Pier Paolo Pasolini (Wikipedia)

PASOLINI
En italiensk spökhistoria

Det har gått fyrtio år sedan poeten, filmskaparen, essäisten och den lika själlösa som segerrika konsumismens vedersakare Pier Paolo Pasolinis lemlästade kropp hittades i gryningen den 2 november 1975 vid l’Idroscala di Ostia utanför Rom. 
Kroppen fördes skyndsamt bort och en talrik skara nyfikna traskade omkring bland de frustrerade rättsteknikerna.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

De aldrig tidigare publicerade fotona från brottsplatsen i journalisten Simona Zecchis magistrala bok, Pasolini – Massacro di un poeta, för i kväljande bevis att mordet inte var så mycket ett mord som en ”massacro tribale”, en orgiastisk lynchning. Huvud, bäcken, ben och bröstkorg är mosade. Ena örat nästan avslitet. Ansiktet en sörjig massa. Det är hit Zecchi tar med läsaren i sin såväl stilistiskt som metodiskt och analytiskt briljanta bok. Hon rekonstruerar mordet, dess förlopp och de första dygnens febrila aktivitet med plantering av villospår, mörkläggning och undertryckande av de – för den redan fix och färdiga officiella versionen – många besvärande vittnesmålen.

Zecchi började arbetet med boken 2010 då fallet togs upp för tredje gången. 
I en intervju säger Zecchi att hennes ursprungliga avsikt inte var att skriva en bok utan att samla in, sortera och ordna de många detaljer, som Zecchi menade att den pågående utredningen hanterade lättvindigt eller ignorerade, till en sammanhängande berättelse. Ouvertyren till det som ska göra Italiens samtidigt mest älskade och hatade, beundrade och föraktade gestalt till ett nationalspöke och som med Alberto Moravias ord i dödsrunan i L’Espresso, inte bara skildrade en epok utan också var dess inkarnation, inträffar bara några timmar efter mordet. Då erkänner biltjuven och missbrukaren Pino Pelosi mordet på den più che scomodo, mer än obekväme, sanningssägaren, som för kommunisterna var en anarkistisk virrhjärna, för socialisterna en opålitlig populist, för högern en skamlös provokatör, för fascisterna och för maffian ett avskum.

Den på Pelosis berättelse 1975 baserade, officiella versionen av dådet, som ett urspårat homosexuellt möte mellan en medelålders förförare och en ragazzo di vita från de romerska förstäderna, framställde Pasolini som moralisk gärningsman i egenskap av slemmig frocio, en bög som hade bett om det i hela sitt liv.

Foto av Pasolini taget under en filminspelning i Rom

Foto av Pasolini taget under en filminspelning i Rom

De milt uttryckt omfattande skadorna förklarades med att Pelosi först slagit Pasolini medvetslös och sedan kört över honom med sin bil. Men det räcker att lägga Pelosis ”mug shot” bredvid fotot av Pasolini med bar överkropp i hotellrummet i Stockholm ett par veckor tidigare för att se ett grundläggande problem med Pelosis historia. Oddsen för att den fysiskt föga imponerande Pelosi skulle klarat sig ens en minut mot den råstarke och omvittnat orädde Pasolini var mer än astronomiska. Så det är inte att undra på att Pelosi ändrade, utvecklade, putsade och korrigerade sin berättelse i tätt samarbete med utredarna hela vägen fram till den fällande domen 1979.

Om Pelosi alls hade befunnit sig på strandremsan i Ostia, så visade den tekniska bevisningen och ett vittnesmål redan första gången fallet togs upp på nytt 1995, att han då haft sällskap av en minst tretton man stark lynchmobb. En karabinjär som kopplades in på fallet hävdade att han och hans kollegor inte bara visste hur många mördarna varit utan att han också kunde identifiera de flesta av dem. Bland dem fanns inte bara den ökände våldsverkaren Giuseppe Mastini, mer känd som Johnny ”Lo Zingaro” och andra förgrundsgestalter inom såväl romersk som catanesisk ”malavita”, med dokumenterade kopplingar till den extrema högern utan dessutom – som Zecchi nu avslöjar – högt uppsatta medlemmar av ”servizi segreti”, som i sin tur var lierade med frimurarlogen P2. Eftersom det inte fanns en enda blodbläck på Pelosis ljusa kostym
, och inte heller spår av sperma, sprack teorin om ett urspårat sexuellt möte som ett troll i solen.

Jag befann mig 1995 i Rom och bevittnade hur utredarna vidgick rättssystemets ”misstag” och ”underlåtenhetssynder” under generat mummel i press och TV. 
Jag sökte upp Pasolinis poetiska bröstarvinge Dario Bellezza och på min fråga om vad denna omvändelse under galgen innebar blev det lakoniska svaret: – Ingenting, för nu kan postum rättvisa skipas för quattro soldi. Ansikten, arslen och anseenden kan räddas utan att det kostar un cazzo.

Pasolini i Friuli

Pasolini i Friuli

Samtidigt gjordes ett annat mycket ambitiöst försök att få bukt med spöket genom att helgonförklara det i form av den gigantiska utställningen Pier Paolo Pasolini dai campi del Friuli i det venetianska 1700-talspalatset Villa Manin i Passariano en halvtimmas bilresa inåt land från Udine. 
Utställningen var en sarkofag av marmor och vördnad som skulle innesluta avfällingen och upprorsmannen för alltid, här i detta tempel av svalka och tystnad skulle försoningens spetsade påle stötas genom hjärtat.

Den bärande idén var att om det nu är omöjligt att skilja Pasolinis liv från hans verk så måste det vara möjligt att försona dem genom att lokalisera ett centrum, en punkt där Friulis tigande fält och de romerska förstädernas hyreskaserner konvergerar i en bild, ett tecken. 
Men Pasolinis ytterligheter berör inte varandra, för han var inte dialektiker, utan manikeist. Pasolini var en rannsakare, en inkvisitor som nedkallade evighetens straffdom över moderniteten, framsteget och upplysningen.

Med myten om det erotiska mötet söndersmulad låter Zecchi det verkligt tvingande skälet för Pasolini att stämma träff med Pelosi den där gråfuktiga vargtimman framträda: han lockades dit för att tystas under förevändningen att få köpa tillbaka de stulna originalnegativen till hans film Salò, något som varit känt för utredarna från första stund. Det Zecchi gör med rigorös noggrannhet och intelligent akribi är helt enkelt ”connecting the dots”, steg för obönhörligt steg, fram mot ett överlagt mord av de mörka krafterna på en obekväm, hatad och fruktad motståndsman.

Pasolini – Massacro di un poeta är ett skolexempel på grävande journalistik som för en svensk läsare också blir en trettio år lång tidsresa tillbaka till Sveavägen den 28 februari 1986, där vår egen spökhistoria efter det ouppklarade mordet på Palme börjar.

___________

  • Simona Zecchi talar här i två längre videoklipp om sin bok:
  • Pasolini talar här i ett program från 1971 på ett, med tanke på utvecklingen därefter inte bara i Italien, närmast kusligt framsynt sätt om massmedias och TVs roll:

  • Ragnar Strömberg

    Ragnar Strömberg

    Författare, översättare och kritiker i bl.a. Aftonbladet och G-P, skriver om främst italiensk och dansk litteratur. Nyligen översatt lyrik av Paul Auster, "Samlade dikter" (2009).

    Läs mer av Ragnar Strömberg

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: