Slingor – en essä om hår. Del två.

Helena Fagertun undersöker i sin essä hår och håravfall i litteraturen ur ett feministiskt och idéhistoriskt perspektiv. Essän är precis som flätan skriven och publicerad i tre delar, möjliga att läsa både slinga för slinga och omlott.

  

Del två

Brave the shave

En dag när vi går hem från mataffären stannar min sambo Blake plötsligt till och tittar på mig snett bakifrån. ”Nu syns det verkligen”, säger han, ”hur lite hår du har.” Alopecin går i skov: i perioder växer sig de kala fläckarna stora medan håret andra gånger kommer tillbaka. Sedan den första fläcken för flera år sedan har jag inte någon gång haft full återväxt. Den ”frisyr” som jag ofrivilligt har vid just den här tidpunkten är en bisarr blandning av hår, kala fläckar och fläckar av hår i de kala fläckarna. Det ser med andra ord inte riktigt klokt ut när jag hemma sätter upp håret i fläta eller tofs och det borde inte ha undgått Blake hur mycket av håret som har fallit av på sistone. Ändå är det som att han har slutat se när vi är hemma och det är först när vi befinner oss ute i världen som han lägger märke till det. När jag har borstat ner håret och det förväntas dölja de kala områdena men inte längre gör det.

Samma kväll börjar vi se Unorthodox, miniserien om den chassidiska unga kvinnan Esther Shapiro, spelad av den israeliska skådespelaren Shira Haas, som flytt – eller, som hon säger, ”åkt utan att berätta för någon” – från det ortodoxa communityt i Williamsburg, New York och hamnat i ett studentgäng vid musikkonservatoriet i Berlin. Det går förstås att se serien från flera olika perspektiv, men själv klarar jag inte av att se den utifrån något annat än just hårets.

I den första centrala hårscenen åker Esther tillsammans med sina nyfunna Berlinvänner till stranden. På språng ut i vattnet berättar en av killarna i gänget för henne att på andra sidan sjön ligger villan där nazisterna 1942 beslutade att döda judar i koncentrationsläger och senare var det också därifrån som östtyska vakter under Berlinmurens tid sköt ner alla som försökte simma till friheten. ”Nu kan man simma så långt man vill”, säger han, ”sjön är bara en sjö.” Men hur kan en sjö med ett så mörkt förflutet bli en simpel badsjö för någon som förlorat stora delar av sin släkt i förintelsen? Esther tvekar, men bestämmer sig sedan för att ge sjön den symboliska betydelsen frigörelse: Hon klär halvt av sig och vadar ut. När vattnet når henne precis över midjan lyfter hon handen, tar av sig peruken och blottar ett millimetersnaggat hår. Hon släpper ner peruken i vattnet och låter den flyta iväg.

Inom den ortodoxa judendomen är det ett påbud att gifta kvinnor ska täcka håret. I och med äktenskapet anses håret bli heligt och täckandet av det visar att kvinnan inte längre är tillgänglig. Varför vissa ortodoxa judinnor förutom att täcka även rakar av sig håret är svårare att hitta en förklaring på och när jag söker runt hittar jag mest andras frustration över frågan: ibland påtalas att det är praktiskt, vilket förstås är en rimlig anledning eftersom att bära peruk, särskilt med hår under, blir mycket varmt, ibland sägs istället att det är kutym och vissa menar att ett långt hår omärkligt kan trassla sig så att det renande vattnet under mikve, det månatliga reningsbadet, inte kommer åt överallt.

Oavsett anledning fungerar få scener så bra på duken som just klippandet eller rakningen av det kvinnliga håret. I en tillbakablick senare i Unorthodox sitter Esther Shapiro framför ett bord med en spegel och en brunfärgad peruk på en perukstock. En äldre kvinna iklädd turban för lugnt och metodiskt en rakapparat över hennes huvud. Bakom kvinnorna står tre tjejer, två något och en mycket yngre än Esther. Alla tre har vackra svallande hår. Under rakningen genomgår Esther flera olika känslostadier: först mumlar hon böner, sedan andas hon häftigt och till slut gråter hon.

Frieda Vizel, som likt fiktionens Esther vuxit upp i Williamsburg men lämnat det chassidiska livet, kommenterar i en intervju i Svenska Dagbladet att det för henne inte var någon stor sak att raka huvudet efter bröllopet och att även om hon känner till andra kvinnor som stängt in sig i badrummet när håret skulle rakas så tycker hon att händelsen överdramatiseras i serien: ”det ser ut som ett övergrepp. För en majoritet är det bara en del av ritualen.” Själv tänkte jag aldrig att det handlar om ett övergrepp utan att det på en och samma gång är en religiös ritual som Esther frivilligt genomgår eller fogar sig efter och en upplevelse som är dramatisk eller rentav traumatisk för henne som person. 

Någon kväll senare får jag ett infall och klipper av de hårtestar som sticker ut i utkanten av de kala fläckarna. Jag står framför spegeln och tar sidorna först, för att sedan med hjälp av en sminkspegel försöka klippa av det utbrytande håret i nacken. Utgångsläget är så dåligt att klippningen knappt påverkar mig känslomässigt alls – det kan helt enkelt inte bli sämre än det redan är. Men så råkar jag i en obetänksam stund klippa av hårstråna i främre kanten av ena tinningen. Jag skrattar till – det ser ut som en sådan trollklippning som min dotter Alka nyligen gjorde – och bestämmer mig för att det nog är bäst att stanna där. Jag samlar ihop håret och väger det i handen för att sedan spola ner det i toaletten.

Liksom inom judendomen är det inom flera andra religioner vanligt med riter som utgörs just av rakningen av hår. Inom islam rakas ofta barnets hår i samband med en namngivningsritual på den sjunde levnadsdagen. Det avrakade håret vägs och motsvarande vikt i silver ges som en gåva till fattiga och behövande. Muslimska män som gör hajj, pilgrimsfärden till Mecka, rakar före resan både huvud och kropp samt klipper naglarna som ett slags rituell rentvagning.

Inom hinduismen, där tron på reinkarnation är central, sammankopplas det nyfödda barnets hår till det föregående livet och särskilt till dåliga egenskaper i detta. Under barnets första levnadsår rakas därför håret i syfte att det nya livet ska påbörjas rent. Hinduiska män fortsätter sedan att klippa håret, medan kvinnor rekommenderas att varken klippa eller färga det. De använder inte heller kemiska produkter i håret, något som paradoxalt nog lett till att deras långa och friska hår blivit hårdvaluta i en mycket smutsig hårindustri.

En hinduistisk ritual går ut på att offra håret till guden Vishnu, antingen som tack för att man har blivit bönhörd eller som en offergåva för att bli bönhörd. Efter rakningen läggs det offrade håret i kollekten och går direkt till nästa led i kedjan där processen att omvandla håret till löshår påbörjas; det tvättas och behandlas i kemiska bad som gör att pigmentet försvinner. Detta indiska högkvalitetshår har kommit att gå under benämningen ”tempelhår” och när det senare säljs som löshår i väst bär det ofta märkningar om etisk och rättvis handel, detta trots att människorna som offrat håret sällan får någon ersättning för det och ibland till och med varit tvungna att betala för att skänka sitt hår. Och även om både män och kvinnor offrar håret i religionens namn är offret alltid större för kvinnorna eftersom så mycket av deras kvinnliga identitet anses ligga i deras långa hår.

Kvällen efter klippningen ber jag Blake raka av de numera korta testarna. Jag ställer in en pall på vår lilla toalett och sätter mig på den halvt inne i duschen medan frisören får stå precis innanför dörröppningen. Han kör först med trimmern han vanligtvis använder till sitt skägg och gör sedan finarbetet med en hyvel. Det hela tar bara några minuter. Liksom när Blake tidigare toppat mitt hår blir jag även nu förvånad över hur försiktigt han rör vid håret och huvudet. Jag upprepar flera gånger att jag inte är håröm, mest som en längtan efter att han ska röra vid mig ordentligare. När han är klar drar jag handen över huden – nu känns det lent både där det är kalt och där det är rakat.

I sin bok om den kala manliga skallen, Skallism (2007), menar Lennart Bernhardtson att orsaken till att håret tillmäts så stor betydelse som identitetsmarkör är att skallen, tillsammans med ansiktet, är den kroppsdel som är svårast att dölja. Historiskt sett har det rakade huvudet ofta varit något negativt; slavar och fångar rakades för att de skulle vara lättare att ”hantera”, men också som ett led i övergreppet att utplåna deras individualitet. När judar i koncentrationsläger fick nummer intatuerade på sina armar och sina huvuden rakade var det ett sätt att tala om för dem: du är ett nummer och en rakad skalle, alltså är du ingenting.

Omslag ”Skallism – om kala män” av Lennart Bernhardtson. Källa: bokus.com

Under andra halvan av nittonhundratalet kom den rakade skallen främst att förknippas med särskilda subkulturer. Under 60-talet klippte ungdomar från engelsk arbetarklass sig kort som en förlängning av modsrörelsen och en motreaktion mot popens och hippierörelsens långa hår. Eftersom många av punkens anhängare också kom från arbetarklassen förflyttades sedan skinnskallekulturen dit på det sena 70-talet. Företeelsen var stark inom punkrörelsen till dess att bandet Skrewdriver 1982 uppträdde i media som rasister och gjorde sig till talespersoner för alla skinnskallar. Oavsett om detta var den avgörande punkten eller inte så kom sedan den nynazistiska rörelsen under 80-talet att göra den kala skallen till ett av sina främsta kännetecken.

Även om det under 80- och 90-talet parallellt började bli en trend att raka skallen bland främst kulturmän så var det först i och med David Beckhams snagg 2000 som modet på allvar slog igenom. Under fotbolls-VM ett par år senare hade många spelare rakat huvud, tidningarna skrev spaltmeter om fenomenet och fansen följde efter. Från att ha varit en symbol för något ont eller avvikande blev den manliga rakade skallen var mans mode eller antimode. I Skallism beskriver Bernhardtson hur den rakade skallen mer och mer kommit att ses som en markering av medveten manlighet och samtidigt ingenting alls. 

Idag har det att män rakar huvudena blivit något så vanligt att det inte längre känns relevant huruvida rakningen sker på grund av tunnhårighet, för att det är praktiskt eller av något annat skäl. Det manliga håravfallet beror på att hårsäckarna får ökad känslighet för testosteron och därför går i så kallad involution, tillbakabildning. Män har inte bara förlikat sig med utan också tagit makten över sitt håravfall; om kvinnors sexualitet främst förknippas med det långa håret finns det för män en hög grad av potens i den kala skallen. Idag upplever tonårskillar troligtvis inte håravfall som en lika problematisk framtidsutsikt som det var för unga män för bara några decennier sedan.

Dagarna går och jag märker att jag inte lyckas bli tillfreds med min nya frisyr. Den blir än mer nyckfull än tidigare vartefter håret börjar växa ut och från att skallen tidigare bestått av långt hår respektive kala områden finns nu tre nivåer: långt, stubb och kalt. När jag är hemma har jag det fortfarande uppsatt och uppskattar att jag slipper det tidigare problemet med att försöka fläta eller snurra in de mest avlägsna testarna. Då och då rakar jag av stubben i tinningarna och precis bakom öronen, och ibland ber jag Blake dra några drag med hyveln i nacken. Efter varje sådan insats inbillar jag mig att nu, denna gång, kommer jag att våga gå ut med håret uppsatt. Jag kisar mot tjejen i spegeln och försöker inbilla mig att man med lite välvilja kan tro att hon har en frivilligt rakad undercut.

En annan som tvingas till en inte helt frivillig klippning på grund av att håret bryter mot normen är Anne på Grönkulla i Lucy Maud Montgomerys bok med samma namn, först utgiven 1908. Som vanligt har hon gjort ett otyg; hon har köpt hårfärg av en gårdfarihandlare men istället för korpsvart har hennes röda hår färgats grönt. Marilla som Anne bor hos konstaterar: ”Vi måste klippa av ditt hår, det kan inte hjälpas. Du kan inte visa dig för folk och se ut så här.” Anne går direkt med på det och beskriver färgningen som en ”så prosaisk olycka, det är inte en smula intresse eller romantik med den … Flickorna i böcker mista håret i svåra febrar eller sälja det för att få pengar till någon ädel handling, och hade jag förlorat mitt hår på så sätt, skulle jag inte ha sörjt hälften så mycket”.

En av de flickor i böckerna som Anne hänvisar till kan mycket väl vara Jo March i Louisa May Alcotts Unga kvinnor från 1868 som en dag kommer hem till sin mamma och tre systrar, tar av sig mössan och blottar sitt avklippta hår. Hon har då sålt sitt långa vågiga kastanjebruna hår för att kunna bidra till att pappan, som ligger sjuk i militären, ska kunna få vård och komma hem. Systrarna och mamman reagerar först med bestörtning – ”Ditt vackra hår! […] Det enda vackra du hade!”, ”det hade du inte behövt göra” – men lugnar sig snart och mamman konstaterar att hon ”inte är så belåten med det, men jag kan inte banna dig, för jag vet hur villigt du har uppoffrat din fåfänga, som du kallar det, för ditt goda hjärtas skull.”

Så långt är moralen i berättelsen både enkel och tidstypisk, mer intressant är det därför att följa Jos ambivalenta känslor inför det avklippta håret: ömsom menar hon att det kommer att göra hennes fåfänga gott eftersom hon ”började bli alltför stolt över sin peruk”, ömsom berättas hur hon inte blev gråtmild hos barberaren men kände sig ”lite konstig, när jag såg mitt kära gamla hår ligga på bordet och bara kände den korta, vassa stubben på huvudet. Det var nästan som om jag hade blivit av med en arm eller en fot.” När flickorna ligger och ska sova om kvällen hör systern Meg hur Jo kväver sina snyftningar. ”Gråter du för pappa?” frågar hon, på vilket Jo svarar nekande, gräver ner huvudet i kudden och utbrister: ”Mitt – mitt hår!” Därefter svänger hon ännu en gång och säger att hon egentligen inte är ledsen och skulle göra samma sak igen om hon fick chansen.

En annan berättelse som Anne kanske inte tänkte på, men som helt kretsar kring klippningen av håret som en ädel handling, är O. Henrys novell ”The Gift of the Magi” från 1905. Här säljer huvudpersonen, en ung kvinna i ett fattigt äktenskap, det finaste hon har, nämligen håret, för att kunna köpa en påkostad julklapp till sin make. När hon kommer hem och blottar sitt hårlösa huvud för maken får sig novellen en ordentlig tvist och misslyckandet blir dubbelt: klockan hon köpt en kedja till har han sålt för att få råd att köpa en fin kam till hennes hår som hon ju har sålt för att … 

Frida Kahlos målning Autorretrato com Pelo Corto visar fram en annan aspekt av och orsak till hårklippningen. Den spanska titeln skulle på svenska bli ”Självporträtt med kort hår”, men den engelska titeln på verket är egentligen mer talande för att det är en handling snarare än en status som målningen gestaltar: Self-Portrait with Cropped Hair. På den lilla målningen står klippningen av håret snarare än hårets längd i centrum: i mitten av bilden sitter Fridas alter ego på en stol med en liten sax i handen. Hon håller saxen med öppna blad vänd in mot sig. Hängande över stolen och utspritt på hela golvet runtomkring henne ligger stora tussar av mörkt hår. Hennes nyklippta snagg är jämn. Överst i bilden finns noter och ett par rader text från en mexikansk folksång som i översättning lyder:

Se, om jag älskade dig var det för ditt hår, men nu när du är flintskallig älskar jag dig inte längre.

”Autorretrato com Pelo Corto”, Frida Kahlo. Källa: en.wahooart.com

Kahlo själv klippte av sitt hår en månad efter att hon och Diego Rivera skilt sig 1940, och detta självporträtt målades kort därefter. Förutom det korta håret väcker även kläderna – en oversized manskostym och en vinröd skjorta – tankarna på manliga attribut, eller egentligen kanske än mer specifikt: Riveras manliga attribut. Förutom Kahlos sedvanligt hopväxta ögonbryn har även den svarta mustaschen målats mer framträdande än vanligt. Det finns en dubbelhet i bilden: å ena sidan finns sorgen efter uppbrottet där, å andra sidan talar den högt om oberoende och självständighet.

Min egen feghet fortsätter tyvärr och det hela övergår till en överdriven planering. Jag har testat mig fram till att håret åtminstone någorlunda, på avstånd och under några timmar kan täcka fläckarna, men bara om det är nytvättat. Vid väl utvalda tillfällen ser jag med andra ord till att duscha strax innan jag ska iväg. Så snart jag har haft håret uppsatt, vilket vill säga alltid när jag varit hemma, ser det helt hopplöst ut när jag släpper ut det och jag kan omöjligt få styr på det. Jag tar den enkla vägen när jag går ut, sätter på mig hilka eller sjal.

I den samtida kulturen är det inte längre klippningen utan rakningen som står i centrum. I actionfilmen G.I. Jane från 1997 har huvudpersonen O’Neil, spelad av Demi Moore, helt andra motiv bakom att hon rakar av sig håret. Liksom i Unorthodox eller Unga kvinnor går det även här att följa håret som en röd tråd eller snarare strå genom verket: det första O’Neil säger till sin chef är att hon ska gå till frisören innan träningen börjar, varpå han svarar ”bara det inte är för långt eller i ögonen är jag nöjd”, följt av ”vi försöker inte byta kön på dig”. När hon efter en jobbig start i förbandet (när de gör armhävningar i vattenbrynet skriker en ledare: ”sluta leka med håret, O’Neil!”) kommer tillbaka till chefens kontor är det för att protestera mot just detta – hon vill inte längre bli särbehandlad som kvinna utan vara med på lika villkor som männen.

Kort därefter befinner sig O’Neil i en tom frisersalong. Ur en låda tar hon upp en rakapparat och beslutsamt rakar hon av håret till tonerna av Pretenders ”The Homecoming”. Det är en ikonisk filmscen vars styrka bland annat ligger i dess dubbelhet: å ena sidan symboliserar den en kvinnlig frigörelse genom att det rakade håret gör att hon inte längre självklart blir läst som kvinna och därmed särbehandlad, å andra sidan kan man fråga sig varför denna frigörelse kräver en anpassning till rådande manliga ideal. 

Till en annan frisersalong kom Britney Spears 2007. Från en rehabiliteringsklinik åkte hon direkt hem till sin före detta make Kevin Federline och bad om att få träffa de gemensamma barnen som hon nyligen förlorat vårdnaden om. När hon blev nekad detta körde hon till en salong och sa till frisören att raka av henne håret. Då försökte frisören, Esther Tognozz, att få henne att komma på andra tankar vilket enbart ledde till att Spears gjorde precis som O’Neil i G.I. Jane: hon tog rakapparaten i egna händer. 

Scenen utgör en kärnpunkt i dokumentärfilmen Britney at Breaking Point (2019). Här talar psykologer och papparazzi (!) om hur de senare drev Spears fram till denna kväll då hon förutom att raka av håret även tatuerade in en annan kvinnas läppar på sin kropp. De beskriver hur hon på första bilden från frisersalongen ser glad ut, på nästa sorgsen. De lägger orden i hennes mun: ”Vad i helvete har jag gjort.” De kommenterar hur less hon var på att bli iakttagen för varje steg hon tog, att bli analyserad, kritiserad och … de som kommenterar verkar inte märka att de återigen gör samma sak. Det enda Spears själv svarade när journalisterna frågade varför hon rakade huvudet var: ”På grund av er.” När tatueraren frågade samma sak gav hon ett liknande svar:

Jag vill bara inte att någon ska röra mitt huvud. Jag vill inte att någon ska röra mitt hår. Jag är less på att folk rör mitt hår.

I den svenska alopecigruppen på Facebook hanterar de flesta sitt håravfall så långt som möjligt genom att täcka över fläckarna; beroende på var fläckarna sitter kan man antingen kamma över dem eller göra olika typer av uppsättningar. Vissa försöker dölja mindre fläckar eller androgen alopeci, som namnet till trots även kvinnor kan få, där håret tunnas snarare än fläckas ut, genom att måla ögonskugga eller lägga hårfibret toppik på huden. Vissa använder sig av huvudbonader, hårextensioner eller peruk. När håret fallit av så mycket att det inte längre går att dölja fläckarna är lösningen alltid att raka av det.

På Instagram återkommer uttrycket brave the shave och alopeciker som användaren lifeonastrand gör rakningen till en fest – hon bjuder in släkt och vänner till en frisersalong där det bjuds på vin och snittar medan hennes respektive rakar av det lilla hår hon har kvar, ivrigt påhejad med hjärtan från följarna. lifeonastrand tillhör mellan sina helrakningar en av dem som jag har tänkt på som ”fläckaktivister” eller ”alopeciinfluencers”, personer med håravfall som inte försöker dölja eller raka av håret utan istället visar fram och utnyttjar fläckarna. Genom uppsättningar som i så hög grad som möjligt blottar fläckarna stryker dessa alopeciker fläckarna medhårs snarare än mothårs.

Det är med andra ord en liten frisyrvärld jag inspireras av när jag ännu en gång står framför spegeln och testar vilka frisyrer som fungerar bäst för den form av alopeci jag har, där fläckarna breder ut sig tvärtom det vanliga mönstret för manligt håravfall. Formen kallas ophiasis efter grekiskans ophis som betyder ’orm’, och det är också lätt att föreställa sig en slingrande orm som äter upp håret längs hela nedre kanten av hårfästet. Jag testar strama knutar à la den isländska sångerskan Björk mitt uppe på huvudet men kommer fram till att det som bäst blottar håravfallet är inbakade flätor som löper längs det uppflyttade och ojämna hårfästet.

I det fjärde och sista avsnittet av Unorthodox promenerar Esther i Berlin tillsammans med sin make Yanky, som har rest dit för att hämta tillbaka henne till Williamsburg, och han sneglar mot hennes snagg och säger ”ditt hår … alla kan se det”. Hon ler stort och säger att ”otroligt nog är det mode här”. Även Yankys sista desperata försök att övertala Esther är en hårscen: han klipper av sig sina långa tinningslockar inför Esthers bönande om att han ska låta bli.

På nätet kan man för drygt arton dollar beställa en T-shirt med trycket ”Keep calm, it’s not cancer (it’s alopecia)”. Påminnelsen är motiverad då sammanblandningen mellan håravfall vid alopeci och håravfall på grund av cytostatika är stor, även om det egentligen bara är de ovanligare alopecia totalis och alopecia universalis, där hela skallen respektive hela kroppen är hårlös, som kan misstas för det håravfall som sker vid cellgiftsbehandling. Men lugnet bedrar: varken cancer eller alopeci smittar och oavsett orsak så innebär håravfall alltid en sorg, som Samantha i Sex and the City säger efter sitt cancerbesked: ”Cellgifterna kan jag hantera, men det här med håret … det är bara för mycket!”

När min vän Leanne för några år sedan fick bröstcancer var jag bortrest och hon berättade om beskedet per mejl. Hon skrev inte så mycket om själva cancern utan fokuserade mest på håret: att hon alltid hade haft det långt och att hon inte kunde föreställa sig hur hon skulle se ut med flint. Några dagar senare klippte hennes tonårsdotter henne kort och det kändes, det tyckte både Leanne och dottern, som när man drar handen över kattpäls, närmare bestämt som pälsen på deras katt Esau. Jag svarade att det var en underbar bild av känslan och att jag längtade efter att komma hem och se kattfrisyren. Men när jag kom hem hade allt redan fallit av och hon hade istället övergått till att vara snygg i broschprydda turbaner.

En dag gör jag till slut slag i saken: istället för att täcka håret och fläckarna eller tvärtom gå hela vägen och raka av allt går jag ut och brave the shave i precis det läge jag befinner mig. Vissa fläckar är kala på grund av mitt nyckfulla håravfall, medan andra tidigare har varit helt snaggade men nu har vuxit ut en knapp centimeter. Jag går och handlar med huvudet högt och håret uppsatt i hästsvans. Det kan hända att folk tittar mellan hyllorna men jag ser det inte.

 

Essän har gjorts möjlig genom ekonomiskt stöd från Västra Götalandsregionen.
Del ett kan du läsa här och del tre av essän publiceras inom kort här på Dixikon.

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).