Vinden ger jorden liv och på de flesta språk är vinden begreppsligt sammanflätad med ande, andning och själ. Någon slump är det knappast, då vinden inte är en social konstruktion utan blåser genom såväl naturen som kulturen; den är på samma gång jordens livgivare och globalt nervsystem. Om vinden och boken The breath of the Gods skriver här Torgny Nordin.
En stilla dag spejar jag ut över ett orörligt vasshav. Så, utan förvarning, böjer sig ett stort sjok av bladvassen längre bort och en snörrät passage öppnas för ett ögonblick, likt en mittbena, varefter vassen vispas runt i allt omfångsrikare virvlar. Ja, vinden går i vassen och snart känns den högst påtagligt i ansiktet, men är ändå omöjlig att se.
Vinden ger jorden liv. Det arabiska ordet för vind, ruh, betyder även ande och andetag och detsamma gäller grekiskans pneuma och latinets animus. På de flesta språk är vinden begreppsligt sammanflätad med ande, andning och själ. Någon slump är det knappast. För vinden är ingen social konstruktion utan blåser genom såväl naturen som kulturen; den är på samma gång jordens livgivare och globalt nervsystem.
Och ändå är vinden en gåtfull naturkraft. All kunskap om den är indirekt; vi kan varken se eller fotografera vinden då den saknar utsträckning. Endast indirekt upplever vi effekten av dess kraft på våra kroppar, tankar och landskap. Motsägelsefull är den – och kanske just därför är vinden så lik annat omätbart vilket skänker mening i våra liv, från drömmar och längtan till kärlek och tro. Vinden öppnar därmed, skulle man kunna säga, dörren mot det transcendenta: detta som på samma gång är någonting och ingenting.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
När jag följer vindens framfart i vassen går tanken osökt till engelska poeten Christina Rosetti som i sin diktsamling Sing-Song från 1872 frågar om någon sett vinden. Hon besvarar själv frågan:
Neither you nor I:
But when the trees bow down their heads
The wind is passing by.
Vind definieras som luft i rörelse och är ett fenomen som uppstår på grund av temperaturskillnader. Eftersom jorden snurrar runt sin egen axel förmår solen inte värma hela jorden samtidigt. På natten öppnas det Stora fönstret och värmen strålar med rasande fart ut i världsrymden varigenom avsevärda temperaturkontraster uppstår. Dessa förstärks av att land och hav uppvärms och behåller temperaturen olika lång tid. Och genom denna dialektik skapas vinden.
I alla tider har människor insett vindens grundläggande betydelse. I mytens form har vindarna ofta liknats vid väldiga hästar eller gudar i människoform, samtliga redo att hjälpa – eller ödelägga – allt i sin väg. Zefyros, grekernas namn på västanvinden, är den älskligaste av vindarna. Zefyros var make till Iris, fast i en myt hade han en affär med den fagra Chloris.
Detalj från Botticelis målning La Primavera (Våren), där Zefyros är på väg röva bort Chloris, som senare, gift med honom, blir Primavera:
”Jag kallas Flora, men heter egentligen Chloris /…/ och var fordom en nymf på de lyckliga ängar /…/ Zepfyros såg mig; uppskrämd tog jag till flykt, han efter, snabbast var han. /…/ Dock har han gottgjort sitt våld med att ta mig till äkta, och inget finns jag kan klaga på. Evig vår är min lott…” Ur Ovidius Fasti (svensk översättning av Ingvar Björkeson
*
När Chloris dog blev hon vindblomman – Anemone – och när Zefyros ljumma vindar sveper över markerna förnimmer vi hennes doft. Med skalden Ovidius förvandlades Zefyros till romerske Favonius som kraftfullt blåste sina livgivande vindar genom dikt och prosa från antiken till renässansen. Och han fortsätter än i dag även om de flesta nog numera glömt hans namn. I Ovidius Metamorfoser heter det:
Liksom en bölja, som frusit till is, upptinar i solens sken,
när Favonius ljuvliga vind börjar blåsa om våren
Dessa rader är från Harry Arminis översättning av Ovidius. Armini var för övrigt verksam som lektor vid läroverken i Göteborg och Vänersborg och var dessutom docent vid Göteborgs högskola där han blev den siste att disputera på latin i vårt land.
Som bekant prisade också Bellman Zefyros ljumma vind trots att västanvinden i centrala och östra Medelhavet ju är en annan västan än den som hemsöker oss här i Norden. Och inte bara Bellman, utan även Atterbom låter Zefyros få en framskjuten plats. Unge kung Astolf möter i Lycksalighetens ö Anemotis, vindarnas moder, i Vindarnas grotta. Nordan, Östan och Sunnan väntar redan i grottan, men tillslut kommer Zefyros som berättar om en underbar ö, Lycksalighetens ö, dit han senare för Astolf.
Nils Peter Möller, inte fastighetsskötaren alltså utan organisten och domkyrkokantorn, tonsatte senare sången om färden mot Lycksalighetens ö – vilken väl numera är mer känd med Henrik Menanders text till kampsången Arbetets söner – som börjar så här:
Upp genom luften, bort över haven,
hän över jorden i stormande färd!
Morgonens drottning med rosiga staven
vinkar oss ut i sin vaknande värld.
Upp, till de brusande böljornas lek;
upp, till de susande lundarnes smek!
I sin nya bok The breath of the Gods – The history and future of the wind tar brittisk–amerikanske författaren och journalisten Simon Winchester ett stadigt tag i vinden som historiskt fenomen och förklaring bakom mänsklig blomstring och undergång. Det är ett väldigt perspektiv och en väldig mängd med exempel, dock inga av de jag nämnde ovan, som författaren nämner. Och det är inte utan att man som läsare känner sig en aning vindpinad av den långa, fast för det mesta intressanta krönikan av det mesta från kapsejsade fartyg och sönderblåsta städer till mördande präriestormar.
Föga överraskande är varken Bellman eller Atterbom, eller för den delen NP. Möller, bekanta för Simon Winchester och för det må han vara förlåten. Sverige nämns däremot som mottagare av vindburen, dödsbringande radioaktivitet från kärnkraftverket i Tjernobyl och skrivs på så vis in i den globala vindhistorien – tillsammans med de färgsprakande solnedgångarna i England, vilka Turner målade, efter vulkanutbrottet i Tambora. Samt de dito skrämmande himlafenomenen efter Krakataos utbrott som fick Edvard Munch att måla Skriet.
Efterdyningarna av Tamboras utbrott, år 1815, resulterade i synnerligen svåra förhållanden med grav missväxt och svält under flera år även i Sverige. Winchester påpekar, som åtskilliga andra tidigare gjort, att de regnstormar som drog fram över Europa efter det indonesiska eruptionen även gjorde Mary Shelley så miserabel att hon satte sig ner och skrev Frankenstein.
Och vindarna kan vara farliga på många sätt; i likhet med franska mistralen kan alpernas fruktade föhnvindar ge upphov till snabba kroppsliga förändringar. Det börjar krypande med att adrenalin- och serotoninhalterna stiger i blod och urin vilket leder till oro, stingslighet och huvudvärk som övergår i migrän; kriminaliteten ökar liksom nervösa sammanbrott och självmord. Det påstås att vissa domare i Provence rekommenderar en återhållen syn på våld i nära relationer när mistralen blåser, något som emellertid inte är kodifierat i fransk rätt..
Många författare har inspirerats av vissa vindars psykologiska effekter och Raymond Chandler är bara en i raden. Han skriver bland annat om hur kaliforniska föhnvinden Santa Ana får temperaturen att stiga såväl bokstavligt som bildligt:
”Every boozy party ends in a fight. Meek little wives feel the edge of the carving knife and study their husbands’ necks”.
_-_Sunset_-_N01876_-_National_Gallery.jpg)
Med lite god vilja kan även Thomas Manns Döden i Venedig läsas som en skildring av vindens nedbrytande kraft:
”Ju längre han gick dess mer greps han av den obehagliga känslan som sjöluften i förening med siroccon åstadkommer och som verkar på en gång hetsande och förslappande. Han råkade i en obehaglig svettning”.
Simon Winchester utlovar även en diskussion av vindarnas framtid, ett löfte han förmodligen gav i förtid, när globala vind– och väderstudier pekade mot radikala förändringar med generellt svagare vindar förutom vid oväder då det motsatta gäller. Nu tycks prognosen inte vara uppenbar längre varför denna aspekt av hans annars läsvärda vindbok är av mindre vikt.
Författarens förtjusning i att stapla exemplen på varandra är inte alltid ett framgångsrecept. Bäst är boken istället när den försöker analysera förändringar i vårt sätt att uppfatta och förhålla oss till vinden. Här är å andra sidan utvecklingen tydlig och ansluter samtidigt till de djupgående strömmarna i våra nutida samhällen där kvalitativa begrepp och benämningar samt välartikulerade idéer lämnat över till kvantitetsberäkningar och nyttokalkylering. I dag när vindarna reduceras till pilar och siffror på väderkartan och enbart beskrivs med kvantitativa mått har vi, det är poängen, förlorat den mening som vindarna en gång hade även i vår del av världen.
Simon Winchester påpekar avslutningsvis att engelska ordet wind har ändrat uttal. Det kan onekligen förefalla som en bagatell, fast blir i författarens tolkning snarare ett talande exempel. Traditionellt skrevs ordet som waind och rimmade då med ord som mind. På sjuttonhundratalet skedde emellertid en uttalsförskjutning för att passa bättre med termer som windmill där ett långt i lät oskönt.
Men, påpekar Winchester, engelska poeter har inte varit särskilt förtjusta i detta, i synnerhet då få ord rimmar med wind. På waind vimlar det däremot av rimord; kind och behind är två exempel. Romantiskt lagda filosofer och författare beklagar samtidigt att wind blivit ett tunnare begrepp genom att den ljudhärmande, onomatopoetiska, kopplingen till vindens ljud försvagats och försvunnit. Jag håller med dem.
- Se ett samtal med Simon Winchester där han talar om boken