I januari överfölls den algeriska dramatikern och skådespelerskan Rayhana i Paris. Framför teatern där hennes senaste pjäs spelas attackerades hon av män med kvinnofientliga och islamistiska paroller innan de hällde bensin över henne. Tack vare kylan slocknade cigaretten som skulle sätta henne i brand.
Rayhana kommer från Algeriet, men som aktiv kommunist och omstridd konstnär och feminist flydde hon till Frankrike och fick politisk asyl. För att skydda sin familj antog hon konstnärsnamnet Rayhana.
Ironiskt nog heter hennes pjäs ”I min ålder gömmer jag mig fortfarande när jag röker”. I Algeriet anses det nämligen slampaktigt när en kvinna röker. Pjäsen handlar om nio kvinnor som möts i ett hamambad, där de berättar om hur det är att leva med våldsamma män. Rayhana spelar själv en ung, ogift kvinna som snart ska föda sitt barn, men som jagas av sin fundamentalistiske bror som bankar på badets dörr. Till slut lyckas han ta sig in– men dödar istället för sin syster den enda kvinnan som fortfarande trodde på kärleken.
Pjäsen är redan översatt till engelska, snart på tyska och förhoppningsvis hittar den även till svenska scener. Det är röster om islam, fundamentalism och om människor som trängs in i hörn och agerar i panik som vi måste lyssna på. Vilken politik ska föras i våra länder så att smältdegeln inte blir en krutdurk?
Enligt officiella siffror bär 357 kvinnor burka i Frankrike. I Danmark är det omkring 200. Ändå har debatten kring slöjor piskats upp till oproportionella dimensioner – som om våra gator snart skulle invaderas av slöjövertäckta kvinnor.
Diskussionen handlar oftast om fundamentalister. Islam görs till en bakåtstävande enhetsreligion och emanciperade, framgångsrika kvinnor syns sällan i debatten. Tyvärr är det oftast vit medelklass som diskuterar frågan inom politik och media och inte de berörda.
Se en intervju med Rayhana om överfallet
Men frågan om slöjor kan också ses från ett helt annat håll. Åter diskuteras det hur kvinnor ska få se ut i det offentliga rummet. Kläder är viktiga, kläder säger något om bäraren – men det är mest kvinnor som döms efter dem.
Det diskuteras sällan huruvida män får bära något eller ej, om deras klädval väcker anstöt, är religiöst oacceptabelt eller omoraliskt. Ironiskt nog är det män som vill dölja kvinnor i slöjor – och manliga politiker som vill förbjuda dem.
Åter är det kvinnor som står i fokus och kvinnor som objektifieras.
Det är diskriminerande att någon har synpunkter och värderar min moral efter min klädsel. Det är inte länge sedan våra mödrar kämpade till sig en frihet att få gå klädda hur de ville, att bära byxor eller gå utan bh var ingen självklarhet.
Jag tar det personligt att kvinnors kropp och huvud ska döljas för den manliga blicken. För det handlar inte bara om ett religiöst ställningstagande och kvinnors eget val. Det ska också visa att bäraren är kysk och ingen slampa. Vad är då jag som inte döljer mig? Vilken blick vilar på mig? Vilka blickar möter min dotter?
Burkadiskussionen är inte en antimuslimsk eller moralisk diskussion – det är en feministisk fråga om hur kvinnor ska klä sig och synas i samhället.
Om kvinnor tvingas dölja sig under slöjor, eller dölja sitt namn som Rayhana, är det ett brott mot våra mänskliga rättigheter och inte en fråga om kulturell mångfald.
Margareta Flygt