Torbjörn Elensky inleder här en längre essä i flera delar om den italienske konstnären, samhällskritikern och människan Pier Paolo Pasolini och om hans aktualitet idag. Varje del har som rubrik ett citat från Pasolini.
Pier Paolo Pasolini föddes i Bologna, den 5 mars 1922, samma år som fascisterna under Mussolini tog makten i Italien. Hans pappa var officer och hans mamma lärarinna. Sommarloven tillbringade han i Casarsa i Friulien, hans mammas och mormors hemtrakter. Redan som 7-åring skriver han poesi, och det är med poesi på mormorns friuliska dialekt han debuterar som 20-åring, mitt under andra världskriget.
På Youtube ligger flera klipp med Pasolini. Intervjuer, monologer, dokumentärer, trailers och hela filmer. Men ett litet fragment griper mig mer än de andra. Det är som en olöslig ekvation, en gåta, som handlar både om personen Pasolini, och på något sätt om hela 1900-talets historia, eller kanske mänsklighetens olösliga knutar. Jag har nämnt det förut, och kan säkert tänkas upprepa mig när jag nu väljer att inleda denna följetongsessä med det igen. Men det är i sig en del av budskapet kanske, själva upprepningen, och hur den kan kasta nytt ljus över scenen. Det fragment jag talar om är det där Pasolini samtalar med den åldrade Ezra Pound, och läser hans egen dikt för honom, nr 81 ur Pisan cantos, som Pound skrev då han satt i amerikanskt militärfängelse 1945 (här i översättning av Göran Sonnevi och Jan Olov Ullén, Cavefors förlag 1969):
Riv ner Din fåfänga, ej människan
Har skapat ordning, skönhet eller mod.
Slå ner Din fåfänga, jag säger Dig riv ner.
Av den gröna världen lär ditt sanna mått
Av skapargåva och sant konstnärskap,
Riv ner din fåfänga,
Paquin riv ner!
Den gröna hjälmen omintetgjort din elegans.
”Övervinn dig själv, så skall andra fördraga dig”
Riv ner din fåfänga.
Klippet med Pound visar ett djupt mänskligt möte, en vilja till förståelse och kommunikation, över den symboliskt viktigaste gränsen i 1900-talets italienska historia, den mellan fascisten och antifascisten, medlöparen och partisanen, maktens trogna hantlangare och dess argaste kritiker. Men också den mellan fadern och sonen. En symbolisk fader, men ändå: en av 1900-talets största poeter, som valde att bli fascist, ett val som majoriteten av italienska fäder i Pasolinis föräldrageneration också gjorde. Något som är chockerande och stötande för oss, idag, men som var vardag under Pasolinis barndom och ungdom. Och alla är alltid lite nostalgiska över sin uppväxt, oavsett vilka omständigheterna varit.
Det finns en återkommande formel, som jag ofta får höra av personer, som en liten brasklapp som de gärna inleder sitt beröm med. Det är: ”Jag håller ju inte med om allt, men…” Det är en så dum liten fras att skjuta in – vem håller med någon om allt? Hur betraktar de egentligen mig då, om de måste lägga till det lilla förbehållet i sitt beröm? Jag håller inte ens med mig själv om allt, för jag ändras, förändras, växer, krymper, utvecklas och blir kanske också mera inskränkt med åren, bryter ny mark någonstans samtidigt som jag säkert trampar runt i mina egna fotspår. Jag undrar om någon skulle ha vågat närma sig Pasolini med den frasen som sköld eller visitkort: Jag håller ju inte med dig om allt, men… Själv tänker jag inte ens försöka förstå eller förklara Pasolinis intryck på mig, utan vill försöka tänka, se, skriva något genom honom. Om jag håller med om raderna nedan eller inte är helt likgiltigt. Jag tänker inte svara, du måste sätta dig in i sakerna och tänka själv istället.
Pasolini skriver så väldigt tydligt i sin egen tid. Går det att läsa av vår egen tid med hjälp av honom?
Mindre konstnärer stiger in i de nischer som skapats av andra, större skapar nya nischer genom sitt konstnärskap, men de allra största är oefterhärmliga, deras nischer kollapsar med dem. Ingen har kunnat ta över efter Pasolini, han är själv ännu brännande aktuell.
Att ta del av PPP:s flöde är smått överväldigande. Det går inte att se poesin, romanerna, filmerna och debattinläggen som separata. De griper in i varandra, vrider och vänder ofta på precis samma motiv eller problematik, och inte sällan på sätt som kan vara svåra att begripa, kanske inte självmotsägande direkt, men som om föremålet betraktas ur flera vinklar samtidigt, en typ av genreöverskridande kubism. Han gör själv en poäng av att hans åsikter utvecklas, och att det inte räcker att ta del av det sista han sagt – man måste följa med i utvecklingen, för den i sig är, som jag tolkar honom, det verkliga budskapet.
Hos Pasolini korsas det radikala och det konservativa, det progressiva och det reaktionära, på sätt som äger få andra motsvarigheter. Det han förhärligar är något förmodernt, en tid innan alla blivit ”borgare”.
Hur kan man se på detta idag, i en tid då alla iscensätter sig själva i medvetenheten om att vara sina egna varumärken. Konstnärer, politiker, artister har naturligtvis gjort det länge, men nu krävs det allt mer av allt fler att de spelar sig själva på en väldig scen, där alla uppträder och alla är publik samtidigt. Det är lätt att säga att det radikalaste är att inte delta, inte spela med – men tystnaden gör en lika irrelevant som deltagandet.
Det går inte att komma undan den kapitalistiska logiken. Det går inte att undgå att bli en produkt. Även revolutionen är en produkt, något som går att sälja, paketera om, profitera på.
För PPP var konsumismens nya hedonistiska värld värre, och till och med mera fascistisk, än den historiska fascismen. Medan fascismen var tydlig, avgränsad, möjlig att ta avstånd ifrån, så genomsyrar konsumismen allt och alla.
Sex är inte längre frihet, motstånd, njutning när det sexuella utlevandet är påbjudet av makten. När de sexuella minoriteterna är katalogiserade och ordnade i rationella kolumner, när de olika ställningarna är något som man kan få tips om på bästa sändningstid på tv.
Den värld som PPP avskydde, hans samtid med dess kommodifiering av allt och alla, har idag gått in i hyperspinn: det finns verkligen inte någon enda liten ficka, marginal eller lucka där man kan komma undan den. Allt som skulle kunna klassas som alternativt är redan just det: klassat, färdigpaketerat, det kommer med en hel uppsättning förväntningar, krav och möjligheter som vi förväxlar med frihet, fast de bara är valfrihet, på samma sätt som den datorstyrda kreativiteten bara är en lek med lego, inget verkligt skapande, utan bara omflyttande av givna element. Nog så roligt, nog så givande för stunden, men i längden ändå begränsat. Kreativitet är inte att leka med färdiga delar, utan att konstruera sina egna bitar, såga ut sina egna pussel. Kan man vara konstnär idag utan att kunna programmera?
Det är lustigt, jag är inte kommunist, inte heller betraktar jag mig egentligen som anhängare av någon annan ideologi heller. Jag inser att det är borgerligt att anse sig vara oideologisk. Hur man än vänder sig har man ändan bak. Men just därför vill jag undersöka min egen brist på ideologi, min politiska hemlöshet, och se vad den betyder. Mycket ofta är det vänstertänkare som ger mig perspektiv som gör att jag begriper min egen position bättre. De bekräftar mig inte, utan går snarare emot mina givna uppfattningar, och det är mycket hälsosammare för ens intellektuella utveckling och förmåga att se världen och ens egen plats i den klarare. En av de viktigaste, som jag ofta under livet återvänt till, är Pier Paolo Pasolini, jag vänder mig till honom som till en far.