I en trevlig understreckare häromdagen tog Åke Erlandsson, tidigare chef för Nobelbiblioteket och mycket kunnig särskilt vad gäller fransk litteratur, upp Pierre Assoulines nya sammanställning av George Simenons självbiografiska texter, ”Autodictionnaire: Simenon” (Omnibus). Erlandsson kommer, en passant, in på Simenons förhoppningar om ett Nobelpris.
Om man går till Assoulines fascinerande biografi (på svenska 1994, ”Simenon – människan och gåtan”) så nämns detta på flera sidor. Simenon hörde till det betydande antal förväntansfulla författare som fick se hoppet om ett pris stäckt och släckt. När han hoppades som bäst gick det i stället till Camus (”den lille skiten”), Gide (som han beundrade) och Pär Lagerkvist.
Flera drog i tåtar bakom kulisserna, många engagerades för saken, men in på sextiotalet när hans namn fortfarande dök upp i spekulationerna hade rönnbären hunnit surna och han tröttnat: ”Nobelpriset skulle ha glatt mig för några år sedan. Nu är jag inte säker på att jag skulle ta emot det.”
I så fall hade han följt Sartres exempel från 1964. Och kanske var han för lite allvarsam och skrev för mycket, likt Graham Greene, det som kanske nu är en black om foten för Joyce Carol Oates? Hursomhelst hör hans romaner (fast mera sällan de om Maigret) till dem jag regelbundet läser om, med ständigt samma utbyte. Att åtminstone en av de aderton i Börshuset också gjorde det vet jag av självsyn.
För några år sedan köpte jag in en lång rad Simenon på svenska, på ett antikvariat i stockholmstrakten, alla med spår av flitig läsning. De hade sålts av sonen till en av de aderton, fick jag veta i förtroende – därför ska akademiledamotens namn inte nämnas här. Men kanske var Simenon-läsningen alltså både ett nöje och en plikt för honom.
I understreckaren nämns som ett lätt förvånande faktum att Simenon aldrig bodde i Paris, trots kommissarie Maigrets stora lokalkännedom (det stämmer inte riktigt, en tid bodde han på 21 Place des Vosges).

Simenon var fenomenal på att raskt teckna miljön i sina romaner, man kan nog tala om både Simenon- och Maigret-land (liksom V. S. Naipaul inför anblicken av en ödslig östafrikansk savann talat om den som ett typiskt Ingmar Bergman-landskap).
Att platsens ande (åtminstone i Belgien) ibland sammanfaller med Simenons fick jag bevis för under en utflykt i belgiska provinsen i mitten av december häromåret. Här nedan mina upplevelser, i historiskt presens:
Jag köper en seniorbiljett från Gent till Mons/Bergen för facila fyra euro och hinner läsa många sidor av min recensionsbok på de båda tågen, med byte i Bryssel. Särskilt livligt är det inte i det vallonska Mons denna söndagseftermiddag, två veckor före jul, de flesta verkar ha satt gasen i botten till Paris som inte är så avlägset. Visserligen är ett tivoli uppställt framför stationen, fullt med illgranna neonrör och tingeltangel, små barn åker pliktskyldigast på karusellerna. Men redan något kvarter bort härskar den stora stillheten. I mängder av fönster finns skyltar om rum eller lägenheter till uthyrning, och ett anslag om att man kan köpa all utrustning som behövs för att fånga karp. Det låter trevligt men det är nog fel årstid för sådant.
När jag sedan närmar mig centrum får jag först syn på en skylt till funérarium och ser sedan i en begravningsentreprenörs fönster en myckenhet vita liljor, och så stort uppslaget på en husfasad MORT SUBITE. Om jag som Strindberg trodde att Makterna gav mig tecken skulle jag kola direkt. Men jag vet sedan tidigare att den direkta döden är Belgiens kanske starkaste ölsort.
Jag framhärdar och vandrar vidare genom småtrista kvarter där det säkert utspelar sig stor dramatik bakom de sömnigt söndagsslutna fasaderna. Här hade Georges Simenon kunnat inspireras till en oändlig räcka romaner om den vardagsdystra belgiska tillvaron – men för honom räckte det fuller väl med Liège.
En ung man med munnen full av sauerkraut hälsar vänligt bon soir, och några ungdomar med en rottweiler viker artigt åt sidan, genast är Mons lite trevligare. På Grande Place försiggår den traditionella julmarknaden med en mängd olika stånd under randiga baldakiner. Här kan man både dricka glühwein och äta varma sniglar, fast det ska man nog inte göra samtidigt.

Det mesta av Rådhuset som är en gotisk märkvärdighet är stängt denna dag, dock inte en utställning om en av provinsen Hainauts betydande surrealister, Fernand Dumont. Jag lär mig att han var född 1906 och att han dog 1945. Det dödsåret låter ana att det inte var en naturlig död för en trettionioåring. Nej, efter att ha tagits till fånga av tyskarna fördes han till den förfärliga fästningen i Huy, sedan via det holländska koncentrationslägret Vught till Sachsenhausen, Neuengamme och Bergen-Belsen där alla spår upphör.
Under hans livstid var det fullt ös i Mons. Nordisk Familjebok kunde redan 1910 meddela att här fanns järngjuterier, bryggerier och garverier samt tillverkning av yllevävnader, såpa och tobakspipor, och vidare att källan till stadens välstånd var de omkring trettio stenkolsgruvorna, i “en av de idogaste trakterna på jorden”. Det var då det, så är det inte längre. I Valloniet vars huvudstad detta är har industridöden farit fram (om än lentement snarare än subite), fast befolkningen tredubblats på knappt hundra år.
Här föddes kompositören Orlando di Lasso, och Bernhard av Clairvaux stannade till här, liksom Victor Hugo. Och den 23 augusti 1914 stod ett av första världskrigets många förödande slag här – fortfarande finns rester av fästningsvallar och redutter. Men Waltrudiskyrkan, också det en höggotisk sevärdhet, är stängd, och jag traskar tillbaka till stationen, köper min seniorbiljett, slumrar till och vaknar lagom till Bruxelles Midi, tar nästa tåg, somnar in och vaknar upp i Gent, och kollar biljetten. Där står med tydliga versaler HEEN EN TERUG. Fanken så förargligt: fyra euro i vasken!
Ivo Holmqvist
 
‣ Sök böcker på franska bland 3531 (!) träffar på Simenon här
‣ Jean Gabin som Maigret: