Händer. En essä om konst 4. 
Den mördade Marat av Jacques-Louis David

Mikael van Reis fortsätter sin essä om händer i konsten genom seklerna med den berömda 1700-talsmålningen Marat assassiné av Jacques-Louis David, som skildrar  den franske tidningsmannen och revolutionspolitikern Jean Paul Marat död i sitt badkar den 13 juli 1793, efter att han blivit knivhuggen av girondisten Charlotte Corday. Handen, som undertecknat så många dödsdomar, men nu ligger livlös på golvet,  håller ännu om pennan.

 

Jacques-Louis Davids målning Den mördade Marat (Marat assassiné) från 1793 är självklart en politisk målning, men då även ”politisk” med ordets fulla existensmässiga vidd och efterverkan. När jag såg den för första gången på plats på Musées royaux des Beaux-Arts de Belgique i Bryssel var den hängd mitt emot en av Théodore Géricaults hemska bilder av giljotinerade huvuden, fast de målade långt senare.

Mellan målningarna fanns en makaber logik som gjorde det politiska motivet vändbart som ett speglat memento mori. Så förenades förövare och offer. Den offrande – Marat – blev också ett offer. Kniven och giljotinen. Däremellan det totalitära våldets historia. De båda målarna hade en omstörtande levnadstid gemensam, från nyklassicism till romantik via franska revolutionens oerhörda skalv in i Napoleonkrigen – David som föddes 1748 dog 1825, Géricault som föddes 1791 dog 1824.

En kopia av L´Ami du Peuple på vilken någon antecknat "...fläckad av Marats blod".
En kopia av L´Ami du Peuple på vilken någon antecknat ”…fläckad av Marats blod”.

Jean-Paul Marat mördades i sin bostad på 30, rue des Cordeliers i Paris av Charlotte Corday. Dådet inträffar den 13 juli 1793. Marat var då femtio år gammal, utbildad till läkare men sedan länge författare, publicist och politiker. Han gav ut L’Ami du Peuple – Folkets vän – och hade sedan 1789 som en ledande jakobin sin hemvist i en extrem fraktion; Cordelierklubben.

Där var han sans-culotternas röst – det tredje ståndets allra fattigaste – och han hetsade mot revolutionens alla tänkbara fiender. År 1793 var det republikens mer moderata girondister.

Publicisten Marat drev hätsk opinion för det renande skräckvälde – la Terreur – som initierades i juni 1793. Kungen hade giljotinerats den 21 januari samma år och Marat hörde till de rasande – les enragés – som några månader senare drev ut girondisterna ur revolutionsregeringen. Pressens frihet skulle bli folkets frihet, men ”folket” blev snart ett ungefärligt begrepp och megalomane Marat själv sågs snart som monstruös och blodtörstig. Han översatte friheten till despoti. Kanske kunde vi se Marat som en sorts leninist avant la lettre. Hans framfart oroade till och med Robespierre. Snart nog skulle revolutionen äta sina barn.

Dagen efter mordet på Marat firades nationaldagen den 14 juli med festligheter på Marsfälten. Om Marat hade levat skulle han ändå knappast hört till deltagarna eftersom han led av en svårartad hudsjukdom – förmodligen psoriasis – som vanställde kroppen, som förpassade honom till ett hyrt sittbadkar som fylldes med en sorts havresoppa. Runt huvudet svepte han en handduk indränkt i vinäger. Detta badkar – som liknar en stor träsko – kan i dag skådas i en tablå på Musée Grévin i Paris.

I detta kar arbetade Marat dagligdags. Där skrev han sina artiklar, läste angivelser och besvarade brev. Som en oförsonlig revolutionär lämnade han oräkneliga av lik efter sig. Den 13 juli kom så den förstulna girondisten Charlotte Corday på oanmält besök. Hon ville släcka hans liv och hade för denna sak inhandlat en större kökskniv. Corday förvägrades två gånger entré till den badande jakobinen, men lyckades vid tredje försöket då hon meddelat att hon ville ange förrädare i hemstaden Caen.

Marat sitter då i badkaret med en rock över axlarna. De samtalar en stund och när han skall signera en petition med sitt namn stöter Corday kniven i hans bröst. Han ropar på hjälp men sticket har träffat så nära hjärtat att han snabbt förblöder. Corday blir till en sorts dödens barnmorska. Hon offrar sig själv när hon dödar Marat, medan offret snabbt förvandlas till en revolutionens martyr. Charlotte Corday grips genast, döms några dagar senare och giljotineras.

Marat_David_penna_kniv_van_reis_dixikon
Man kan fråga sig om Marats postuma betydelse skulle varit densamma om han inte hade blivit postumt porträtterad av David på detta vis? Jag skulle inte tro det. Frågan är om någon målning från franska revolutionen haft en större men också mer tvetydig symbolisk laddning än Davids. Sent omsider installeras den i en kollektiv fantasi.

1793 var Jacques-Louis David inte längre någon ung man. Han var den sommaren fyrtiofem år gammal och under de prerevolutionära åren hade han blivit en nyklassicistisk succékonstnär, men var nu inte bara en stor artist utan även en jakobinsk aktivist – som deputerad var han medlem av det revolutionära säkerhetsutskottet och signerade arresteringsorder. Många hamnade på schavotten. David hade inte bara färgfläckar på fingrarna och dagen före mordet hade han besökt sin idol i bostaden på rue des Cordeliers.
När Marat var död gav Nationalkonventet genast David i uppdrag att porträttera revolutionshjälten. Hans målning av Marat skulle bli hans bidrag till revolutionens permanens – ”jag hörde folkets röst, jag lydde” – men som en sådan målande propagandist stöter David snart på problem med stoftet.

En dödsmask hade snabbt gjutits, men det är mitt i den obevekliga julihettan och Marats kropp är snart stadd i snabb förruttnelse. Hans hudsjukdom hade inte gjort honom fagrare och nu stank han även förfärligt. David hade dock redan en bild inombords som kunde stiliseras till ett helgonporträtt. En ren kropp i den blodiga badbaljan.

Målningen tar två och en halv månad att fullborda och har då blivit en brottsplatsundersökning av sällsamt slag. Samma dag som målningen är klar, den 14 oktober,  förs drottningen Marie-Antoinette med bödelskärran till giljotinen på Place de la Révolution. När hon passerar Louvren – där David har sin ateljé – tecknar han av henne. Marat ställer sedan ut sin målning av Marats sista suck på Louvren och skänker den sedan som en tribut till Nationalkonventet.

Tiden efter sin död firas Marat som en revolutionens martyr – orter byter namn, processioner hålls, ceremonier äger rum. Likets ruttna tillstånd hindrade en publik likvaka men Davids målning kan några månader senare tjäna som stand-in. Marats jämförs med Jesus och den 25 november gravsätts han i Panthéon. Hans hjärta har balsamerats och lagts i urna på Cordelierklubben.

Men det politiska skeendet drar raskt vidare. Ett år efter mordet är skräckväldet överståndet och den 28 juli 1794 giljotineras jakobinledaren Maximilien Robespierre. David sjukskriver sig och hamnar sedan i häkte en tid. Martyren Marat har vid det laget blivit en sjaskig figur och hans kvarlevor förpassas snart från det nationella mausoleet till den parisiska rännstenen.
Hösten 1793 påbörjas emellertid också en mer utsträckt politisk, estetisk och politisk-teologisk fortsättning för Marat och för Davids porträtt. När han färdigställt sin målning visas den för allmänheten en tid men så förpassas den sedan till en lång skuggtillvaro som varar till 1883.

David - Självporträtt (här hårt beskuret)
David – Självporträtt (här hårt beskuret)

Fast alldeles korrekt är det inte med de nästan hundra åren av ensamhet eftersom några mycket vassa blickar studerar målningen vid två parisiska salonger – Stendhal uppskattar den i sin Salon 1837 och Baudelaire skriver berömt om målningen i sin Salon 1846. Den senare påstår att Marat hädanefter kan trotsa Apollon: ”Det finns i detta verk något både milt och skarpt; i rummets kalla luft, mot dess kalla väggar, runt detta kalla och begravningslika badkar fladdrar en själ.”

Baudelaire ser hur målningen överskrider motsatserna – den är lika upphöjt skön som den är framdriven av dödskänsla. Det är en delad estetisk pakt mellan det sublima och det kusliga. Motsatserna gjuts samman i en mänsklig kropp vid tröskeln mellan liv och död – je me meurs skall Marat yttrat som sina sista ord, inte je meurs.

Vad ser vi idag? En teatral realism av nyklassicistiskt slag. Färgerna är nedtonade och den bleka kroppen skimrar av gröna, gula, nästan rosa toner. Ljusrött blod på lakan och papper. Alla skalor och föremål är reducerade till denna blandning av balsameringskonst och sträng andakt. Den kraftlösa kroppen är inte antikt maskulin utan närmast – och överraskande – effeminerad. Döden erbjuder en sorts skönhetsopererad intimitet, men där kvinnan är  försvunnen. Hon har endast lämnat kvar sitt bedrägliga brev.

Den övergivne Marat förliser i sitt vatten. Han vrider huvudet mot betraktaren med svullna, slutna ögonlock, en halvöppen mun och handduken virad runt skallen. Vi ser honom och han ser mot oss som en blind.

En ljuskälla från målningens vänstra sida lyser upp den nakna kroppens ansikte, axlar och armar. I det beskuggade bröstet syns knivsticket. Sedan de spridda röda fläckarna. Marats vänstra hand håller om Cordays böneskrift, den högra har sjunkit mot golvet och håller i en fjäderpenna som nu tycks skriva mot det golv där också den blodiga kökskniven ligger. På den gulbruna trälådan syns ytterligare en fjäderpenna vid ett bläckhorn, men också ett brev med en sedel på – en av revolutionens massupptryckta penningmedel, en så kallad assignat.

Allt i målningens realism lutar ut mot målningens bildplan och mot betraktaren – ser vi Marat snett uppifrån eller i betraktarens ögonhöjd? Svaret svävar i denna bildmässiga flatness utan djup. Marat ansikte är nästan som en dödsmask eller fris som noggrant balanseras av målningens korsande diagonaler. Som en ungefärlig mittpunkt i bilden syns glipan in mot karets blodstänkta vatten under Marats vänstra armbåge.

Här i den annars höga illusionen märks ett illusionsbrott där trälådans sida närmar sig bildplanet samtidigt som den skrivna papperslappen ovanpå sticker ut mot eller igenom detta bildplan och därvid lämnar en skugga likt den som Marats kropp lämnar. Så tillkommer den målade skriften, både den i brevet och den på trälådans sida: À Marat/ David. ”För Marat” eller ”Till Marat”? Utöver dessa iakttagelser av T J Clark1 vill jag tillägga – det är en adress och avsändare som påmålats med en pensel som korresponderar med Marats fjäderpenna mot golvet. Händer möter händer.

Den revolutionära kalendern infördes i oktober 1793 och på trälådans nedersta del syns dateringen L´An Deux (”År Två”). Ett slags barnaår. Ser vi närmare syns på lådan halvt utsuddade även talen 17 och 93. Det är revolutionär nytid vilket här också är tröskeln mellan levande och döda.

T J Clark hävdar att denna målning vittnar om modernismens allra tidigaste uttryck – den förändrar måleriets villkor i ett slag, inte som en logisk tidutveckling utan genom historien som kontingent kraft – där tillfället, den plötsliga händelsen tar plats inom en social och politisk fenomenvärld.

Det kan nog vara så. I stil och gestaltning är Davids tavla inte bara nyklassicistisk utan också konsthistoriskt neonatal – som förtidigt född. Den tycks inkapsla en framtida förflutenhet. Särskilt så när vi begrundar målningens märkliga klyvnad mellan dess undre del och den övre där mörkret ruvar, som kunde detta målade mörker utblotta allt som är så utsökt illuminerat i nederdelen.

När det är sagt har vi följt steget från en politisk propagandamålning till en balsamerande estetisk form. Kvar står steget vidare mot en sorts politisk-teologisk antites. Som militanta ateister rev revolutionärerna ner kyrkor, slog huvudet av helgonskulpturerna och spottade på evangeliet, men här har David överraskande nog även målat en pièta.

I Den mördade Marat ser vi ju också den döende Kristus på korset. På sitt yttersta låter Människosonen sitt huvud sjunka åt sidan: ”’Det är fullbordat.’ Sedan böjde han ned huvudet och gav upp andan (Johannes 19: 30). De båda har såret i bröstet gemensamt. Je me meurs. Och ovanför huvudet sprids det mörker som sköljde över världen när Människosonen dött. Vi ser en jakobinsk Kristus – vilken paradox är inte detta?

När jag talat med Lars Norén om denna målning – som betytt så mycket för honom – nämnde jag bildens möjliga symboliska resurser för en sentida blick. Kan vi inte här även se ett betydelsespel mellan den döende diktatorn och den döende diktaren? Allmakt invid förlust. Det vore en symbolisk dimension som koncentreras till Marats två händer – där den ena griper om en skrift medan den andra vilar kraftlöst med pennan invid kniven. Två redskap för liv och död men som här också förs samman av en konstnärlig akt.

Norén svarade mig överraskande att Marat i bilden också föder ett barn. Så det är kanske inte endast en dödsscen utan även en födelsescen, rent av dödsfödelse där handen som håller pennan (eller penseln) lika gärna kan gripa om en kniv. De framtida betydelserna cirkulerar i varandra. Kanske tänkte Norén då även på Peter Weiss pjäs Marat/Sade från 1964 där Sade påstår att verkligheten trängt ner Marat i ett hål som i ett moderskved: ”Du ligger i ditt badkar som i livmoderns rosenröda vatten”.

Davids målning visar då mot det kommande som ett framtida förflutet och en kollektiv fantasi. Däri målningens väldiga magnetism. Själv tänker jag på William Butler Yeats berömda dikt om en annan påskscen än den i Kristuspassionen. Easter 1916 skrevs efter att det revolutionära påskupproret på Irland 1916 slagits ner med efterföljande likvidation av upprorsmakarna. Den dikten repriserar en väl bekant versrad: A terrible beauty is born. Kunde inte det nu också vara en överskrift till Jacques-Louis Davids målning av två stillnade händer 1793?

 

  • Litteratur:
    T J Clark, Farewell to an Idea – Episodes from a History of Modernism, Yale University Press, 1999
    Thomas Crow, Emulation, Making Artists for Revolutionary France, Yale University Press, 1995
    David’s Death of Marat, ed William Vaughn & Helen Weston, Cambridge University Press, 2000
    Charles Baudelaire, Oeuvres Complètes, II, Gallimard – Bibliotheque Plèiade, 1976
    Peter Weiss, Jean Paul Marat förföljd och mördad så som det framställs av patienterna på hospitalet Charenton under ledning av herr de Sade, Översättning av Britt G Hallqvist, Cavefors 1965
  • Klicka här för att läsa den sista och avslutande delen av essän, om Gallen-Kallevas Pojke och kråka
Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!