Den österrikiska författaren Veza Canetti debuterade redan 1932 men blev, efter att ha gift sig med den kommande nobelpristagaren Elias Canetti, hans ”maka och verksam i hans tjänst”, som hon själv uttryckte det. Först när hennes samlade litterära produktion gavs ut på 90-talet – tre decennier efter hennes död – återupptäcktes hennes författargärning på allvar.
Efter hans hustru Vezas död hade författaren inte lust att återgå till ett normalt vardagsliv. I stället planerade han att skriva en bok ”full av legender om hennes liv”, och hade också för avsikt att sjösätta en rad ”gigantiska projekt” till hennes minne: bland annat en stiftelse och ett litterärt pris i hennes namn, till förmån för unga diktare. Men framför allt ville han i sin lika rasande som produktiva sorg postumt återställa Vezas litterära anseende genom att be författarvänner skriva om henne i en hyllningsantologi.
Om allt detta står att läsa i den tyske levnadstecknaren Sven Hanuscheks väldiga biografi Elias Canetti: Biographie från 2005. Den som här beskrivs i sin maniska sorgeprocess är alltså den tyskspråkige bulgarisk-brittiske världsförfattaren och blivande Nobelpristagaren, som dock aldrig genomförde något av de ovannämnda planlagda projekten. Vilket i sin tur kanske är lika signifikativt som det faktum att namnet Veza Canetti varit ett tämligen okänt namn i det allmänna litterära medvetandet. Och inte undra på det. Det skulle dröja över ett halvt sekel efter tillkomsten av hennes litterära verk innan de slutligen kom ut i bokform.
Under sina trettio år som maka och ”verksam i Canettis tjänst”, som hon själv en gång uttryckte det i ett brev, handlade det mest om att uppmuntra Elias men också om att aktivt samarbeta med honom i hans författarskap: diskussioner om form och innehåll, korrekturläsning och renskrivning. Priset hon fick betala var att lämna sin egen litterära verksamhet därhän, även om hon på lediga stunder faktiskt satt och skrev på – och fullbordade – sin andra och sista roman, Die Schildkröten (Sköldpaddorna).
Veza Canetti (1897–1963) föddes som Venetiana Taubner-Calderon, och växte upp i ett judiskt hem i det Wien som vid tiden ännu var kejserlig huvudstad i dåvarande dubbelmonarkin Österrike-Ungern. Efter första världskriget och Habsburgs fall var hon verksam som engelsklärare och översättare, och fick i juni 1932 publicerat sin första novell, Der Sieger (Vinnaren), i den litterärt aktade wienska dagstidningen Arbeiter-Zeitung.
Redan här skrev hon under pseudonym, Veza Magd, ett av många antagna namn – Veronika Knecht, Martha Murner, Martina Murner – som hon tvingades skriva under för att som judinna inte provocera den allt mer antisemitiskt sinnade läsekretsen. Hon umgicks i kretsen runt Wiens intellektuella centralfigur, den lika briljante som giftige författaren, publicisten och tidskriftsutgivaren Karl Kraus, och träffade 1924 sin blivande make, den då blott 19-årige Elias, som hon tio år senare gifte sig med.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Fram till dess hade de båda, sida vid sida, fortsatt att nära sina författardrömmar, men i egenskap av judar också tagit notis om austrofascismens och den tilltagande rashetsens ominösa yttringar i den politiskt oroliga metropolen. Men i och med äktenskapet kom alltså Veza att i hög grad skjuta sitt eget skrivande åt sidan, för att plikttroget men halvt resignerat i stället gå in i rollen som litterär rådgivare och privatlektör åt sin äkta hälft.
Trots att paret Canetti under alla år i London – dit de hade flyttat (flytt) efter Nazitysklands annektering av Österrike 1938 – levde i separata bostäder, och trots Elias otaliga och vida kända kvinnoaffärer, var deras behov av varandra ömsesidiga. Hon fick skydda Elias mot hans värsta utbrott av paranoia, och han Veza mot hennes återkommande självmordstankar.
Trots denna tragiska klangbotten i äktenskapet saknades uppenbarligen varken intellektuellt stimulerande dynamik eller rentav komiska förvecklingar i relationen. Åtminstone om man får tro nämnde biograf Hanuschek, som karakteriserar förhållandet som en ”bergmansk tragedi filmad av Woody Allen”. Tilläggas bör kanske att Nobelpristagaren in spe under Vezas levnad mycket sällan yttrade sig om hennes litterära verksamheter.
Förutom debuten med berättelsen Der Sieger fick Veza Canetti fram till 1937 ytterligare fjorton noveller antagna i Wiens dagspress och i olika antologier. En del av dessa (skrivna 1932-1933) fogade hon med smärre ändringar in i vad som skulle bli hennes första större prosaverk, Die gelbe Straße (Den gula gatan). Denna till roman förklädda berättelsesamling kom ut i bokform 58 år senare (1990) och utgör sammantaget en skildring av den gata författaren själv växte upp på i Wien, Ferdinandstraße i arbetarstadsdelen Leopoldstadts judiska kvarter.
Gatan beskriver ett mikrokosmos av det tidiga 1900-talets judiska liv, bland fattiga läderhandlare och tjänsteflickor, hoppfulla affärsidkare och förslagna gatubarn, tyranniska makar och nödställda husmödrar.
Momentant kan Canetti under intrigernas gång tända ett litet hopp hos en eller annan romanfigur, även om de flesta går ett sorgligt eller osäkert livsöde till mötes. Särskilt tung blir läsningen emellertid sällan; härtill är hennes berättelser alltför laddade med en animerad, oförställd och med tanke på motiven paradoxalt upplyftande berättarlust.
Att Veza Canetti gärna läste och influerades av samtida realister som Upton Sinclair och radikala modernister som John Dos Passos märks på hennes egen stil, som med sin skarpa lokalfärg, kritiska blick och detaljerade porträtt av de många fiktiva figurerna lyckas fånga den oroliga och bitvis våldsamma tidsatmosfären i den tidiga mellankrigstidens Wien. Hennes i grunden socialt orienterade realism, inkännande personteckningar och levande dialoger kan tidvis i författarskapet också erinra om den samtida Hans Falladas gripande berättarkonst.
Stilgreppen är lika framträdande i samlingsvolymen Geduld bringt Rosen, som var den andra boken som postumt gavs ut i hennes eget namn (1992). Samlingen består av ett tjugotal ”wienska berättelser” och två lustspel. Den litterära framställningen och motiven i novellerna är snarlika dem i Die gelbe Straße. Även här riktar hon sin uppmärksamhet mot och ger kropp och röst åt de anonyma och förment enkla människorna i staden. Hon ser och förstår dem i all deras sammansatta individualitet, och räddar dem undan glömskan med sina psykologiskt klarsynta återgivningar av olika särpräglade karaktärer.
När Hanser Verlag i München mellan åren 1990 och 1999 slutligen valde att ge ut Veza Canettis samlade litterära produktion i tre band – som numera också finns tillgängliga i Fischer Taschenbuch Verlags pocktutgåva – återupptäcktes hennes författargärning på allvar – tre decennier efter hennes död. På senare år har intresset för hennes texter vuxit stadigt, bland såväl litteraturvetare som hos den allmänna tyska läsekretsen, och så sent som i fjol arrangerade den österrikiska nationalscenen Burgtheater i Wien en kväll med offentliga uppläsningar av hennes texter.
Den enda av dessa postumt utgivna titlar som Veza Canetti inte skrev i Wien, utan i London, var den ovannämnda Die Schildkröten, som fullbordades 1939, kort efter paret Canettis ankomst till England. Romanen är inte bara hennes sista verk, utan också det omfångsrikaste och rent dramaturgiskt det mest konsekevent genomförda. Detta obestridda magnum opus, en vid tiden rykande aktuell exilroman, har tydligt självbiografiska drag och var ett sätt för Canetti att bearbeta sina egna erfarenheter av de dramatiska händelser som fick henne och Elias att i sista stund och närmast i panik lämna det av Nazityskland annekterade Wien och fly landet.
Här berättas en historia om hur några judar i huvudstaden i förstone likt saktmodiga sköldpaddor drar sig tillbaka inom sitt skal som ett sätt att förhålla sig till den nya hotfulla situationen i landet. Handlingen utspelar sig efter Hitlers inmarsch i landet våren 1938, och fram till dagarna efter den våldsamma pogromen under den så kallade Kristallnatten den 9 november 1938. Hos romanens huvudpersoner, det litterära och intellektuella judiska paret Andreas och Eva Kain samt den förstnämndes bror Werner (efternamnet är inte gripet ur luften), växer dock insikten om att situationen i landet börjar bli riktigt farlig: judiska butiker plundras, bostäder beslagtas, män, kvinnor och barn transporteras bort på lastbilar …
Rakt på sak och fokuserat skildrar Canetti ur växlande berättarperspektiv hur en stilla och behaglig tillvaro tvärt slår över i sin motsats, och hur den plötsliga förlusten av närstående människor och av en förtrogen omgivning överskuggar lyckan över att i elfte timmen kunna fly. Två av de tre nämnda protagonisterna överlever, men precis som Veza Canetti själv har de förlorat sina skyddande skal och står nakna kvar med skuldkänslorna, skammen och den livsfientliga modlösheten.
- Denna essä är den tredje i en serie om förbisedda tyska kvinnliga författare. En fjärde och avslutande av Rebecka Kärde publiceras inom kort. Serien har gjorts möjlig genom bidrag från Svenska Akademien.
- Klicka här för att läsa Martin Lagerholm om den sensationella Adelheid Duvanel
- Klicka här för att läsa Rebecka Kärde om Gutti Alsen vars bildrika prosa, våldsam och expressionistisk, nu ges ut på nytt.
Lästips
Om Veza Canettis återupptäckta böcker har Julian Preece skrivit boken The Rediscovered Writings of Veza Canetti. Out of the Shadows of a Husband.
Om Veza Canetti har Sophie Reyer skrivit boken Veza Canetti: Eine Biographie
Samma författare har också skrivit en roman baserad på Veza Canetti, Vezas Wege. Ein biographischer Roman
Elias Canettis böcker finns i svensk översättning, bl.a. här