Precis när jag tänkte skriva något lyriskt — och garanterat opolitiskt — om vårfåglar, vitsippor och nyutslagna björkar fick jag syn på en artikel i la Repubblica som jag bara måste kommentera. Av den enkla anledningen att den anknyter till vad jag i ett tidigare blogginlägg skrev i ämnet ”italienska mysterier”.
Ni kanske minns Enrico Mattei, chef för det italienska oljebolaget Eni? Han som vägrade gå i USA:s och Storbritanniens ledband och i stället hävdade Italiens rätt att göra affärer även med Sovjetunionen och länder i tredje världen. Och som hösten 1962 dog i en flygolycka som många misstänker var ett attentat.
Artikeln som jag läste i La Repubblica den 3 maj handlar dock inte om själva flygolyckan utan om hur man i Storbritannien på den tiden såg på Enrico Mattei. Artikelförfattaren ägnar sig alltså inte åt några spekulationer utan refererar och citerar dokument som forskaren Mario J. Cereghino hittat i brittiska arkiv, i första hand rapporter från brittiska diplomater hem till Foreign Office i London.
Av dessa dokument framgår att Eni-chefen uppfattades som ett stort hot mot de västerländska oljebolagen. Inte bara ekonomiskt och kommersiellt utan även och kanske framför allt politiskt, eftersom han — enligt de dokument som citeras — angrep själva imperialismen som system och uppmuntrade världens länder till nationellt självbestämmande och antikolonialism. För att beskriva denna politiska företeelse uppfann man rentav ordet ”matteism”.
Det framgår också av dessa dokument att man i Storbritannien samtidigt respekterade och fruktade denne farlige italienare. Till skillnad från många andra italienska makthavare var Mattei nämligen inte alls korrupt. Han levde ett förhållandevis enkelt liv och hade som enda fritidsnöje att fiska, när han kom åt. Farlig blev han, i britternas och amerikanernas ögon, just för att han var omutbar, handlingskraftig och inriktad på att hävda nationella italienska intressen.
Intervju med Enrico Mattei
För att förstå den politiska laddningen i denna fråga bör man betänka att detta var avkoloniseringens stora tid. I de brittiska diplomaternas rapporter om Mattei heter det bl.a. att ”framgångarna i Egypten och i Persien har stigit honom åt huvudet”. Det som här åsyftas är den nationaliseringspolitik som fördes av Nasser i Egypten och av Mosaddeq i Iran.
Som chef för Eni slöt Mattei oljeavtal med Sovjet och förberedde sig att göra samma sak med Kina. Vid 60-talets början beskrevs han som ”starkare än någonsin” och bland de citerade uppgiftslämnarna finns även flera högt uppsatta italienare. ”Matteis antiamerikanska känslor är så starka att de skulle kunna utvecklas till ett verkligt hot”, uppges en italiensk bankir ha sagt. Och det hot som avses i alla dessa dokument är just de eventuella politiska följdverkningarna av det italienska oljebolagets affärer och allmänna policy. Man fruktade helt enkelt att Matteis agerande som Eni-chef, i förlängningen, skulle kunna leda till att Italien utträdde ur Nato och blev en inflytelserik röst i den alliansfria rörelsen.
Om denna fruktan sedan också ledde till att man, på ett eller annat sätt, engagerade sig i att röja Eni-chefen ur vägen är en annan fråga som fortfarande väntar på svar.
Men att Enrico Mattei uppfattades som ett hot mot den västerländska imperialismen, det råder det inget som helst tvivel om. Och på så sätt har denna pusselbit i den italienska efterkrigshistorien intresse även idag och även för icke-italienare, som en påminnelse om hur farligt — men samtidigt livsnödvändigt — det kan vara att utmana världens herrar och att försvara alla länders rätt till nationellt självbestämmande.
Ett av flera inslag på YouTube om flygolyckan, som misstänks orsakad av en bomb