En filmfestival och en rockikon

Det är filmfestival och jag är inte där. Men jag tröstar mig med tanken att vad gör det när varenda mediekanal har flyttat merparten av sin produktion till staden i söder? Jag har ju själv varit där en väldigt massa gånger, fast då i filmfestivalens skugga, som närmast någon dag efter festivalens slut.

Mediebevakningen är intensiv, minst sagt, och kombinationen av den och mina kunskaper om staden bidrar lustigt nog till en viss närvarokänsla. Och jag inbillar mig att man ser bättre vad som händer på teve, för som alla säger som varit där så är det mest en enda röra alltsammans ändå, och ofta rentav hysteriskt.

Igår såg jag antagligen
något av det mest hysteriska – ja, tydligen är det ett av de största samtalsämnena i Cannes i år, fast likväl ett ständigt samtalsämne här i Frankrike – nämligen fenomenet, rocklegenden, Johnny Halliday.

Som utvald tröst för att jag inte är på plats i Cannes tittar jag varje dag på två teveprogram som sammanfattar dagens viktigaste festivalhändelser; det ena är Le Grand Journal på Canal+, det andra är Arte Culture. Och det var till Canal+, förstås, som fransmännens Johnny var inbjuden för att tala om sin rollprestation i filmen Vengeance, regisserad av Johnnie To. För att komma upp på Canal+-scenen krävdes muskulösa livvakter som förde fram Johnny, och inringad av deras muskler kom han efter en lång kamp upp, för folksamlingen runtomkring var – som alltid när Johnny är på plats – enorm och kompakt.

Johnny Hallyday

Johnny Hallyday

Man kan undra om han är värd mer uppmärksamhet, och att skriva om honom känns något märkligt. Men fenomenet Johnny Halliday fascinerar inte bara mig. Även om min fascination inte alls går att jämföra med de fanatiska fansens, som är av en helt annan sort. Så länge som jag varit i kontakt med detta land har Johnny varit den stora rockikonen och ansiktet alla känner igen. Det är rentav en omöjlighet att inte veta vem han är. För många fransmän är han (minst) lika stor som en världsstjärna, och hans fans chartrar flygplan för att se honom spela i olika delar av världen. Det finns också män som gör allt för att se ut som Johnny; precis som det finns Elvis-tävlingar finns det Johnny-tävlingar, och jag minns en man i Nancy där jag bodde som var en slående lik kopia. Något märkligt är det väl ändå att jag aldrig mött en fransman som förstår sig på Johnnys popularitet.

Nåväl. Nu är Johnny aktuell i Hong Kong-produktionen som en man som ska hämnas. Jag har sett trailern ett par gånger. Mitt första intryck var avsmak. Mitt andra intryck var fascination, och nyfikenhet. Johnny har sagt om sig själv att han är en skådespelare instängd i en sångares kropp, och att få göra den här filmen var tydligen en dröm som blev verklighet. Filmen har premiär på franska biografer imorgon, och jag misstänker att besökarna blir många. Fast personligen väntar jag nog lite med att se den. Antagligen har jag redan engagerat mig tillräckligt genom att skriva dessa rader.

Kommentera: