Vi kommer nu till året 1932- 1933 då romanen La maison du canal (Fayard) blev till. En bok som Simenons mentor André Gide var särskilt förtjust i och vars inledning han beskrev som en av fransk litteraturs (sic!) allra finaste stämningsskildringar.
En spårvägsresa i provinsen Limburg gör läsaren bekant med den fjära läkardottern Édmée. Flickan som blivit föräldralös, är på väg att placeras hos släktingar på landet. Hon kommer från Bryssel och är fransktalande. Hon hamnar i ett bondekollektiv där kyla, is, skridskoåkning och hårt gårdsliv dominerar. Familjens två robusta söner, Jef och Fred kommer snart att på olika vis börja tävla om hennes gunst. En av pojkarna är extremt grov och felväxt, flera i familjen lider av en hudsjukdom – vackra är de inte. Ett drama ligger i luften, ett klassdrama. Inte alla på gården eller i trakten talar franska (nej, detta är ju i flamländska Limburg! med närmsta stora stad: Hasselt).
Simenon påpekar sida upp och ner genom hela romanen ”de talade flamländska, de förstod henne inte”. På ett ställe nämns om de minsta barnen ”de hade ännu inte lärt sig franska”. När Edmée vistats ett helt år i den flamländska familjen, som på många sätt anpassar sig till henne och bistår henne då hon är sjuk, känns det rent fnoskigt att författaren inte en enda gång kan vända på steken och fråga sig varför den begåvade Édmée fortfarande inte lärt sig tala traktens språk.
Tvärtom, en franskspråkig kanal- och underhållsarbetare som kommer på besök från Vallonien blir en ny påminnelse om vilken prekär situation Édmée hamnat i. ”Du är inte flamländska du, sa jobbaren, gudskelov, för dom börjar gå mig på nerverna med sin dialekt, sina dåliga cigarrer och sin värdelösa belysning. ”Au fait si tu n´es pas Flamande, qu´est-ce que tu fais ici?” Alltså: Om du inte är flamländska vad gör du här ?
Åter är det vinter i Belgien och rummen är kalla särskilt om man är en fattig student. Handlingen utspelar sig i Bryssel och Charleroi. Vi möter turken Elie Nagear som är van vid rikedomar i hemlandet men hamnat på obestånd i utlandet. Han mördar en rik holländare Van der Cruyssen i en brutal tågscen och sen gäller det att fly. Som i många simenonromaner står godhjärtade kvinnor beredda att gömma en jagad, ge honom mat och respit. Här heter hon Sylvie, en eskortdam som skaffat sig en del inkomster. Hennes mor, madame Baron (jämför Madame Henriette Simenon) bor i Charleroi och tar emot inackorderingar. Även hon kommer med tiden att beskydda den kriminella och rätt odrägliga rymlingen.
Inga utfall mot några tröga eller självbelåtna flamländare här. Alla talar ledig franska, till och med de flesta av inackorderingarna av vilka en del är luspanka öststatsflyktingar, precis som de människor som Simenons mor haft inhysta, en del mycket fattiga judar.
En välgjord stadsskildring från koldistriktets Charleroi där snöspår låg ”som eksem på marken”. En stillsam och fin porträttering av ett medelålders par som hyr ut. Driftig mor, sjuklig men rejäl far som arbetar vid järnvägen. Samma slags människor som Simenons egna föräldrar.
1939 gav han ut Le bourgmestre de Furnes. Egentligen heter staden Veurne eftersom den ligger i Västflandern, men låt gå för Furnes; många i trakten var förr tvåspråkiga här, i närheten av Oostende och med franska Dunkerque på cykelavstånd.
Terlincks akilleshäl är den utvecklingsstörda/hjärnskadade dottern Emilia som han har inlåst i sitt vackra hem. Han älskar detta barn och tänker ut delikata maträtter att ge henne i små färdiga bitar. Hustrun, svägerskan och sina anställda behandlar han illa, och det är egentligen bara en ensamstående ung kvinna som råkat i omständigheter och flyttat till Oostende för att föda, som han känner riktig ömhet inför.
”Borgmästaren i Furnes” är en historia om uppgång och fall. Om hybris och straff, lite också om nåd – en intressant historia. Den nästan poetiska prosan lunkar lugnt och stadigt framåt, tecknar den gamla staden och dess invånare.
Simenon själv har beklagat att han inte hittade rytmen i dialogerna beroende på att alla hans huvudpersoner talade flamländska, men att han som franskspråkig författare måste återge deras samtal på franska. Ibland interfolierar han sin text med flamländska ord eller hälsningsfraser som ”Goeden avond, Baas, n´avond Kees” ( God afton chefen, afton på dig Kees). Boken föregås av en varning, där författaren poängterar att han själv inte känner till Furnes och därför inte porträtterat någon autentisk person. Det sistnämnda kan man välja att tro på eller betvivla.
Förakt för flamländare? Inte här, inte alls. Stark medkänsla med en man som gapar efter mycket och förgör sig själv på grund av sin arrogans, är snarast vad det utmynnar i.
Efter kriget och den påtvingade exilen i USA, återvänder Simenon litterärt till belgiska och franska trakter. 1947 utkommer den genomarbetade och delvis dokumentära romanen ”Le clan des Ostendais”
Av titeln att döma skulle man tro sig vara åter i Västflandern men så är inte fallet. Dramat utspelar sig 1940 i La Rochelle på den franska atlantkusten, där Simenon en tid arbetade med flyktingmottagning och nödhjälp åt belgare som flytt från sina hemtrakter som var utsatta för bombardemang.
Handlingen utspelar sig under en månad och författarens sympati för de sturiga flamländarna växer. Det är bara när en judisk diamanthandlare från Antwerpen dyker upp och ber om skeppsplats som Simenon via Omer Petermans markerar klar ovilja. Intränglingen knuffas bort utan ett ord. Den jagade och svettdrypande juden lämnas åt sig själv. Det är en riktigt otäck scen.
I ”Le clan des Ostendais” mynnar beskrivningen av de kämpande, envisa islandsfiskarna ut i en förståelsefull, smått empatisk berättelse som vittnar om en flamländsk klan som har styrka, envishet och familjesammanhållning. Om de talat franska hade allt varit perfekt, men nu är de trots allt besvärliga och deras språk liknar på ett obehagligt sätt ockupationsmaktens.
”Åter flamländska ord, obegripliga fraser som irriterade löjtnanten.” ”On parlait flamand à nouveau, et les phrases de l`Ostendais étaient toujours plus courtes que leur traduction” (Man talade flamländska på nytt, och ostendebons fraser var alltid mycket kortare än översättningen som följde)
Förklaringen till Simenons avoghet mot den flamländska befolkningen och deras eländiga språk står kanske att finna i det enkla faktum att släkten Simenon på farssidan hade en manifest ovilja mot flamländare. Georges Simenons farfar uttryckte tydligt att han inte gillade flamländare och när lille Georges växte upp drillades han hårt att tala korrekt franska. Varken vallonsk dialekt, liègeslang eller gud förbjude nederländska i någon form tolererades. Inte hemma och inte hos ursulinernunnorna där han fick sin utbildning.
Så danades en frankofon!
Eva Mattsson
– Klicka här för att komma till Bokbörsen med ett stort urval Simenon på svenska
– Följ Simenon från Liège till Lausanne här: