Arne Florin tar upp fyra böcker som påminner om den franske kultregissören Jean-Pierre Melville, en regissörernas regissör vid sidan av de gängse strömningarna, och hans spännande och estetiskt avancerade filmer. Själv motståndsman under kriget gjorde han filmer om ockupationens Frankrike, men fulländade också kriminalfilmen genom films noirs som Le Samouraï, en film med närmast geometrisk perfektion, existentiell tyngd och genomsyrad av melankoli och ett slags stoiskt motstånd.
Den som har velat se Jean-Pierre Melvilles (1917-1973) spännande och estetiskt avancerade filmer har länge haft det besvärligt. Svåråtkomliga på dvd och sällan visade på filmklubbarna riskerar filmerna i värsta fall att glömmas bort. Å andra sidan förstärker svåråtkomligheten möjligen filmarens kultstatus och rykte som outsider, en regissörernas regissör vid sidan av de gängse strömningarna.
Grovt sett kan man urskilja två linjer i Melvilles verk. I filmer som Le Deuxième Souffle (1966) Le Samouraï (1967) och Le Cercle Rouge (1970) fulländar han kriminalfilmen. Speciellt Le Samouraï har en närmast geometrisk perfektion samtidigt som den äger existentiell tyngd, genomsyras av melankoli och ett slags stoiskt motstånd.
I filmer som Le Silence de la Mer (1948), Leon Morin, Prêtre (1961) och L’Armée des Ombres (1969) berättar Melville istället historier från ockupationens Frankrike. Melville var själv aktiv i motståndsrörelsen och hans efternamn var ursprungligen ett kodnamn taget efter hans amerikanske favoritförfattare.
Just valet av namn och gesten att behålla det säger en hel del om Melville. För det första vittnar det om hans dragning till den amerikanska kulturen. Den yttrar sig särskilt i en intensiv kärlek till amerikansk film noir (Huston, Hawks, Wilder m.fl.) men också i Melvilles (nästan parodiskt renodlade) personliga stil: Stetsonhattar, pilotglasögon, amerikanska bilar. (Vännen Jean-Luc Godard nyttjar lekfullt denna persona när han låter Melville gästspela som den firade författaren Parvulesco i À Bout du Souffle.)
För det andra antyder bevarandet av namnet den starka bindningen till krigstiden och motståndsrörelsen. Med ett stänk av självförebråelse har Melville i efterhand talat om dessa år som den bästa tiden i sitt liv och så sent som 1969 gör han en av sina främsta filmer, L’Armée des Ombres, om motståndskampen. Det är som om Melville i denna sena film äntligen lyckats finna uttrycket för den krigs- och motståndserfarenhet som han så länge burit på. I förtätad form och i en suggestiv blågrå färgskala gestaltas typiska motiv som hängivenheten inför uppdraget, modet, kompromisslösheten men också erfarenheten av förlust och hotande meningslöshet.
https://www.youtube.com/watch?v=7a5WmQ-EBzQ
En för filmälskarna tacknämlig aktualisering av Melville skedde i fjol. Främst i Frankrike firades hundraårsminnet av hans födelse och i samband med det släpptes dels en dvd-box med sex filmer samt en nyutgåva av Le Samouraï (båda med fylliga informationshäften), dels två böcker: Jean-Pierre Melville, une vie av Antoine de Baecque och Jean-Pierre Melville, le solitaire av Bertrand Tessier.
Böckerna har båda en biografisk inriktning. Tessiers verk är en rätt traditionell biografi som utan att presentera några omstörtande nyheter eller radikala omtolkningar ändå fördjupar bilden av framför allt Melvilles tidiga år och relation till motståndsrörelsen. I Antoine de Baecques bok rör det sig snarast om ett porträtt, en snabbteckning av olika faser eller aspekter av Melvilles liv, men där texten ackompanjeras av ett förnämligt bildmaterial.
Efter läsning kan man konstatera att ett äldre standardverk som Ginette Vincendreaus An American in Paris (2003) står sig väl. Hos Vincendreau ligger tyngdpunkten också främst på en analys av filmerna. För den intresserade kan vidare Rui Nogueiras intervjubok Melville (1971) rekommenderas. Läsaren bjuds där ett rikt och roande anekdotmaterial och påminns dessutom om Melvilles passionerade förhållande till filmen. Länge hade Melville för vana att se fem filmer om dagen och mer än de flesta regissörer bekräftar han tanken att film görs av film, att genuin förtrogenhet med filmhistorien är en viktig tillgång för en filmskapare.
Men vari består då Melvilles storhet? Först och främst i hans förmåga att ladda sina gangsterfilmer med existentiellt patos och poetiskt melankoliska stämningar – i Melvilles värld är människans ensamhet och döden grundvillkor som vi aldrig tillåts undfly. Antoine de Baecque citerar Melville när denne framhåller gangsterfilmen som en tacksam form. Enligt Melville lockar den med sin visualitet, sina väletablerade narrativa grepp som samtidigt inbjuder till överskridanden, till att fylla de etablerade mönstren med egna visioner. När regissören lyckas blir resultatet storartat, när han inte gör det stannar det vid pastisch.
Att Melville framhåller kriminalfilmen visar också att han aldrig glömmer regissörens plikt att underhålla. Hos Melville finns en sinnlighet och ett verklighetssinne av ovanliga mått, även om hans filmer aldrig är ämnade som verklighetsskildringar. Melville talar tvärtom om dem som en sorts drömmar, och nämner att åskådarna gärna får komma ut från filmerna oklara över om de verkligen förstått dem.
Ofta betonar kritiker kopplingen mellan Melvilles kriminalfilmer och den klassiska tragedin. Man framhåller då drag som ödesbundenheten, den undergångsdömde hjälten, förmågan att acceptera sitt öde. Just att finna sig i sin lott och – ytterst – att dö med stil är betecknande för Melvilles hjältar. Kanske kan man tala om en skola i stoicism. Ett gott exempel är Alain Delon i Le Samoraï som, när spelet är över, medvetet väljer ”suicide by cop”.
Den mer eller mindre kriminella värld som Melvilles hjältar rör sig i är en värld där sveket är ständigt närvarande och där därför ritualer och en sträng hederskodex utgör lockande alternativ. Vänskapen in i döden, förmågan till självbehärskning, det sega motståndet även inför en förkrossande övermakt framstår i sammanhanget som självklara dygder. Just motståndet som tema – såväl det inre som det yttre – är något som binder samman de två linjerna i Melvilles produktion: gangsterfilmerna och filmerna från ockupationen.
Ett slags motstånd i meningen distansering från etablerade normer återfinns även i filmernas form. Det minimalistiska draget, det sparsmakade i miljöer och färgskalor är några uttryck för Melvilles benägenhet att töja på Hollywoodestetikens spelregler. Andra viktiga stilelement är det raffinerade utnyttjandet av musik liksom rytmen, sättet att växla mellan olika typer av scener. Man vill särskilt framhålla de långa tystnaderna, utdragna scener där fokus helt ligger på hjältarnas handlande. Det gäller i högsta grad Le Samouraï där vi får följa yrkesmördaren Jef Costello genom långa förberedelser, men också till exempel skildringen av juvelkuppen i Le Cercle Rouge. I dessa tystnader finns en uppmärksamhet på det praktiska, huvudpersonens rent tekniska kunnande och behärskning som ökar känslan av närvaro (samtidigt som den dubblerar och erinrar om regissörens egen behärskning).
Det långsamma tempot, den lugnt uppmärksamma blicken är dessutom drag som antyder en likhet med en annan solitär i samtiden: Robert Bresson. Dessa båda filmare debuterar samtidigt, gör lika många filmer och får båda ett närmast oöverskådligt inflytande på senare filmare, inte minst på den franska nya vågen (Godard, Truffaut m.fl.). ”Nya vågen? – den uppfann jag redan 1937”, som Melville självmedvetet yttrat. Andra mer sentida regissörer som vittnat om Melvilles betydelse för deras skapande är Martin Scorsese, Quentin Tarantino och Michael Mann.
Till sist måste Melvilles talang för rollbesättning betonas. Den yttrar sig både i förmågan att finna skådespelare som framstår som skapade för en viss roll (Delon i Le Samouraï) och i förmågan (och modet) att tänja på en skådespelares persona till det yttersta (Jean-Paul Belmondo som präst i Leon Morin). Det brukar sägas att det som gestaltas i Melvilles filmer är en utpräglad mansvärld. Det stämmer i många avseenden, men samtidigt bidrar, också i kriminalfilmerna, relationerna mellan män och kvinnor till filmernas laddning. Man kan till exempel tänka på den svarta jazzsångerskan i Le Samouraï som väcker huvudpersonens kärlek och på samma gång fungerar som en dödsängel, en ledsagarinna mot undergången.
Melville har även, med hjälp av utmärkta skådespelerskor, gjort betydande kvinnoporträtt (Emanuelle Riva i Leon Morin, Simone Signoret i L’Armée des Ombres). Den spänning mellan fysiskt och andligt, begär och behärskning som gestaltas i relationen mellan Riva och Belmondo i Leon Morin är dessutom ytterligare en variant på den hos Melville genomgripande motståndstematiken.
Sammantaget gestaltar Melville i sin gråtonade skymnings- eller gryningsvärld konflikter som kan te sig både specifika och verklighetsförankrade, men som i själva verket balanserar mot drömmen eller myten där det enskilda blir allmängiltigt.