på Siegfried och om Krimhilds blodiga hämnd i Etzels (Attilas) borg. Eposet är en hybrid mellan nordiskt, germanskt, keltiskt och latinskt tankestoff, och huserar i det ideologiskt överlastade gränslandet mellan myten och historiekrivningen. Romantikern August Wilhelm Schlegel betraktade rentav verket som en världsåskådning.
Spirituellt, vanvördigt och med en lika mustig som kavat humor ifrågasätter och ”omregisserar” Hoppe den gamla myten, här med den förment klargörande undertiteln ”En tysk stumfilm”. I själva verket är det nämligen inte alls frågan om en sådan, även om det förvisso inte saknas uttryckliga och underförstådda referenser till Fritz Langs berömda filmatisering från 1924. Nej, det rör sig snarare om en nutida teateruppsättning av det mytiska dramat framför domkyrkan i Worms, den stad där det medeltida eposet till stor del utspelar sig. På just denna plats äger det årliga Nibelungenfestspiele rum, en festival som under nationalsocialistisk yra invigdes under Tredje riket, upphörde efter kriget men som återinvigdes 2002, om än förstås med helt andra förtecken.
Bildrikt beskriver Hoppe atmosfären runt teaterspektaklet och den uppsluppet förväntansfulla publiken, men flikar konstfärdigt också in satiriska kommentarer om arrangörernas och åskådarnas glättiga förhållande till eposets brutala intrig, och stofferar dessutom den berättarglada anrättningen med åtskilliga blinkningar till namn och tilldragelser i dagens tyska kultursfär.
Och själva filmtemat släpper hon inte, utan låter det löpa som en fix idé över boksidorna och i romanens så kallade paratexter. Exempelvis inleds varje kapitel – ”Brunhild trampar i klaveret”, ”Kriemhild diskuterar skatten och håller ett tal”, ”An der schönen blauen Donau” – med en svart stumfilmsruta med vit text, och därtill avslutas det litterära fyrverkeriet med regelrätta eftertexter: rollista, produktionsteam och övrig personal. Så får vi bland annat information om att hunner, vasaller och stigbygelhållare tillhandahållits av roddklubben Blau-Weiss i Worms, att det lokala konditoriet Schmerker stått för cateringen, att Hoppe själv skrivit manus och att filmregissören Quentin Tarantino varit dramaturg. Sistnämnda namn förvånar väl heller ingen som har eposets avslutande och totala massaker i färskt minne.
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om just Nibelungenmyten
- Ett avsnitt av Fritz Langs stumfilm: