Det hemliga Tyskland (IV)
Siegfried

I den avslutande delen av Martin Lagerholms essä tar han upp myten om Siegfried som på ett sammanfattande sätt visar hur tyska myter på olika sätt kommit att forma den tyska självbilden

 

Utanför mitt lilla pensionat i centrala Worms står en tung motorcykel. Över den breda och militärgröna bensintanken breder ett stort järnkors ut sig, och därunder en inskription: Verzweifle nicht – kämpft! (Förtvivla inte – kämpa!). Vem motorcykeln tillhör och vad exakt meddelandet vill sända för budskap vågar jag inte ens gissa, men ett vet jag: på just den här orten hade mottot kunnat yttras av både den mytiske främlingen Siegfried och av hans fiende, stadens lika sägenomspunne son Hagen, ärkefiender i det medelhögtyska verseposet Nibelungensången.

Men vad hjälpte väl det att de kämpade? Det slutade ju inte väl för någon av dem; Siegfried dräptes av Hagen, och sistnämnde i sin tur av Siegfrieds änka Kriemhild i hunnerkungen Attilas borg. Förutom nämnda två kämpars fiendskap och onda bråda död skaldar diktverket om hur drakdräparen och den svärdssmidande nibelungen (mörkrets son) Siegfried/Sigurd lade vantarna på Rhenguldet; om hjältens kärlek till den mörkhåriga skönheten Kriemhild/Gudrun (blond blir hon först hos Wagner); om den nordiska valkyrian Brünnhildes/Brynhilds svartsjuka och motvilliga giftermål med den burgundiske kungen, tillika Kriemhilds bror Gunther/Gunnar. Så långt den germanska kungsmytens upplägg i grova drag.

Denna våldsamma hjälte- och kärlekshistoria är i själva verket en intrikat hybrid av nordiskt (Völsungasagan), keltiskt, germanskt och latinskt tankestoff; av nedtecknade kväden och muntliga traderingar med motivmäsiga rötter i folkvandringstiden. Så rör sig Nibelungensångens innehåll och receptionshistoria i det dimmiga gränslandet mellan myten och historieskrivningen, men utgör också en all-europeisk urkund med kulturella och idéhistoriska kopplingar till allsköns ämnen och discipliner, från litteratur, historia och filologi till kulturteori, teologi och politik.

Den romantiske tyske litteraturhistorikern och inflytelserike kritikern August Wilhelm Schlegel betraktade på sin tid det germanska eposet inte bara som ett stycke litteratur, utan framför allt som uttryck för en »världsåskådning«. Och granskar man närmare sagostoffets huvudteman upptäcker man snart att verket vibrerar av kulturella och ideologiska spänningar mellan kultur och natur, förnuft och känsla, latinskt och nordiskt, dualistiska och monistiska principer.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln
Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Så är Nibelungensången inte bara en spännande historia i egen rätt, utan tjänar också som en arena för olika argument om livets grundprinciper och i förlängningen om Europas identitet. Som en absolut motpol till den burgundiske vapenmästaren Hagen von Tronjes och hans gelikars världsliga makt och rationalitet står den mytiske naturalisten och fritänkaren Siegfried, en tysk Herkules. Det är »keltisk livslust« (Siegfried) mot »imperiebyggarnas rädsla« (Hagen), naturen (S) mot den politiska makten (H), magin (S) mot förnuftet (H). Åtminstone enligt den tyske författaren Jürgen Lodemanns väldiga roman och prosaomarbetning Siegfried und Krimhild (2002). Rubriken till kapitlet där Hagen stöter det dödande spjutet i nibelungens rygg lyder sålunda: »Mordet på Siegfried som det nya europeiska imperiets begynnelse« Har vi alltså rentav mördaren Hagen att tacka för den västerländska kulturens fortlevnad? Är hjälten Siegfried – en anti-auktoritär naturmänniska, en Rousseau i rustning – i själva verket ett slags terrorist med det övergripande målet att rasera den europeiska civilisationens fundament? Är det kanske också därför som det är eposets dystre antihjälte, den försåtlige mordängeln och burgundern Hagen, och inte Siegfried, som förärats med den största och mäktigaste statyn i Worms, trots ortens ständiga bruk av namnet »Nibelungenstaden vid Rhen«?

Ett exempel på en omtolkning, här slutet av Wagners Götterdämmerung i en TV-film från 2004

Med jämna mellanrum dyker det upp mer eller mindre spekulativa teorier om den historiska kärnan bakom Nibelungeneposets gestalter och händelser. Det enda som är historiskt belagt är att det kortlivade burgunderriket var beläget i trakterna av Worms (där Nibelungensångens första del huvudsakligen utspelar sig), och att det förintades av hunnerna år 436. Övriga kopplingar mellan myten och historien är av rent hypotetisk karaktär. Ett av de mest populära spörsmålen handlar om huruvida Siegfriedgestalten alls kan sägas bygga på någon verklig historisk person. En snabb blick på sagans osannolike, självmotsägande och fantasieggande hjälte räcker för att förstå att det genom seklernas lopp inte direkt varit någon brist på förslag.

Arthur Rackham - Siegfried blåser i sitt horn
Arthur Rackham – Siegfried blåser i sitt horn

Den väl mest berömda och ideologiskt missbrukade bilden av Siegfried är den av en nationalistisk och sedermera kraftigt nazifierad germansk hjälte: en arketypiskt svärdssvingande arier som besegrar den onda draken och renar sig själv genom att bada i dess blod. Men olika epokers konstnärliga och politiska strömningar har försökt sig på alla möjliga sorters framställningar av den bålde nibelungenhjälten: troskyldig krigare, tragisk älskare, ädel riddare. . . Ja, under mer revolutionära tidevarv har man rentav lyckats frambesvärja en »röd Siegfried« som kämpar för proletariatets rättigheter. Läsningar som framhäver just hjältens rhenländska bakgrund har inte heller saknats, och som gärna kopplat samman honom med det under 1900-talet kraftigt industrialiserade Ruhrområdet. Detta i sin tur förstärkt av sammanträffandet att berget där Siegfried smider sitt ryktbara svärd Balmung inte ligger långt ifrån Kruppkoncernens väldiga stålverk i Essen, där man under andra världskriget bland annat tillverkade de monstruösa slagskeppen Tirpitz och Bismarck.

Den kandidat som mest frekvent emellertid brukar få tjäna som historisk förlaga till drakdödaren Siegfried är germanen Arminius, alias cheruskern Hermann, som i westfaliska Teutoburgerskogen år 9 e kr besegrade den romerske härföraren Varus och hans 20 000 man starka armé (se »Det hemliga Tyskland III«). Den skimrande lindorm – alltså Fafner, Rhenguldets väktare och som Siegfried sedermera besegrar – skall enligt de historiker som stödjer teorin i själva verket ha varit det långa romerska härtågets ormlika trupprörelser genom landskapet, och där de blänkande rustningarna och hjälmarna på avstånd skall ha påmint om en drakes skimrande fjäll. Här alltså Siegfried som en rent allegorisk figur med den otroliga förmågan att hoppa 400 år framåt i tiden, från Augustus dagar till burgundernas undergång. Måhända en smula långsökt, men de idéhistoriska och kultursemiotiska länkarna mellan kejsartidens Germanien, folkvandringstidens Burgund och Nibelungendiktarnas feodala Tyskland bör för den sakens skull inte ignoreras. Och är det verkligen en ren slump, undrar teorins ivrigaste förespråkare, att Siegfried i likhet med Arminius härstammade från det romerskt belägrade Xanten, varifrån Varus inledde sitt för det romerska imperiet så förödande angrepp på Germanien?

Neuschwanstein
Neuschwanstein

Som de flesta andra kulturbärande nationalmyter återupplivades även Siegfried under 1800-talets andra hälft. Den som under de nationalromantiskt chauvinistiska decennierna 1850-1880 enskilt kom att betyda mest för Siegfrieds status som den främsta av germanska legender, var det i den tyska kulturvärlden omnipotenta geniet Richard Wagner. Och han i sin tur först med god draghjälp av mecenaten Ludwig II, kungariket Bayerns egen Märchenkönig och Dream King. Den halvt galne regenten bjöd in Wagner till sitt ofullbordade sagoslott Neuschwanstein, beläget på en svårtillgänglig klipphylla i sydvästra Bayern – en idealiserad »riddarborg« i gotisk stil, belamrad med depraverad kitsch. Men vad brydde sig väl den märklige härskaren om smakpolisens klander när han i sina verklighetsflyende interiörer ostört kunde ge sig hän åt sina storhetsvansinniga drömmar och excentriska estetiska böjelser! I dessa väldiga salar och gemak, bland otaliga kulisser, kabinett, gallerier, trappor och balkonger kunde den romantiska narrkonungen Ludwig drömma sig in i en värld som var hans och Wagners och ingen annans. Den prålande Sängersaal i slottets själva hjärta domineras fullkomligt av väldiga tavlor och muralmålningar med motiv från Wagners germanska och mytiska operavärldar. I denna våta dröm av förvända fantasier var det tänkt att Ludwig och Wagner gemensamt, likt två moderna »Siegfriedar«, skulle »smida konstens framtid«.

Genom Richard Wagners epokgörande operatetralogi Nibelungens ring (1869-1876), där just Siegfried utgör den tredje delen, upphöjdes hjälten till främsta representant för tyskarnas heroiskt mytifierande världsbild. I anslutning till komponerandet av det väldiga verket började Wagner skissa på sin idé om ett »Bühnenfestspiel«, en sång- och teaterfest som sedan 1876 varit vida känt i musik- och kulturvärlden som Bayreuther Festspiele, där man under några dagar i augusti varje år sätter upp Wagner-operor. Att få medverka på evenemangen i det än idag av Wagner-familjen drakoniskt övervakade Richard-Wagner-Festspielhaus i Bayreuth hör sedan länge till ett av världens mest prestigefyllda uppdrag. Tonsättarens egen konstnärliga självförgudning och fanatiska antisemitism sätts numera i en moraliskt frigörande och absolut nödvändig kontext, också på Wagnerkultens allra heligaste plats. I Richard-Wagner-Park nedanför Festspielhaus i Bayreuth blickar den väldiga bysten av kompositören inte längre bara ut över sitt eget konstmusikaliska testamente, utan sedan tio år tillbaka också över den permanenta utställningen »Verstummte Stimmen« (Tystade röster), som på en rad gråa tavlor påminner om och presenterar judiska dirigenter, regissörer, musiker och operasångare som tidigare var verksamma på Festspielhaus men som sedermera föll offer för nazismens rasistiska musikpolitik 1933-1945.

Tiden har långt om länge alltså kommit ifatt Bayreuth. Liksom Worms, i vars centrum det relativt unga Nibelungenmuseet utgör en integrerad del av den bevarade gamla ringmuren. Lokaliteten är inte särskilt stor, men visar i olika stationer och rum upp en saga långt bortom nazisternas instrumentaliserade bild av det germanska hjälteeposet. Den spetsbågiga paviljongen sträcker inte bara upp mot den gamla stadsportens tunga stentorn, utan också ut i en tidlös historia om Siegfriedgestaltens många olika manifestationer genom århundradena. Allt utmynnar i den virtuella världen i form av en digital skattkammare där den interagerande besökaren kan söka efter det av Hagen sänkta Rhenguldet under Worms medeltida gatunät. Nibelungensången från mörk medeltid till genomlyst cyberrymd. Från dikten till verkligheten och åter tillbaka till dikten.

Många av den tyska kulturens politiserade myter, menade filosofen Ernst Cassirer, är ”inte några vilda frukter av någon frodig inbillningskraft”, utan ”konstrika skapelser utformade av mycket skickliga och sluga hantverkare”. Av den anledningen kan vissa myter tjäna konservativa och andra revolutionära syften, och ytterligare några (såsom just Siegfriedgestalten) i sin associations- och tolkningsrikedom fylla hela den ideologiska paletten med passande innehåll.

Den här essän har på olika sätt och med en rad åskådliga exempel försökt återge några huvudlinjer och dominerande strömningar i denna process – en process som inte minst understryker att de tyska myternas lydelser inte är konserverade, utan oavbrutet skapas på nytt, som ett slags andliga restprodukter av de historiska förloppen.

 

  • Klicka här för att läsa hela essän i ett sammanhang
  • Dela artikeln:

    Missa inget på Dixikon.
    Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

    Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).