I en essä i två delar presenterar Johan Gardfors den italienske renässanskonstnären Paolo Uccello, hans måleri, hans fåglar och hästar och inte minst hans storverk, triptyken La Battaglia di San Romano, vars tre delar idag finns på tre museer i tre olika länder.
Paolos Uccello föddes i Toscana 1397 som Paolo di Dono. I stadsarkiven omtalas han ibland som Pagolo di Dono. Möjligen härstammar namnet Uccello från Paolos, eller Pagolos, tid i Lorenzo Ghibertis bottega.
”Uccello” betyder fågel och när man lyssnar till det hör man kvitter från citronträden i florentinska innergårdar, klor som skuttar över takpannorna på de umbrafärgade taken och fjädrar som flaxar över stallen utanför kloster och marknadstält. Kanske hör man också kacklet från hönsen utanför Ghibertis bottega, där Paolo antogs som lärling redan vid 10-årsåldern
Men det är inte ljudet som är Paolos domän, utan det visuella. Och det är inte för sina fåglar han blivit ihågkommen, utan för sina hästar. Ändå minns vi honom inte som Paolo Cavallo utan som Paolo Uccello.
Det har spekulerats i att han hos Ghiberti gjorde till sin specialitet att fylla ut landskap med djur. Och kanske bidrog han med fåglar till frisen runt dopkapellets (numera) norra dörrar, som under många år sysselsatte Ghibertis workshop.
Vid 1500-talets mitt, det vill säga på visst avstånd från Paolos bortgång 1475, berättar Giorgio Vasari i sina berömda levnadsteckningar Le vite de’ più eccellenti pittori, scultori e architettori att Paolo alltid höll sig
”med målade fåglar, kattor och hundar och alla möjliga underliga djur, som han önskade teckna av, då han på grund av sin fattigdom inte kunde ha dem levande omkring sig. Och eftersom han av alla djur mest älskade fåglar fick han öknamnet Paolo Uccello.”
Ändå är fåglarna märkligt frånvarande i de bevarade verken. Där återfinns en och annan ängel, ett par vingbeprydda demoner och en drake med vackert gröna vingar. Men även om dessa varelser är bevingade så kan de knappast kallas fåglar. I en målning flyter en grupp svanar orörligt fram längs floden.
De tydligaste fågelspåren finner man dock i de fragmentariskt bevarade freskerna från skapelseberättelsen som pryder innergården till Chiostro Verde vid kyrkan Santa Maria Novella i Florens. Efter en omfattande restaurering genljuder där nu vingslag på nytt mellan murarna. På ett stycke puts spatserar en gräsand invid vattenbrynet i sällskap av en långnäbbad kumpan som påminner om en spov.
Intill välver sig en dov himmel i rödbrun ockra över ett motiv som gått förlorat. Tiden har endast lämnat kvar en flock blekta fåglar som drar förbi ovanför spillror av en boskapshjord. På annat håll syns spår av människor under ljusgrå vingavtryck på den ödesdigert rödmenade himlen.
I förgrunden till det våldsamma centralperspektiv som suger in betraktaren i scenen där vattnet efter syndafloden är på väg att dra sig undan, syns ännu den korp som enligt Vasari ”hackar ut ögonen” på en död. I bakgrunden anas en urblekt duva med en olivkvist i näbben strax ovan horisontlinjen. Runtomkring syns ett kaos av människor som hjälplöst strider eller flyr på drunknande hästar.
Hästarna, ja. För om endast brottstycken återstår av Paolos omtalade fåglar så befolkas hans målningar i gengäld av hästar. Det gäller inte minst hans magnum opus La Battaglia di San Romano (ca 1438). Denna storslagna triptyk har historiemåleriet som utgångspunkt men utfallet är en abstraktion som närmast ger intryck av att befinna sig utanför tiden. Där det venetianska renässansmåleriet beskrivits utifrån dess tonvikt vid färgen har det florentinska måleriet karakteriserats av betoningen på skissen. 1
Paolo Uccello drar dessa två reglage till deras ytterligheter: hans triptyk präglas av en geometriskt stencilerad konturteckning som skulle varit förcartesianskt klar och distinkt om det inte vore för de motstridiga perspektiven. Samtidigt är färgerna lysande intensiva i sina breda fält av sammanhållen lyster. Resultatet blir en drömsk och mystisk scen.
La Battaglia di San Romano är i nuläget utspridd mellan tre olika museer i lika många städer. I London breder ett rutnät av brutna lansar ut sig över marken. En vit häst stegrar sig liksom en svart och en skuggfärgat rustningsgrå. De förgyllda detaljerna lyser i tumultet.
I Florens avtecknar sig två döda eller döende blå hästar, under en vit häst som stegrar sig med bjällror på svansen. En brandgul häst sparkar bakut. Där färgen i de grå rustningarna vittrat blottas blödande stråk i färglagren. I det oändliga skärpedjupets rutnät av lansar och fält har trähästarna lämnat tiden för att låna färg åt duken, och såsom perspektiven bryts på fälten, bryts lansarna på marken.
I Paris syns en gyllene enhörning mot vinröd botten inta aktiv vila på ett standar ovan hästarnas följe. Förgyllda detaljer blänker mellan huvudbonaderna som den galne hattmakaren måttsytt för dessa drömmens ryttare. Här står hästarna tätt mot varandra och benen från de strumpbeklädda soldaterna. Men rakare, stramare i dova färger.
En undervegetation till det övre segmentets skog av lansar, en skog av vertikaler utan träd. Men några linjer har redan sänkts och pekar in i döden, dit den bruna hästen vänt sin mule. Röda färgfält lyser i mörkret och den svarta hästens skri visar blottade tänder, medan lansarnas vertikaler faller, till diagonaler, horisontaler utåt till vänster, mot den bildyta som ännu inte beträtts av den bruna hästen i språng.
I fjärran några harar och en jakthund. Men inga spår av Paolos fåglar, trots att scenen tar plats bland åkrar, apelsinlundar och täta skogar. Man får anta att småfåglar inte passade den höga stilen, gravis stylus, och kanske passade de inte heller beställaren. Betraktaren skulle känna historiens tyngd. Så då fick det bli hästar. Småfåglarna hade säkert trivts i landskapet, men de hörde hemma i ett lägre stilregister, en humilis stylus. Hästen däremot är ståtlig och högstilt och liknar alls ingen sparv.
Men det är ju just på grund av deras anspråkslöshet som man tycker om småfåglar. Om man nu tycker om småfåglar. Den norske författaren Erlend Loe formulerade saken i en roman från 20012, där berättarjaget beskriver sin kärlek till dessa små varelser:
”De elsker meg og jeg dem. Og slik har alle nordmenn det. Uten unntak. Hvis noen hevder noe annet, er det fordi de tøffer seg eller fordi de ikke har oppdaget det ennå.”
Kanske ville Paolo tuffa sig? Och därför målade han hästar och spjut trots att han föredrog änder. Som den iranska poeten Roya Zarrin skriver:
”jag var alltid glad att jag inte blev en sparv
till och med när det inte var tal om att bli en häst”.
Fågelns status i motivregistret kan skönjas även hos Immanuel Kant som föga förvånande diskuterar småfåglarna i sin Analytik av det sköna, snarare än i Analytiken av det sublima. Vad Uccello skildrade i sin triptyk var ju också en sublim scen snarare än en skön.
”Här”, påpekar Kant, ”förväxlar vi emellertid troligtvis vår sympati för det betagande lilla djuret med skönheten hos dess sång, som förefaller vårt öra totalt smaklös om den imiteras av människor”.
Författaren till Kritik av omdömeskraften (1790) lyfter likväl fram hur behagfull fågelns fria och obundna sång är i jämförelse med ”den sång som utövas enligt tonkonstens alla regler.”
En sådan spänning mellan fågelns fria lek och konstens formella regler har observerats även hos Uccello. Den utgör också den röda tråden i en liten franskspråkig volym med titeln Vies de Paolo Uccello.
Vasaris porträtt av Uccello bildar här utgångspunkten för Marcel Schwobs mininovell från 1896. Den har i sin tur inspirerat Antonin Artaud till ett antal prosalyriska fragment om samma konstnär. Något som de senare författarna tar fasta på är Vasaris åsikt att Paolo Uccellos stora misstag var att han gick vilse i perspektivets olösliga problem.
Perspektivkonsten förledde honom till ett alltför intellektualiserat förhållningssätt på bekostnad av hans talang för att avbilda det levande. En rutnätets seger över fågelkvittret. Enligt Vasari skulle Paolo
”varit den gladaste och mest påhittige av målare sedan Giottos dagar, om han hade ägnat sig lika ivrigt åt att måla figurer och djur, som han ansträngde sig och ödade tiden med att rita perspektiv, vilka, hur uppfinningsrika och vackra de än må vara, fresta den som omåttligt ägnar sig däråt, att kasta bort tiden, trötta ut naturen och fylla sinnet med svårigheter.”
På Vasaris levnadsteckning diktar Schwob till ett ”imaginärt liv”, där just konflikten mellan det metafysiska och det vardagliga står i centrum. Uccello beskrivs som en linjernas och formernas alkemist som förlorar sig till en position bortom historien och de mänskliga relationerna:
”Paolo intresserade sig inte för verkligheten utan för dess mångfald och oändlighet av linjer, blå fält, röda städer, ryttare i svarta rustningar på ebenholtsfärgade hästar med lågande mular, lansar som likt ljusstrålar riktas mot varje punkt i himlen.”
I Schwobs version slutar Paolo i ensamhet: ”Fågeln blev gammal och ingen förstod längre hans tavlor. Det enda man kunde se i dem var en förvirring av linjer.” Artaud tar denna konflikt ett steg längre och låter sin egen persona smälta samman med Uccellos i en konfliktfylld väv av verklighet och dröm.
Till dem som givit litterär form åt Uccellos liv hör också Jean-Philippe Antoine, som 1991 utkom med essäromanen La chair de l’oiseau: Vie imaginaire de Paolo Uccello. Här låter författaren Paolos vänskaper och konstnärliga strävanden ta form i en förening av konsthistoria och skönlitteratur.
En serie delvis fiktiva ekfraser låter några av de målade djur som omgivit Paolo framträda på nytt ur de fresker som tiden blekt. Som en associativ tråd genom verket löper fågelreferenserna: Uccello förbinds exempelvis med den betydligt senare målaren Poussin, vars efternamn betyder ”liten kyckling”.
Antoine lyfter samtidigt fram det fågelklingande efternamnet hos John Hawkwood – den engelske legosoldat som Paolo avbildat i Santa Maria del Fiore och signerat med sitt eget fågelnamn: ”PAVLI VCIELLI OPUS”. Trots att motivet är en häst. Eller rättare sagt: en ryttarstaty i målad form. Det vore omöjligt att tänka sig denna häst utan dess människa. Den grå stensockelns tyngd är historiens tyngd och hästen är bara ytterligare en sockel till människan.
- Klicka här för att läsa den avslutande delen av denna essä
- Klicka här för att läsa Mikael van Reis om Bebådelsen av van Eyck
- Se en video om en av Uccellos målningar om La Battaglia di San Romano