Dikten lämnar oss inte

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Av PETER LANDELIUS

Jorge Luis Borges är ständigt närvarande i den spansktalande litteraturen.

Referenserna till mästaren duggar tätt. En av de senaste och mest intressanta kommer från colombianen Héctor Abad Faciolince. I ”El olvido que seremos” (Glömskan som väntar oss) skriver han om sin beundrade och beundransvärda pappa, professor i preventiv medicin, som till slut mördas på öppen gata i Medellín. I pappans innerficka hittar Héctor en dikt av Jorge Luis Borges.

Eller är den verkligen av Borges? Var har den i så fall publicerats? I de officiella bibliografierna finns den inte upptagen.

I sin följande bok, ”La traición de la memoria” (Minnets förräderi) berättar författaren om sin mångåriga spaning efter diktens ursprung. Sökandet kommer att föra honom till ett halvdussin städer på tre kontinenter.

Först hittar han den obskyre poet som en gång påstått sig ha funnit den tidigare opublicerade dikten. Men nu säger han att det var ett påhitt: han har skrivit den själv. Konstigare saker har förekommit i mytologin kring Borges.

Men Héctor Abad ger sig inte. Inte ens när såväl diktarens änka, Maria Kodama, som den mest metodiske Borgessamlaren av dem alla, Nicolás Helft i Buenos Aires, försäkrar att det måste vara en förfalskning.

Med hjälp av en väninna i Finland hittar han till slut sanningen i ett antikvariat i Mendoza vid Andernas fot—och på Les deux magots i Paris. Här är dikten:

AQUI. HOY.
Ya somos el olvido que seremos.
El polvo elemental que nos ignora
Y que fue el rojo Adan y que es ahora
Todos los hombres, y que no veremos.

Ya somos en la tumba las dos fechas
Del principio y del término. La caja,
La obscena corrupción y la mortaja,
Los ritos de la muerte, y las endechas.

No soy el insensato que se aferra
Al mágico sonido de su nombre,
Pienso con esperanza en aquel hombre
Que no sabrá que fui sobre la tierra.

Bajo el indiferente azul del cielo
Esta meditación es un consuelo.

Och här följer ett försök att överföra något av den till svenska:

HÄR. IDAG.
Nu är vi redan glömskan som oss väntar,
ett stycke av den likgiltiga mylla
som gjorde Adam röd och hunnit fylla
med människor en värld där döden gläntar.

I graven möts de nu för andra gången:
början och slutet. Kistan, den obscena
förruttnelsen och svepningen, förenas
i dödens riter och i sorgesången.

Så dum är inte jag att jag begär den
magiska lovsången från eftervärlden.
Jag hoppas gärna på den nya kvinnan
som inte anar att jag fanns här innan.

Under en blå och tröstlös himmels tron
finner jag tröst i min meditation.

P.S: Jodå, originalet är av verkligen författat av Jorge Luis Borges. En gång frågade jag Artur Lundkvist om det var sant att han inte var förtjust i Borges. Han svarade: —Hans noveller säger mig inte särskilt mycket. Men jag tycker mycket om hans dikter, särskilt dem från 30-talet.
Vad Artur skulle ha tyckt om just den här dikten vet vi inte. Den är skriven, eller i varje fall putsad, bara något år före argentinarens död.

__________________

– Se ett videoinslag från en konferens där Abad talar om just ”La Memoria”:

Kommentera: