Simenon och flamländarna
(Del 2)

Klicka på omslaget för att komma till Adlibris (79 kr)

Av EVA MATTSSON

Vi kommer nu till året 1932- 1933 då romanen La maison du canal (Fayard) blev till. En bok som Simenons mentor André Gide var särskilt förtjust i och vars inledning han beskrev som en av fransk litteraturs (sic!) allra finaste stämningsskildringar.

En spårvägsresa i provinsen Limburg gör läsaren bekant med den fjära läkardottern Édmée. Flickan som blivit föräldralös, är på väg att placeras hos släktingar på landet. Hon kommer från Bryssel och är fransktalande. Hon hamnar i ett bondekollektiv där kyla, is, skridskoåkning och hårt gårdsliv dominerar. Familjens två robusta söner, Jef och Fred kommer snart att på olika vis börja tävla om hennes gunst. En av pojkarna är extremt grov och felväxt, flera i familjen lider av en hudsjukdom – vackra är de inte. Ett drama ligger i luften, ett klassdrama. Inte alla på gården eller i trakten talar franska (nej, detta är ju i flamländska Limburg! med närmsta stora stad: Hasselt).

Simenon påpekar sida upp och ner genom hela romanen ”de talade flamländska, de förstod henne inte”. På ett ställe nämns om de minsta barnen ”de hade ännu inte lärt sig franska”. När Edmée vistats ett helt år i den flamländska familjen, som på många sätt anpassar sig till henne och bistår henne då hon är sjuk, känns det rent fnoskigt att författaren inte en enda gång kan vända på steken och fråga sig varför den begåvade Édmée fortfarande inte lärt sig tala traktens språk.

Tvärtom, en franskspråkig kanal- och underhållsarbetare som kommer på besök från Vallonien blir en ny påminnelse om vilken prekär situation Édmée hamnat i. ”Du är inte flamländska du, sa jobbaren, gudskelov, för dom börjar gå mig på nerverna med sin dialekt, sina dåliga cigarrer och sin värdelösa belysning. ”Au fait si tu n´es pas Flamande, qu´est-ce que tu fais ici?” Alltså: Om du inte är flamländska vad gör du här ?

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

En roman som Simenon ofta refererade till, var fästad vid och snart skickade till sin mamma i Liège var Le Locataire (Gallimard 1934).

Åter är det vinter i Belgien och rummen är kalla särskilt om man är en fattig student. Handlingen utspelar sig i Bryssel och Charleroi. Vi möter turken Elie Nagear som är van vid rikedomar i hemlandet men hamnat på obestånd i utlandet. Han mördar en rik holländare Van der Cruyssen i en brutal tågscen och sen gäller det att fly. Som i många simenonromaner står godhjärtade kvinnor beredda att gömma en jagad, ge honom mat och respit. Här heter hon Sylvie, en eskortdam som skaffat sig en del inkomster. Hennes mor, madame Baron (jämför Madame Henriette Simenon) bor i Charleroi och tar emot inackorderingar. Även hon kommer med tiden att beskydda den kriminella och rätt odrägliga rymlingen.

Inga utfall mot några tröga eller självbelåtna flamländare här. Alla talar ledig franska, till och med de flesta av inackorderingarna av vilka en del är luspanka öststatsflyktingar, precis som de människor som Simenons mor haft inhysta, en del mycket fattiga judar.

En välgjord stadsskildring från koldistriktets Charleroi där snöspår låg ”som eksem på marken”. En stillsam och fin porträttering av ett medelålders par som hyr ut. Driftig mor, sjuklig men rejäl far som arbetar vid järnvägen. Samma slags människor som Simenons egna föräldrar.

1939 gav han ut Le bourgmestre de Furnes. Egentligen heter staden Veurne eftersom den ligger i Västflandern, men låt gå för Furnes; många i trakten var förr tvåspråkiga här, i närheten av Oostende och med franska Dunkerque på cykelavstånd.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Man möter huvudpersonen Joris Terlinck där han sitter på sitt borgmästarkontor, tillfredsställd och med en cigarr nära till hands. En solid man lik många av de rika och kompetenta läkare, advokater, industrimän, redare eller politiker som Maigret så ofta tampas med och som Simenon gärna porträtterar. Maktmänniskor. Robusta, säkra, rika – men med svaga punkter och stor ångest som lurar bakom de nedlåtande maneren.

Terlincks akilleshäl är den utvecklingsstörda/hjärnskadade dottern Emilia som han har inlåst i sitt vackra hem. Han älskar detta barn och tänker ut delikata maträtter att ge henne i små färdiga bitar. Hustrun, svägerskan och sina anställda behandlar han illa, och det är egentligen bara en ensamstående ung kvinna som råkat i omständigheter och flyttat till Oostende för att föda, som han känner riktig ömhet inför.

”Borgmästaren i Furnes” är en historia om uppgång och fall. Om hybris och straff, lite också om nåd – en intressant historia. Den nästan poetiska prosan lunkar lugnt och stadigt framåt, tecknar den gamla staden och dess invånare.

Simenon själv har beklagat att han inte hittade rytmen i dialogerna beroende på att alla hans huvudpersoner talade flamländska, men att han som franskspråkig författare måste återge deras samtal på franska. Ibland interfolierar han sin text med flamländska ord eller hälsningsfraser som ”Goeden avond, Baas, n´avond Kees” ( God afton chefen, afton på dig Kees). Boken föregås av en varning, där författaren poängterar att han själv inte känner till Furnes och därför inte porträtterat någon autentisk person. Det sistnämnda kan man välja att tro på eller betvivla.

Förakt för flamländare? Inte här, inte alls. Stark medkänsla med en man som gapar efter mycket och förgör sig själv på grund av sin arrogans, är snarast vad det utmynnar i.

Efter kriget och den påtvingade exilen i USA, återvänder Simenon litterärt till belgiska och franska trakter. 1947 utkommer den genomarbetade och delvis dokumentära romanen ”Le clan des Ostendais”

Av titeln att döma skulle man tro sig vara åter i Västflandern men så är inte fallet. Dramat utspelar sig 1940 i La Rochelle på den franska atlantkusten, där Simenon en tid arbetade med flyktingmottagning och nödhjälp åt belgare som flytt från sina hemtrakter som var utsatta för bombardemang.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln (Adlibris 86 kr)

Ostendeklanen ryms på fem stora fartyg med islandsfiskare. Fem jättelika familjer, närmare 100 personer, vistas på båtarna som står parkerade utanför hamnen och vägrar gå i land. Alla – åldringar, barnfamiljer, barn och tonåringar och en invalid, framhärdar orimligt länge i att stanna ombord. Ingen talar franska. De är enspråkiga flamländare. Det är ett bekymmer för stadens byråkrater som enligt regelverket måste ordna med förplägnad, skola och sjukvård för strandade utlänningar. Kaptenen för flottan heter Omer Petermans och han ser det som sin plikt att hålla ihop klanen. Ombord finns linne, mat, möbler, livsmedel, bränsle, ljus, lyktor, kläder, minnessaker, porträtt, allt.

Handlingen utspelar sig under en månad och författarens sympati för de sturiga flamländarna växer. Det är bara när en judisk diamanthandlare från Antwerpen dyker upp och ber om skeppsplats som Simenon via Omer Petermans markerar klar ovilja. Intränglingen knuffas bort utan ett ord. Den jagade och svettdrypande juden lämnas åt sig själv. Det är en riktigt otäck scen.

I ”Le clan des Ostendais” mynnar beskrivningen av de kämpande, envisa islandsfiskarna ut i en förståelsefull, smått empatisk berättelse som vittnar om en flamländsk klan som har styrka, envishet och familjesammanhållning. Om de talat franska hade allt varit perfekt, men nu är de trots allt besvärliga och deras språk liknar på ett obehagligt sätt ockupationsmaktens.

”Åter flamländska ord, obegripliga fraser som irriterade löjtnanten.” ”On parlait flamand à nouveau, et les phrases de l`Ostendais étaient toujours plus courtes que leur traduction” (Man talade flamländska på nytt, och ostendebons fraser var alltid mycket kortare än översättningen som följde)

Förklaringen till Simenons avoghet mot den flamländska befolkningen och deras eländiga språk står kanske att finna i det enkla faktum att släkten Simenon på farssidan hade en manifest ovilja mot flamländare. Georges Simenons farfar uttryckte tydligt att han inte gillade flamländare och när lille Georges växte upp drillades han hårt att tala korrekt franska. Varken vallonsk dialekt, liègeslang eller gud förbjude nederländska i någon form tolererades. Inte hemma och inte hos ursulinernunnorna där han fick sin utbildning.

Så danades en frankofon!

Eva Mattsson

____________

– Klicka här för att komma till Bokbörsen med ett stort urval Simenon på svenska

– Följ Simenon från Liège till Lausanne här:

 

5 kommentarer

  1. På hösten 1992 träffade jag Pierre Assouline vid ett författarmöte i Bryssel. Han hade just gett ut sin Simenonbiografi och jag hade åtagit mig att recensera den i DN. Vi talade bland annat om de tre kvinnor i Simenons liv, som gav honom problem modern Henriette Brüll, hustrun Denyse och dottern Marie-Jo.
    Vi uppehöll oss länge vid modern, hon som inte älskade sin äldste son, som till och med gick så långt att hon, när den yngre brodern Christian hade dött, önskade att det hade varit Georges. Hennes släkt var flamländsk med preussiska inslag.
    Simenons hatkärlek till det flamländska har kanske sina rötter här, föreslog jag Assouline. Han höll med.

  2. Eva Mattsson says:

    Ja, det låter ju mycket troligt. Tack för sakkunnig kommentar.
    Eva

  3. Hans says:

    Mycket intressant läsning, tack för det!

    Det är säkert sant att Simenons ansträngda förhållande till Flandern var rotat i hans egen uppväxt och släktbakgrund.

    Men var han inte också präglad av den dåvarande tidsandan och frankofona kulturen helt enkelt? Han kan väl knappast ha varit den enda på den tiden som tyckte det var alldeles självklart att franskan skulle vara kulturspråket i hela landet och att flamländarnas språk var en obetydligt bondedialekt?

  4. EVA MATTSSON says:

    Svar till Hans:

    Nej då, han var inte den ende som ansåg den franska kulturen och det franska språket överlägsna, men tidsandan och den frankofona kulturen som du talar om var inte alltid och entydigt pro-Frankrike och anti-Flandern. Bland bildade och tidningsläsande borgare som Simenons föräldrar fanns inte sällan en medvetenhet om något som de intellektuella döpt till ”l´âme belge”. Denna belgiska anda beskrivs närmast som en nationalkaraktär baserad på två kulturer samtidigt. Edmond Picard (1836-1924) var en stridbar advokat och debattör som förknippas med ”La Revue encyclopédique Larousse” som 1897 ägnar ett helt nummer åt Belgien och som lidelsefullt talar om det som förenar språkblocken. Han motsägs av en annan forskare, Mockel, som poängterar skillnaden mellan valloner och flamländare. MEN, ingen av herrarna talar illa om den ena falangen på bekostnad av den andra.

    Flamländsk kultur har i början av 1900-talet en stark ställning i egen rätt. Författaren Paul van Ostaijen (1896-1928) grundar en kabaret-och musichallscen där experimentell poesi, expressionistisk, dynamisk poesi kommer att bilda front mot ockupation och krig. Tidskriften Forum plockar senare upp Freud och bereder väg för modernismen; man talar om den nya sakligheten mm

    Konstnärskollektivet Cobra på 50-talet för vidare en radikal allbelgisk/internationell anda. Simenon själv var också tagen av Cobra och deras konstformer. Köpte själv tavlor av dem, om jag minns rätt.

    Slutligen Marie Gevers (1883-1975!), en underbar författarinna och barndomsskildrare (bl a), som skrev på franska men envist hävdade sin tacksamhet och kärlek till den folkliga flamländska dialekten.

    Från och med 1930 genomdrivs den sk nederlandiseringen inom den högre utbildningen och universitet i Gent går i täten.

    Man måste säga att Simenon halkat efter då han på 50-och 60-talen spottar på den flamländska kulturen.

    Eva Mattsson

Kommentera: