När tioåriga Mona tycks på väg att förlora synen tar hennes morfar henne med till Paris konstmuséer för att hon ska få uppleva några av världens främsta konstverk och få med sig en så rik bildvärld som möjligt innan det kan vara för sent. ”En strålande uppvisning av den existentiella kraft som konsten besitter”, anser Lena Kåreland om boken.
Ett litterärt fenomen kan man kalla romanen Les Yeux de Mona (2024) av den franske konstvetaren Thomas Schlesser. Redan före lanseringen i Frankrike våren 2024 visade andra länder intresse för en utgivning och nu lär romanen vara översatt till ett trettiotal språk. Sedan i våras har den varit den mest sålda boken i Frankrike, och i Italien ligger den som nummer två på bästsäljarlistorna. Hur kan man förklara en framgång av sådana dimensioner? Vad gör att en roman om konstens betydelse och en flicka som riskerar att bli blind appellerar till en så bred publik?
För Schlesser är konsten en källa till livskunskap och hans roman är en strålande uppvisning av den existentiella kraft som konsten besitter. Det är även en roman om kärlek, gestaltad i tillgivenheten mellan de två huvudpersonerna, morfar Henry och hans tioåriga barnbarn, Mona. Boken är för övrigt tillägnad ”Världens alla far- och morföräldrar”.
Författaren är professor vid École Polythecnique i Paris och sedan 2014 chef för Foundation Hartung-Bergman, ett konstnärsmuseum och forskningscentrum, grundat 1994 och med säte i den villa i Antibes där konstnärerna Hans Hartung, med rötter i Tyskland, och Anna-Eva Bergman, född i Norge, var bosatta sedan 1950-talet och fram till sin död. Schlesser har skrivit flera konstvetenskapliga arbeten, ofta av populärvetenskaplig karaktär, och framför allt intresserar han sig för relationen mellan konst och politik under 1800-talet.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Hans favoritkonstnär är Gustave Courbet, som också var ämnet för hans doktorsavhandling 2006. Les Yeux de Mona är inte det första skönlitterära verket av författarens hand. För tjugo år sedan, 2004, gav han ut La Vierge maculée (Den befläckade Jungfrun, en ordlek kring Maria Immaculata), en historisk äventyrsroman.
Schlesser ville skriva ännu en fiktiv historia och den skulle handla om konsten ”i barnhöjd”. Särskilt ville han få fram att konsten inte enbart är en fråga om estetik. Den är lika emotionellt som intellektuellt laddad och kan vara av stor betydelse i en människas liv. Romanen, som han arbetat med i tio år, berättar om en tioårig flicka, Mona. Hon lever ett vanligt liv i en Paris-förort med en mamma som arbetar ideellt och en pappa som är antikvitetshandlare. Faderns affärer går dåligt och den hotande konkursen får honom att trösta sig med alltför mycket vindrickande.
Allt i familjen ställs på ända när Mona plötsligt blir blind. En kväll när hon sitter med sina läxor blir allt omkring henne alldeles svart. Hon blir skräckslagen och hennes föräldrar tar henne genast till sjukhus. Läkarna kan inte hitta någon förklaring till det som hänt, och synen återkommer efter knappt en timme. Men det finns risk att blindheten kan återkomma.
Det bestäms att Mona en gång i veckan ska besöka en barnpsykiater så att hon får bearbeta sin oro över att kanske för gott förlora synen. Henry, hennes morfar, en bildad och klok man, anförtros uppdraget att finna en lämplig psykiater och följa dotterdottern till terapisamtalen.
Men morfadern har en annan uppfattning om vad Mona behöver och han ger henne en terapi av helt annat slag. Psykiatern ersätter han med några av världens främsta konstnärer och deras verk. Skulle det värsta inträffa vill han se till att Mona har mättats med skönhetsupplevelser och fått en rik bildvärld att bära med sig i livet. Han vill få henne att inse att konst kan ge tröst, och erinrar sig Antoine de Saint-Exupérys ord om att det är med hjärtat man ser bäst. Det mest väsentliga är osynligt för ögonen.
En viktig nyckel till bokens framgång tror jag är Schlessers berättarförmåga med vilken han kan gjuta liv i sina romangestalter. Han lyckas fånga den kärleksfulla relationen mellan morfadern och hans dotterdotter, och som kunnig konsthistoriker smittar han dessutom läsaren med sin entusiasm. Man får en oemotståndlig lust att rusa i väg till närmaste konstmuseum, helst förstås till Paris, för att på plats bese de målningar som omtalas i romanen.
Platsen för handlingen är alltså den franska huvudstaden, och historien är uppdelad i tre avsnitt eller akter som utspelar sig på stadens tre främsta muséer: Louvren, Musée d’Orsay och Centre Pompidou. Tidsförloppet är årets 52 veckor, under vilka Mona en dag varje vecka tillsammans med sin morfar ägnar sig åt att iaktta och studera ett – ja, endast ett – konstverk. Den begränsningen är morfadern noga med. Alltför många människor har för vana att rusa igenom ett museum för att hinna se så mycket som möjligt, oftast med den följden att man knappast ser något alls.
Romanens styrka ligger också i att Schlesser sprider ut sin kunskap i lagom mättsamma portioner. De lättsamt hållna dialogerna böljar fram över sidorna i ett ömsesidigt givande och tagande. Associationer flödar och går kors och tvärs, i alla möjliga och omöjliga riktningar. Det kan handla om konstnären som person, om hans eller hennes plats i samhället och ställningstagande till tendenser i tiden.
Klicka på bilden för att komma till Centre Pompidou
Så får Niki de Saint Phalle med sin skulptur La Mariée bli exempel på 1960-talets revolt mot kvinnans begränsade och insnävade tillvaro. Man dröjer även vid konstnärens förmåga att få fram färgernas lyster, som det intensivt blåa i van Goghs målning av kyrkan i Auvers, eller vid linjeföringen i de olika tavlorna, penseldragens rytm och tjocklek. Morfaderns urval av konstverk från renässansen fram till vår tid är väl genomtänkt. Ibland tittar man också på skulpturer, till exempel Camille Claudels L’Age mûr, ett fotografi av Julia Margaret Cameron och installationer av Marina Abramovic och Christian Boltanski. Spännvidden är som synes stor.
Morfar Henry använder främst ett slags sokratisk frågemetod för att få Mona att komma fram med sina tankar och upptäcka det väsentliga, när hon står framför en målning eller något annat konstverk. Hon övar upp en stor skicklighet i att se samband och dra paralleller, och hennes spontana reflektioner överraskar ofta hennes morfar och ger även honom nya infallsvinklar. Det är didaktik på hög nivå. Den märks inte utan övergår i ett lekfullt samspråk, fjärran från varje traditionellt förhållande mellan lärare och elev.
Relationen mellan den erfarne morfadern och hans unga barnbarn är i hög grad jämlik. Man kan här jämföra med den norske författaren Jostein Gaarders ungdomsroman Sofies värld (1991, på sv. 1993) med undertiteln Roman om filosofins historia. Den gjorde liksom Les Yeux de Mona försäljningsmässig succé, översattes till 54 språk och trycktes i mer än 30 miljoner exemplar. År 1995 var den världens mest sålda bok.
Gaarders syfte var att lära ut filosofins historia i ett slags metaroman. Men hos Gaarder är kommunikationen ytterst ensidig. Huvudpersonen Sofie får från en okänd adressat ta emot det ena brevet efter det andra som skildrar historiens stora filosofer genom tiderna: Sokrates, Immanuel Kant och Sigmund Freud bland andra. Denna uppläggning av berättelsen i ett antal brev om olika filosofers tankar reducerar Sofies roll till en passiv mottagares. Hennes egen röst hörs aldrig och här saknas det livfulla samspel som gör Schlessers bok så stimulerande och fängslande.
Det finns en parallell även mellan Les Yeux de Mona och Victor Hugos sista bok, L’art d’être grand-père (1877). Där skildras i 27 dikter författarens liv som farfar till barnbarnen Georges och Jeanne. De förlorade sin far i fransk-tyska kriget 1870 – 1871 och Hugo hade mist sin hustru något år tidigare. Nu tar han tillsammans med sonhustrun hand om sina barnbarn, och i sitt förhållande till dem visar han samma kärleksfulla lyhördhet och öppna sinne som kännetecknar samvaron mellan Henry och Mona.
Kapitlen i Les Yeux de Mona är ganska identiskt uppbyggda. Först ges en kort inblick i Monas vardagsliv. Därefter förflyttas vi till ett av de aktuella muséerna och det verk som ska studeras. Tavlan i fråga beskrivs först minutiöst i ett slags ekfras, vilket gör att man inte är särskilt beroende av någon illustration. (På bokens skyddsomslag kan man bese cirka 20 av de omtalade målningarna i liten skala). Sedan betraktar Mona verket i fråga noggrant i minst en kvart innan samtalet med morfadern tar sin början. Att hela historien bygger på en lögn höjer temperaturen i berättandet och ger konstupplevelserna en särskild intensitet. Alla utom Henry och Mona tror ju att det handlar om barnets terapitimmar hos en psykiater.
Henry och Mona försöker till sist komma fram till en sammanfattning av vad det studerade verket velat lära dem. Läsaren av Schlessers roman har fått en inblick i konstens skönhet och insett att den kan utgöra en motvikt till det mörka i tillvaron. Skönheten är ju dessutom evig, vilket Esaias Tegnér förvissade oss om redan 1810 i sin dikt Det eviga: ”Det sköna är evigt, med fiken håg vi fiska dess guldsand ur tidens våg.”
Under ett helt år har Mona fiskat guldsand med sin morfar på Paris muséer. Det inleddes med Sandro Botticellis skirt luftiga målning om hur de tre gracerna och Venus ger en gåva till en ung kvinna och avslutades med Pierre Soulages svarta målningar, som inte är så svarta som vi tror – om vi bara tittar tillräckligt noga.
- Klicka här för fler artiklar om konst
- Se ett samtal med Schlesser om boken från franska La Grande Librairie
