Les Larmes
Pascal Quignard

Både Karl den store och hans barnbarn, tvillingbröderna Nithard och Hartnid, förekommer i denna bok, som kallas ”roman”, men som lika mycket är en uppsättning tablåer på glid mellan legend, poesi, krönikefragment och historiskt referat, allt i en säregen rytm som känns igen från Quignards tidigare böcker i serien Dernier royaume. Hur man än genrebestämmer hans prosa liknar den ingen annans, skriver Erik Bergqvist, som önskar att någon ville översätta honom till svenska. 
 

År 2002 började fransmannen Pascal Quignard (född 1948) att ge ut en serie böcker han kallar Dernier royaume. Hittills har elva fristående delar kommit ut; den första, Les Ombres Errantes (döpt efter ett klaverstycke av barocktonsättaren Couperin – Quignard är också musiker) fick Goncourtpriset 2002. Den elfte, möjligen den sista, Mourir de penser kom 2014.

Dernier royame är ett arbete omöjligt att genrebestämma, men jag tror att man kan kalla det Quignards livsverk. Dess essäistiska, på en gång lärda och spekulativa, ömsom personliga och ömsom objektivt hållna exkursioner i etymologi, antropologi, biologi, kulturhistoria, mytologi, religion, filosofi och många andra områden saknar troligen motstycke i vår tid, eller i vilken tid som helst. Kanske kunde man jämföra med Walter Benjamins undersökningar i Passagearbetet. Men där Benjamin främst intresserade sig för moderniteten i allmänhet och 1800-talets huvudstad Paris i synnerhet, söker sig Quignard helst till den pre-moderna och till och med förhistoriska världen, därtill lika ofta utanför Europa som inom. Det finns dock överensstämmelser mellan de bådas metoder, till exempel vad gäller det skenbart förutsättningslösa samlandet av det perifera, kuriösa och till synes avvikande, i strävan efter att frilägga, färglägga och frambygga en syntes av människans tid och villkor.

Det hör till projektets natur att Dernier royaume skiftar i angelägenhet (förstås också beroende på vem som läser): av allt författaren refererar och uttyder av, säg, japanska sagor, grekisk filosofi och lingvistiska mönster i årstids- och fruktbarhetsriter finns förvisso idéer som driver iväg bortom det rimliga och uppgifter som tycks hänga löst i den väldiga gobelängen av kunskap och förundran. Storögd fascination och lust att läsa vidare är likväl mina egna, vanligaste reaktioner när jag läser dessa böcker.

Man kunde kalla Dernier royaume ett fragmentarium över civilisationen (staden – organiseringen av jordbruk, försvar, skatteuppbörd, religion; produktionen av skrivelser och konst) – men också över de spår och linjer i den civiliserade världen som övergivits eller glömts, liksom hela den skuggtillvaro som föregår civilisationen: människans ursprung som jägare, samlare, nomad. Och som biologisk art med, grovt uppfattat, två stora vektorer: reproduktionen och språket, det vill säga förmåga att tänka symboliskt, metaforiskt, abstrakt och i motsägelser. Därtill: vår förmåga att drömma och föreställa sig det som inte är för handen, som är förlorat, gömt eller helt enkelt påhittat.

När Dernier royaume sjösatts deklarerade Quignard att han slutat skriva fiktion eller åtminstone tappat intresset för romanen. Visserligen har nog denna konstform aldrig varit Quignards käraste gren, knappast heller hans främsta, låt vara att författarens mest framgångsrika bok är en roman: Tous les matins du monde (1991). I sin osannolikt långa utgivningskatalog, som inleddes 1969 med L’être de balbutiement, en essä om den österrikiske författaren Leopold von Sacher-Masoch (mest känd för Venus i päls) och nu omfattar ett sjuttiotal (!) titlar, återfinns bara ett halvdussin romaner, plus ett antal récits, berättelser.

Förra hösten bröt i alla fall Quignard sitt löfte: då kom Les Larmes, i såväl lansering som på själva trycksaken betecknad ”roman”. Ja, kanske. Men lika mycket en uppsättning tablåer på glid mellan legend, poesi, krönikefragment och historiskt referat vars säregna rytm vi känner igen från böckerna i Dernier royaume. Halten av fiktion är för all del högre i Les Larmes, dock utspelas bokens händelser väsentligen mot en historisk fond och med historiska människor i centrum, låt vara i delvis uppdiktade situationer.

I den brokiga och ändå sammanhållna scenens mitt, som böljar mellan slutet av 700-talet och första hälften av 800-talet, finner vi tvillingbröderna Nithard och Hartnid, barnbarn till Charlemagne, alltså Karl den store (747-814), söner till abbé Angilbert (sedermera kanoniserad) och Charlemagnes dotter Berthe. Vi befinner oss således, påminner Quignard i avvägda inskott, i ett Europa där den muslimska invasionen ganska nyligen hejdats av Karl Martells trupper (732, vid Poitiers), men strax kommer att härjas i omgångar av vikingar – och omsider lödas samman i ett större rike av just Charlemagne, frankernas kung och från år 800 romersk kejsare. Med hans epok sker den så kallade karolingiska renässansen: ett slags första språng, kulturellt och intellektuellt, ur medeltiden till något annat.

Men medeltid är det förvisso ännu, när tvillingarna växer upp, i trakten av floden Somme i hexagonens nordvästra hörn. Benhård religiositet, tortyr, krig och pragmatisk vidskepelse – kristen och hednisk – i nästan väglöst land:

skogar så täta, så svarta, så gamla, så ursprungliga att man inte vågade stiga in i dem utan att vidta försiktighetsmått och sy fast i sina kläder åtminstone två eller tre talismaner.

Till och med klostrets abbéer konsulterar ibland en shaman, Sar, för att finna ut vad framtiden bär i sitt sköte.

Romanens idé, eller en av dem, är inkarnerad i tvillingarnas motsatta kynne och livsbana. Hartnid är resenär och far runt i hela den kända världen, från Island till Orienten; han är rebell, romantiker, otålig, alltid vänd mot framtiden. När morfar Karl ligger för döden står han ingenstans att finna (”introuvable”). I sina tidiga tonår drabbas Hartnid av en sjuklig förälskelse i en kvinna han aldrig sett. Många år irrar han omkring och letar, ritar hennes ansikte för främlingar och hör sig för – förgäves naturligtvis. En vacker och gåtfull detalj: var han färdas har han med sig en tam nötskrika. Han tycker mycket om hästar (rörelsen, hastigheten, vidden). Han kan älska både kvinnor och män. Han lever i händelsen, passionen och förgängelsen.

Brodern Nithard är i imperiets tjänst, håller sig inom ett snävt geografiskt område, borrar så att säga på platsen. Hans tro är, skriver Quignard, ”singulär”: gud är ett och allt – himmel, hav, ljus. Han sitter i klostret Saint-Riquier och skriver och studerar; han är vänd mot det förflutna, eller upptecknar, som kunglig sekreterare i fält, de händelser som genast blir förflutna. Hans Histoire des fils de Louis Pieux från 840-talet är den första längre och bevarade skrift som författas på franska språket.

Man kan säga att Quignard låter dessa två historiska personer avspegla det civiliserade Europas eller snarare hela mänsklighetens två huvudfåror och livsformer, vilka ibland korsas men oftast ligger i strid med varandra – men kanske förutsätter varandra.

Nithard representerar staden, förvaltningen, centralmakten, realpolitiken, men också den intellektuella odlingen och därmed, på sikt åtminstone, möjligheten att göra upp med allt bestående. Hartnid står för det nomadiska, drömmandet, också det människofrånvända, och han lyder bara sina egna känslor, nycker, vädret, tillfälliga platsers villkor. På många sätt har vi förstås att göra med en variant av Bibelns berättelser om Kain och Abel respektive Jakob och Esau.

Allt detta, ska sägas, är inget Quignard artikulerar; det ligger som underförstådda diskurser. Om brödernas liv får vi episoder – möjligen ibland med viss biografisk täckning – men knappast något av utveckling eller förlopp, frånsett att de åldras och dör (Nithard i ett fältslag, ihjälslagen av en ”nordman” – kanske en svensk!) Över huvud taget är upplägget i Les Larmes episodiskt, digressivt, fragmentariskt. Här finns händelser men ingen intrig – däremot en sorts kärvt tecknad miljö och återkommande figurer i inte sällan lätt komiska situationer. Frater Lucius, lärd munk vid klostret Saint-Riquier som fostrat och undervisat tvillingbröderna när de var barn, förälskar sig i en svart katt. (Ingen bra idé för en kristen vingårdsarbetare att vänslas med svarta katter). Charlemagne, på väg över Pyrenéerna med sina trupper, får syn på en groda och blir vettskrämd, och ännu mer upprörd när en vagn kör över grodan. Klockaren i Saint-Riquier överraskas in flagranto med en ung dam på en taverna av sin hustru och flyr så snabbt att hans skugga blir kvar på väggen. Den, skuggan, förevigas sedermera, så att säga en andra gång, av en konstnär med det underbara namnet Creekevild.

Så där roar sig Quignard – och roar läsaren, samtidigt som denne ibland måste grubbla över vad just den sägnen eller funderingen gör i just detta sammanhang. Quignard skriver avsiktligt renons på psykologi och inlevelse med sina figurer, som agerar liksom på bilder från den skildrade epoken, före centralperspektivet: tvådimensionellt och med en sorts stiliserad men innebördsmassiv gestik. Själva den narrativa motorn är också den teckenartad och summarisk, ett decennium eller sekel kan susa förbi på två rader; ytterligt komplexa och i tiden utdragna skeden komprimeras i en enda scen. Men det finns också sekvenser som djupnar, liksom med en flyktpunkt någonstans inne bland orden. Lite oväntat handlar ett par av dem om – fåglar. Quignard viker gärna in i sina framställningar djurens, växternas eller till och med stenarnas sfär för att så att säga bistå och förtydliga den större bilden – den som handlar om överlevnad, dröm och sexualitet. Eller med Senecas ord: ”Cibus, somnus, libido per hunc circulum curritur.” Ungefär: Hungern, sömnen och begäret – det är alltings cirkel. I sitt intensiva sökande inåt alltings kraftcentra och intresse för myten och legendens transponering av dessa krafter, kan Quignard påminna om poeten Ted Hughes.

Emellanåt skjuter Quignard in egna anmärkningar, som mer än att ge framställningen ett metalitterärt sidoljus betonar arbetets essäistiska utgångspunkt, men kanske också betonar att författaren i lika hög grad som att vara en uppdiktare är en sammanställare, en ”kopist”, precis som klostrets broder Lucius (en figur läsaren fattar sympati för).

Impulsen att undervisa är på gott och ont aldrig långt borta hos Quignard. Samtidigt är han inte särskilt påträngande eller docerande med sina i saklig ton framvevade lärospån och teorier. Det finns också i skenbart ganska torra, självsäkra passager ett slags svävning eller kanske snarare glöd – en glöd som är författarens egen nyfikenhet och undran inför sitt material. Och det förekommer kapitel, till exempel ett om klostret Saint-Riquiers ursprung, som suveränt balanserar fakta med gestaltning.

Romanens stora ämne emellertid, och det som av förklarliga skäl rönt mest uppmärksamhet i Quignards hemland, handlar förstås om författarens sökarljus mot det franska språkets uppkomst. Det är nämligen så att Quignard prövar att exakt placera dess födelse i tiden, åtminstone franskan som officiellt och sedermera i dagligt bruk tagna språk: fredagen den 14 februari 842. Då sker i ett frostklätt Argentaria ett fredsfördrag – till dels på franska – mellan Charles le Chauve, Karl den Skallige och Louis le Gérmanique, Ludvig den tyske, (söner till Louis le Pieux, Ludvig den fromme, och tvillingbrödernas kusiner) vilket leder till att Charlemagnes stora rike delas i tre, mellan Karl, Ludvig och den besegrade brodern Lothaire, Lothar. Nithard noterar – på franska! – att platsen hädanefter bör heta Strasbourg, för så kallas den av de flesta som bor där.

Tre delar och tre språk: ”Här föreligger”, skriver Quignard, ”redan dagens Europa.” Det kan man förstås invända mot, Europa är inte enbart den fransk-, tysk- och (latin)italienskspråkiga kontinenten. Ändå upplever man att Quignard går i land med sina teser, att det åtminstone ligger en massa sanning i det han förmedlar. Och oavsett, ovanom all historisk tillförlitlighet: det är ju en roman, eller hur?

Man kan ibland få idén att Quignard, i Les Larmes och tidigare böcker med fiktiv märg, velat knyta an till en annan sorts ”roman”, en som föregår den moderna tidens borgerliga privatlivspysslande för att istället skapa berättande litteratur som ackumuleras av anekdoter, sedelärande förvecklingar och osentimentala tolkningar av vardagens mirakel, av traktater och allianser.

I alla fall liknar Pascal Quignards prosa, hur man nu genrebestämmer den, ingen annans. Man önskar att någon ville översätta honom till svenska.