Pasolinis begravning (Wikipedia)

”Segern är meningslös”
En essä om Pier Paolo Pasolini (7)

Den avslutande delen av Torbjörn Elenskys essä om konstnären, samhällskritikern och människan Pier Paolo Pasolini och hans aktualitet idag.

________

I sin ungdom nämner Pasolini flera gånger självmordstankar i brev till vänner. Men när han väl lever ut sin homosexualitet och bestämmer sig för att vara sann mot sig själv tycks det där försvinna. Under de sista åren av sitt liv tycks han emellertid igen vara gripen av en ny förtvivlan, över sakernas tillstånd och världens utveckling mera än över sin egen situation. Samtidigt skriver, filmar, målar och planerar han nya verk in i det sista. Den franska dubbningen av Salò håller just på att påbörjas då Pier Paolo Pasolini mördas i Ostia, natten mellan 1 och 2 november 1975, av den då 17-årige Pino Pelosi. Pino Pelosi har senare sagt att han inte deltog i mordet, men också att han redan kände Pasolini, och varit med honom flera gånger före mordet. Fallet betraktas av många som ännu olöst, och att Pasolini i själva verket mördades av sina politiska fiender.

I en intervju mot slutet av sitt liv får Pasolini frågan varför han verkar lättsammare på sistone, och han svarar:

-När man blir äldre blir man gladare.
-Varför? frågar journalisten
-För att det finns mindre framtid, och därmed mindre hopp, vilket ger en enorm lättnad.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Tankar på självmord kom igen flera gånger i hans ungdom. Att växa upp och vara homosexuell i det fascistiska Italien, tvingas dölja sina känslor, vända allt inåt, var naturligtvis mycket plågsamt. Han berättar själv att han förstod sina känslor redan när han var tre år gammal och första gången kände förälskelse, då i en trettonårig pojke. Den typen av minne kan naturligtvis vara en efterkonstruktion, men att vara övertygad om sin böjelse klart och tidigt är inte alldeles ovanligt. Det var jag med. Att alltid gå för sig själv med dessa tankar, tills han var några och tjugo år gammal, kan inte ha varit lätt. Samtidigt var det det inre trycket, enligt honom själv, som fick honom att skärpa sina sinnen, att bli intelligent på allvar. Liksom han genom sin homosexualitet var utanför världen som de andra levde i den upplevde han länge sexualiteten som någonting utanför sig själv, något som var del av honom men som ändå inte var han. Dessa skiktningar, denna distans, är det som bidrar till att man kan se saker klarare än många som lever självklart i dem utan att någonsin känna hotet av att vara uteslutna ur den rådande ordningen. Det är en förbannelse och en välsignelse på en och samma gång, och ett tema som återkommer i flera av Pasolinis mera komplexa verk, i Teorema liksom i hans dramatik. Till skillnad från den dialektala poesin, romanerna om Roms vilda ungdom eller för den delen de tidiga filmerna, som också hyllar en på något sätt sammanhängande, organisk, traditionell värld, exponeras där den skiktning som han själv måste ha upplevt inom sig själv och i förhållande till världen.

Lättnaden är uppenbar när han i ett brev från början av 50-talet äntligen förklarar sina känslor för en väninna. Nästan med njutning, med ett slags stolthet, som om han givits ett eget martyrium, något att bära som skiljer honom från mängden, använder han det kliniska begreppet omosessuale när han talar om sig själv. Och han konstaterar att han hela livet varit en så duktig pojke, att han gjort allt för att vara till lags, en riktig småborgerlig pappas pojke, med högsta betyg, finklädd i kyrkan om söndagarna, lydig och artig, och att han varit det extra mycket för att han burit på denna hemlighet. Men åh, vilken lättnad när den äntligen är ute. Frågan är bara vad man kan göra, hur kan man leva, när man under hela sin uppväxt förställt sig inför alla sina närmaste. Det kan inte plötsligt uppstå en ny vardag, när pappan är förbannad, mamman förtvivlad, och han dessutom löper risken att få hela sitt liv kringskuret av lagar och begränsningar enligt vilka hans kärlek är förbjuden.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Pier Paolo tvekar inte, han vet precis vad han ska göra: han ska leva sant, vara ärlig, aldrig mer ljuga, förställa sig, ställa sig in hos någon. Och så blir också hans liv. Flytten till Rom blir ett steg ut i friheten, i möjligheten att börja om sitt liv, i en större och vildare stad, som just håller på att växa, som förändras i grunden, precis som hela det italienska samhället, när förorterna växer fram på fälten runt stan, ”den stora byn”, som italienarna kallar den, il gran paese, medan det romerska trasproletariatet trängs ut ur centrum och blandas upp med alla dem som flyttar in från Sicilien, Apulien, Neapel… Han, den norditalienske, väluppfostrade och beläste läraren, som egentligen skulle ha mött en trevlig fru, slagit sig ner nånstans och så småningom blivit rektor, kastar sig istället ut i detta för honom och landet gamla och nya liv, där det arkaiska Italien, med sina vidskepelser, traditioner och sin mångtusenåriga religion, möter moderniteten i de nybyggda förorterna, vilkas ännu förmoderna sexualitet ger honom ett spelrum för hans känslor och lust.

Det var ett liv som utspelade sig i en skarv, en klyfta i tiden, där moderniteten och den förmoderna världen möttes. Där uppstod denna ficka där Pasolini kunde vara lycklig. Men tiden rullar på, den accelererar till och med, och det vita jeanstyg som förtjuste honom så när det spände runt spänstiga lår blev med tiden ett större problem för honom, för allt blev jeans, allt blev vespa, rock, modernitet och till slut TV:n, den stora nivelleraren, som flyttade in i allt fler vardagsrum – den hade väl gått an så länge alla såg fotbollsmatcher gemensamt på baren i kvarteret – och vars onaturliga, kliniska språk och tillrättalagda, kommersialiserade världsbild snart bredde ut sig över allt och alla i landet.

Pasolini levde ut och upp precis i övergången mellan det ena och det andra, det gamla och det nya, och han förstod att det bara kunde bli värre. En social och kulturell kallbrand som inte skulle gå att stoppa. Tredje världens massor? Ja, dem gick det ju att drömma om ännu på 50-talet, kanske till början av 60-talet, men inte sen, när våldet tilltog, befrielserörelsernas ledare blev till tyranner i egen rätt. När alla de andra, intellektuella, konstnärer, radikaler, dras med av Maokulten och förhärligar kulturrevolutionen från behörigt avstånd, har han redan stigit av just det tåget. Han går inte på det längre, utan koncentrerar sin kraft på att bekämpa konsumismen. En kamp han ändå vet är förgäves.

Sedan ungdomen tänkte han flera gånger på självmord. På grund av sin sexualitet, men säkert också på grund av sin intensiva livsvilja, sin ständiga, aktiva närvaro i nuet, och den distans han samtidigt upplevde till det. Döden var för honom uttryckligen något som gav livet mening. För så länge det pågår kan det hela tiden förändras, en senare insats kan förändra en tidigare, en ny replik kan kasta ett annorlunda ljus över de som redan uttalats. Men med döden sluts allt, och det blir möjligt att äntligen förstå livet som ett avslutat verk, som en färdigklippt film.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Salò, hans sista film, var ett förtvivlans verk, som växte fram ur en situation som var helt idealisk för honom. Omgiven av de ungdomar han älskade, ja, inte bara de unga män han dyrkade sexuellt, utan även flickor, unga kvinnor, skapade han en skildring av den bur de lever i utan att ens vara medvetna om det längre. Det var en lycklig inspelning, han var i sitt esse, som lärare, det yrke han alltid älskat lika högt som han älskade poesin, omgiven av elever, olydiga, busiga, glada och snälla, både rebelliska och måna om att vara till lags, som alla ungdomar, särskilt i grupp. Vad skulle han göra efter den filmen? Efter den filminspelningen? Debattera vidare det som det ändå var förgäves att prata om, och som han redan lagt ut texten så tydligt om? Romaner? Om vad? Poesi? Vilken? Jo, den flödade ur honom ohejdbart som ur Horatius, som sade att allt han yttrade blev poesi. Men jag undrar om han inte den där natten i Ostia visste vad han gjorde, och att han välkomnade döden. Den passade perfekt in i hans liv, som det sista klippet. Givetvis finns massor av teorier om att han blev mördad. Salò hade just gjort skandal, blivit totalförbjuden i Italien, och hans anklagelser mot de kristdemokratiska makthavarna var allt mer tydliga, hans fördömanden av sin samtid allt mer hårda, och samtidigt allt mer förtvivlade. Att en ragazzo di vita skulle bli den som tog hans liv är både symboliskt, politiskt och mänskligt, sammanfattningsvis poetiskt, riktigt. Grymhet, sorg, smärta och saknad kan också vara sanna. Konsumismen är inte minst den permanenta glättighetens tyranni. Givetvis måste Pasolinis död vara en tragedi.

Vi borde inte minnas Pasolini, vi borde förstöra alla bilder av honom, med de där fyrkantiga käkarna, de svarta, allvarliga ögonen med deras oändliga längtan efter ömhet och närhet, de allvarliga uttalandena. Vi borde vägra att låta honom stelna till ikon, till personlighet, nån man kan ha som idol. Han är vår far, och vi måste riva ner honom som han rev ner sina fäder. Vi måste döda honom igen och igen, för att han ska kunna leva, vi måste förstöra bilden av honom, och bara läsa, se och tänka med honom i hemlighet. Han kan inte rädda oss från oss själva eller från vår roll som kuggar i den väldiga nivelleringsmaskinen som idag på allvar börjat mala ner hela världen, men han kan hjälpa oss att förstå vad som händer – och en liten sorg, konservativ eller progressiv eller bådadera tillsammans, kan vi alla tillåta oss att känna, i den smärtsamma vetskapen att även denna kan förvandlas till nostalgi och kommodifieras som alla andra känslor, tankar och, ja, själva vårt blodomlopp. Kommer vi ut någonstans på andra sidan? Finns det ett slut på denna fascism utan utsida?

"/…/ Alla tillhör de
samma släkte: de värderar allt man gör
efter deras nytta. Om någon skrattar eller gråter
i en värld där man inte kan skratta
och inte bör gråta, och försätter dem i förlägenhet,
vet du vad de säger? De säger: vad tjänar det till?
Jag ljög: jag är ingen Don Quijote, käraste,
jag liknar honom bara en smula,
och tyvärr är min galenskap
inte annat än lite tanklöshet.
Men jag vet att handlingar av sann kärlek,
eller av sant hat inte behöver tjäna något till,
och att det är likgiltigt om världen som du gör förlägen
med ditt övermått av hat eller kärlek
tar hem spelet till slut, och gör narr av dig.
Segern tillhör alltid den som förlorar.
Segern erkänns aldrig.
Segern är meningslös. Är förhöret slut nu?"

_____________

  • Klicka här för att läsa den första och följande delar av denna essä.

  • Klicka här för att läsa Ragnar Strömberg om Simona Zecchis bok, Pasolini – Massacro di un poeta

  • Dena essä har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond

  • Anmäl dig till Dixikons nyhetsbrev:
  • Pasolini 1971, närmast kusligt framsynt om massmedias och TVs roll:

  • Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky

    Torbjörn Elensky är författare

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    1 kommentar

    1. Tommy Andersson says:

      Tack för en oupphörligt intressant artikelserie, som förutom att förmedla ett fascinerande innehåll slutgiltigt slår fast nödvändigheten att lära sig italienska!

    Kommentera: