L’ordre libertaire. La vie philosophique d’Albert Camus
Michel Onfray

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av LENA KÅRELAND
Michel Onfray är en av de mest framstående och omtalade filosoferna i dagens Frankrike med en strid ström av böcker bakom sig. Ett av sina projekt kallar denne produktive författare ”Filosofins mothistoria”. Där lyfter han fram filosofer som oförtjänt har glömts bort eller tystats i filosofihistorien. Nu har han gett sig i kast med Albert Camus i ett arbete med titeln L’ordre libertaire, ett uttryck som tar fasta på det anarkistiska draget i Camus filosofi. (Libertaire betyder ordagrant libertarianism). Boken på nästan 600 sidor har fått stor uppmärksamhet i Frankrike, och när den kom ut i början av 2012 såldes den under endast en vecka i 8000 exemplar.

Den anarkism som Camus företräder är, menar Onfray, inte den mest välkända, den som förknippas med bomber och attentat. Det rör sig istället om en anarkism som är pacifistisk, konkret och pragmatisk, en anarkism vars historia är ganska förbisedd i den franska filosofin men som företrädas av bland andra Proudhon, politiker och en av 1800-talets sociala utopister. Onfray menar att Proudhon var en viktig inspirationskälla för Camus.

Det är alltså filosofen, inte romanförfattaren Camus som Onfray vill göra rättvisa i sin studie, uppdelad i två delar på vardera fem kapitel. Onfrays syfte är att visa att Camus som filosof inte har fått den plats han förtjänar i den franska filosofins historia. Han har alltför mycket hamnat i skuggan av Jean-Paul Sartre. Bland annat på grund av Simone de Beauvoirs memoarer skapades en ganska negativ bild av Camus som filosof, en bild som visat sig vara seglivad. Inte förvånande satte Beauvoir utan tvekan Sartre i främsta rummet. Enligt Onfray är dock Beauvoirs beskrivning av förhållandet mellan Sartre och Camus rik på missförstånd, för att inte säga lögner.

Camus har ansetts vara romanförfattare i sina filosofiska verk, filosof i sina skönlitterära verk, eller uttryckt med andra ord varken filosof eller skönlitterär författare. Många har betecknat Camus som autodidakt inom filosofiområdet. Han gick aldrig direkt till källorna, menade man, och om han någon gång gjorde det misstolkade han dem. Kort sagt var han en skolmässig filosof utan förmåga till djupare resonemang.

Onfray tillbakavisar med skärpa denna uppfattning om Camus samtidigt som han skildrar utvecklingen av den franska filosofin under 1900-talet. Klanen runt Sartre byggde sin filosofi på Hegel och på en tysk tradition, där det dunkla sågs som tecken på djup medan klarhet var tecken på ytlighet och teoretisk inkonsekvens. Camus med sin anknytning till traditionen från Kierkegaard skrev för att bli läst och förstådd, vilket bidrog till att han enligt Sartre inte ansågs vara mycket till filosof. I det tal som Camus höll i samband med att han 1957 mottog Nobelpriset i Stockholm sa han:

”Konsten är i mina ögon inte något man njuter av i ensamhet. Den är ett medel att beröra ett så stort antal människor som möjligt genom att ge dem en bild av den glädje och det lidande vi alla delar.”

Camus var angelägen om att inte räknas till existentialismen, däremot var han intresserad av existentiella frågor. När en journalist 1945 frågade Camus om han var existentialist och lärjunge till Sartre löd hans svar:

”Jag är ingen filosof. Jag tror inte tillräckligt mycket på förnuftet för att kunna tro på ett system. Vad som intresserar mig är att komma fram till hur man ska leva. Och mera precist hur man ska leva när man varken tror på Gud eller förnuftet.”

Svaret visar hur nära Camus i attityd och hållning ligger Kierkegaard, för vilken det var viktigt att kunna handla och vars filosofi ville lära ut konsten att leva. Hos Camus är också relationen till Nietzsche framträdande, hävdar Onfray, som ger exempel på hur den tyske filosofen påverkat Camus. Hos Camus hör man sången från en Zarathustra med rötter i Algeriet, skriver Onfray.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Sartre och gruppen kring honom dömde inte bara ut Camus som filosof. Man såg honom även som företrädare för en kolonialistisk syn på Algeriet-kriget. En häftig polemik uppstod också kring Camus verk L’Homme révolté (1951), ett arbete som av Onfray och många andra anses vara hans viktigaste arbete.

Sartre däremot upprördes över att Camus i denna bok jämställde den kommunistiska regimen med nazismen. Att en vänsterman vid denna tid ifrågasatte den ryska revolutionen och den kommunistiska ideologin var ett utmanande ställningstagande. Men som Onfray betonar var Camus en man med stor integritet och självständighet, en man som aldrig drog sig för att företräda inopportuna uppfattningar. Hans hållning till terror och tortyr var kompromisslös. Han kunde inte acceptera FLN:s terror mot civilbefolkningen, och den tortyr som förekom under Algerietkriget påtalade han tidigt.

Man kan läsa Onfrays skildring som en glödande försvarsskrift för Camus, skriven med stort engagemang. Onfray döljer inte sin beundran för Camus, en av världens mest lästa författare, anser han. Samtidigt är hans informationstäta studie väl underbyggd och utgår i sina resonemang från Camus alla skrifter – romaner, essäer, teaterpjäser, krönikor, tidningsartiklar, dagboksanteckningar och brev.

Onfray dömer tveklöst ut mycket av det som tidigare skrivits om den franske författaren. De enda arbeten om Camus som finner nåd inför hans kritiska öga är biografierna av Herbert Lottman och Olivier Todd. Den bild som Onfray ger av förhållandet mellan Sartre och Camus är dock skev, då han helt bortser från att det till en början fanns en nära och vänskaplig relation mellan dem.

Onfray tar vidare upp Camus nihilism och visar hur Camus försökte övervinna den med hjälp av en positiv filosofi. I botten av det mesta som Camus skrivit finns en hyllning av barndomen och Algeriet, av solen, ljuset och Medelhavets blåa vatten. Ett exempel av flera är den lilla skriften Noces, präglad av en stark sensualism och dyrkan av skönheten.

Grundläggande för Camus var även upplevelserna i det fattiga barndomshemmet med en mor som var analfabet, något som gjorde att han alltid tog ställning mot orättvisor av alla slag. Han stod troget på de svagas sida, kämpade för dödsstraffets avskaffande och försökte i sann humanistisk anda avslöja barbariet och våldet var än det visade sig.

Det finns en del irriterande upprepningar i Onfrays digra arbete, som hade vunnit på en stramare redigering. En stor del av den biografiska information som ges är därtill välkänd sedan tidigare. Det gäller också Sartres och de Beauvoirs samarbete med ockupationsmakten under andra världskriget, något som Onfray gör ett ganska stort nummer av. Trots att man ibland störs av den polemiska tonen hos Onfray, ger hans bok mycket kunskap genom att sätta in Camus i nya sammanhang. Dessutom är den lättläst och oavbrutet fängslande.

________________

– Se ett videoklipp om Onfray och boken här:

5 kommentarer

  1. peter landelius says:

    Tack, Lena Kåreland, för en intressant artikel! Min beundran för Camus bara växer. Hans integritet är lika relevat idag som då. Han drabbades helt enkelt av kommunistpartiernas bannbulla och utsattes för en förtalskampanj.

    Mig gör det detsamma om han ska kallas filosof eller ej–i mina ögon var han det varken mer eller mindre än Sartre (författare), betydligt mer än Marx (ekonom) och nästan lika mycket som Nietzsche (tänkare). Det är inget värdeomdöme, bara en definitionsfråga, och i samma andetag ber jag om ursäkt för en lika trivial rättelse: ”libertaire” betyder ordagrant frihetlig–att knyta ordet till en ”ism” begränsar utan att precisera. Marx var gunås inte marxist, men Sartre blev det med tiden och sedan maoist, och det ökade inte hans tankeskärpa.

  2. Håller med Landelius om att ”libertarianism” är en problematisk översättning. Låter nästan som ”nyliberal”. Egentligen var ju Camus frihetlig socialist.

    Bloggaren Dianne på Mediapart skriver (i sin anmälan av Onfrays nya bok):

    Camus, anarchiste et libertaire, proudhonien. Voilà qui est revigorant. Le socialisme libertaire ne vit jamais le jour, les idéaux étant confisqués par les appareils. Mais on peut encore y réfléchir.

    Den frihetliga socialismen blev tyvärr inte av. Men är väl fortfarande värd att hållas i åtanke?

  3. Tack för en fin introduktion. Ska hålla utkik efter en engelsk el. svensk översättning.

    ”Jag är ingen filosof” är en viktig utsaga när det gäller att förstå och läsa Camus tror jag, även om det var han själv som påstod det.

    Blir mer och mer nyfiken på Människans revolt, men den är svår att få fatt på på engelska/svenska. Inte ett enda ex. på svaf.se och heller ingen lycka på adlibris… Men som tur är finns ju bibliotek. Än så länge.

    Ciao

Kommentera: