Efter en resa till Istanbul och det kvinnohistoriska biblioteket och arkivet där redovisar här Burcu Sahin i en tvådelad essä sina intryck och presenterar flera kvinnliga, turkiskspråkiga poeter och deras situation i landet, från förra seklets Gülten Akın till dagens Bejan Matur och Asuman Susam.
Det är inte alltid tydligt vilken roll poesins spelar i de stora politiska frågorna, varken som fenomen eller i sättet den kan ta sig an sådana frågor. Men eftersom poesin är språk och språk är ett trassligt nät av ljudliga och meningsbärande förbindelser i världen, går den inte att skilja från dess omgivning.
Många försöker ofta på ett motsägelsefullt sätt övertyga sig själva och andra om att konstens autonomi ligger i dess innehåll, och att den därför inte bör beblanda sig med det politiska. Författare försöker alltid rättfärdiga den egna positionen genom allmänna teoretiska och grovt förenklade utläggningar, så även jag, och därför skulle jag snarare vilja hävda att konstens autonomi ligger i dess form, oavsett innehåll.
En dikt kan så vitt jag vet i väldigt få fall fungera som ett politiskt dokument, eftersom den inte har en sådan legitimitet, vilket också gör den suspekt och potentiellt farlig. Litteraturens verkan är inte förutsägbar, även om det marknadsekonomiska förhållningssättet till den vill få oss att tro det. En dikt som vill vara politiskt radikal och provocerande kan falla platt, medan en till synes neutral bild eller utsaga kan vara revolutionerande. Men oavsett vilken ståndpunkt som framstår som mest giltig för redan invigda står poeten ofta och kliar sig i huvudet när det kommer till att förklara för utomstående vad hon faktiskt sysslar med.
Birhan Keskin publicerade sin första dikt redan 1984 och slutförde sina litteraturstudier på faktulteten för sociologi på universitetet i Istanbul runt samma tid. Hon har gett ut ett tiotal diktsamlingar och medverkat i Mellan kvinnor (Kadınlar Arasında, 2014), en antologi med skönlitterära texter om kärlek mellan kvinnor.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Trots att de flesta utgivna poeterna i landet har en akademisk bakgrund så innebär det inte nödvändigtvis att deras litteratur speglar ett teoretiskt förhållningssätt, åtminstone i fallet Keskin. Hennes relation till skrivande inleddes med ett förbud. Som barn blev hennes vänstra hand bunden så att hon skulle lära sig att skriva med den högra, vilket ledde till att hon lärde sig skriva sent. Det är något med bilden av den knutna, bundna handen som drabbar mig, som också fungerar som en parallell till den queera kärleken och annat förtryck i landet.
Hon har beskrivit poesin som ett slags livets följeslagare, där skrivandet existerar parallellt med ett vardagligt liv. Litteraturen är inte bara till för vissa ämnen eller ett särskilt upphöjt språk, utan kan omfatta även de mest torftiga och till synes irrelevanta delarna av livet och på så sätt göra dem möjliga att bejaka och sätta i ett större sammanhang. Det vardagliga livet är fullt av ironi, en trög existentiell ångest och dess motgift: humor.
Det finns ingen gräns för vad dikten kan innehålla, vilket gör den rörlig och polyfon. I diktsamlingen fattig fästing (fakir kene, 2016) tar en av dikterna gestalt i form av ett läkarbesök där patienten berättar om en hydrofor, en tryckvattenbehållare för vatten, som låter alltför högt i lägenheten och håller jaget sömnlös:
Doktorn, jag har 30 år av sömn att inkassera i den här staden.
Lyssna!
Jag är en sten i skon för samtliga i lägenhetshuset där jag bor, doktorn.
Det handlar inte om att jag avskyr människor.
Om jag hade sovit inom det vanliga tidsspannet hade jag faktiskt älskat människor.
Vad göra. I slutändan är även jag en människa.
Men doktorn, du vet hydroforen i vårt lägenhetshus, den ligger liksom precis under rummet där jag ligger och sover. Och på grund av denna hydrofor har jag legat sömnlös i åratal. Eller är jag galen som kommer med det här klagomålet till er. Inte vet jag doktorn, hur de andra sover!(Denna och alla övriga övers. av Burcu Sahin)
Patientens motstånd mot ljudet från vattenpumpen och grannarnas oförståelse spiller snart över i frågan om poetens alienering. I den andra delen av dikten, som mer tar formen av en prosaisk monolog, reflekterar diktjaget kring hur de flesta människor inte längre har någon relation till poesi.
Det självreflekterande draget som är en självklar del av postmodern litteratur används för att ställa frågor som: från vilken plats talar den som skriver, och vad är dikten egentligen till för om ingen lyssnar? Svaret på frågorna är inte sällan att dikten är till för poeten själv, att tanken om en läsare återigen besudlar litteraturen med världen eller handlar om kommersialisering. Frågorna lämnar en bitter eftersmak hos jaget som återuppfinner en gammal trop om den missförstådda, galna konstnären.
Så vecklar monologen ut sig till ett resonemang om hur poesin förlorat sin förankring i det folkliga, vilket illustrerar hur Keskin arbetar med det vardagliga som en väg in i det komplicerade:
Doktorn, det kanske finns poeter som älskar upprepningar men jag håller på att tappa det!
Särskilt eftersom ljudet från hydroforen inte är det enda som upprepar sig i lägenheten.
Varenda dag upprepar sig varenda sak.
Hydrofor hit hydrofor dit, ingen kan riktigt ta sig an den, doktorn.
Jag har sagt det flera gånger på mötet, sida vid sida kan vi hjälpas åt att hitta en lösning, jag har sagt det till mina grannar doktorn…
Men vårt folk tycker om poesi lika lite som de tycker om att stå i led.
Vems fel är det egentligen? Är det författaren som inte skriver tillräckligt bra för att bli läst, eller läsaren som är för obildad? I en hypereffektiviserad och visuell kultur verkar det som att poeten har tvingats tillbaka upp i sitt elfenbenstorn och oundvikligen ifrågasätter legitimiteten i sitt arbete. Har konsten ett värde även om ingen tar del av den, trots att den är ett försök att upprätta en förbindelse med världen den är sprungen ur?
Samtidigt vore det en alltför enkel förståelse av dikten. Poesin är trots allt inte bara en dikt, utan vardagens upprepningar, störningar och förälskelser. Att inte kunna leva som, eller skriva om, den man är eller den man älskar utan att riskera förföljelse är att beröva världen dess poesi.
Trots detta sprids poesin och kärleken av fler än av dem som vill eller kan erkänna det, inte bara genom den skrivna litteraturen. Bejan Matur är troligtvis en av landets internationellt mest uppmärksammade och översatta poeter. Hon gav ut diktsamlingen Världen är nog ännu vacker (Dünya Güzeldir Hâlâ, 2017) och parallellt med den ett album med dikter från boken, tonsatta av Serkan Duran. Även om det inte är helt ovanligt med tonsatt poesi är det desto ovanligare att ge ut en bok med tillhörande musik. Jag tänker att det har med traditionen att göra, folkpoesins närhet till det sjungna.
Under det tidiga 2000-talet skrev Matur regelbundet i dagstidningen Zaman om ämnen som rörde politik och minoriteter i landet, men även om litteratur och andra kulturella frågor. Hon är uppvuxen i Kahramanmaraş, en av städerna som förstördes av jordbävningen som drabbade de norra delarna av Syrien och sydöstra Turkiet tidigare i år. Staden har ett mörkt förflutet efter en massaker på kurdiska aleviter och vänsterpolitiskt aktiva i slutet av 70-talet. I dikten ”En slö kniv från Maraş” från diktsamlingen Låt inte Gud se mina bokstäver (Tanrı Görmesin Harflerimi, 1999) skriver hon:
Ingraverat i en slö kniv från Maraş
återfinns ett motiv från det Urartiska rikets mynt
Det står:
”Det som finns inuti och utom oss går inte att tala om”
Här liknar poetens uppgift arkeologens. Det handlar om att frilägga ett förflutet som bär på ett löfte om en annan värld lika mycket som att överskrida den kollektiva tystnaden, språklösheten. Var hittar man sin röst? Kanske är det inte så mycket genom att tala som att lyssna, navigera utifrån förståelsen att även landskapet lever och har mycket att berätta. Men då gäller det att lyssna på vindens villkor, förstå gräsets förutsättningar till språk. Dikten fortsätter:
Sången som smälte i solen sjöngs här
Sången som slukades av döden.
Taggbuskarnas språk har jag lärt mig av bergen
De sa åt mig
Jag måste försvinna
Försvinna som flera släkten
Maturs poesi förhåller sig till släktskap mellan människor och landskap, vilket hela tiden frammanas genom ett sinnligt språk. Det finns samtidigt en tydlig relation till det mystiska. Det är en dold värld som gör sig synlig i Maturs dikter, som träder fram genom poetens blick. En värld som är under hot att utplånas, full av mystisk kunskap och mörker. Det är lika mycket ett inre landskap som ett yttre. Det skulle kunna kallas mytologi, men det förutsätter att det inte är verkliga händelser som omtalas. Men dikterna handlar också om familj, om närhet och saknad, som i en del av dikten ”Svalan som blev kvar” (Geride kalan kırlangıç) där en mor kommer till tals:
men vi finns
din far och jag
vi väntar på den här platsen,
våra tankar är också alltjämt på vägarna.
jag iakttar flygplanen mest,
som stjärnor i skyn,
de glittrar och släcks,
hämtar och lämnar mina barn,
de vingarna älskar jag.
jag ber jämt
i varje hörn fäster jag en tråd
vid dörrar och fönster.
Bejan Maturs dikt ”Svalan som blev kvar” (Geride kalan kırlangıç)
Jag inser snart att flera poeter som fångar mitt intresse också är barn till migranter eller så kallade minoriteter i landet. Min morfars far och hans familj kom från Kosovo i slutet av 1800-talet, kanske är det därför. Eller så är det för att definitionen av det turkiska är så ny att ingen egentligen kvalar in. Minoritet är ett begrepp som inte skulle kunna existera utan nationalstatens enkla definition av enhet vad gäller folk och språk. Samtidigt erkänner landet inte ens etniska minoriteter, bara religiösa sådana.
Även Asuman Susam, som föddes i Izmir, är barn till föräldrar som flytt från Balkan. Hon debuterade med Låt det bli en glömska (Bir Unutuş Olsun, 1995) som kretsar kring barndom och familjerelationer. Familjen är en källa till kunskap om det som gått förlorat, samtidigt som mödrar och fäder sitter på makten att definiera eller undanhålla det förflutna. Vad gör vi av historierna som föregår oss, våra gulnade fotografier och tystnader? Det är en bitter nostalgi som präglar diktjaget, kvinnan som ser tillbaka på flickan hon själv var, i glappet mellan barndomens språklösa skräck och rädslan som dröjer sig kvar i kroppen.
Susams dikter intresserar sig mer för en psykoanalytisk begreppsvärld än en autoetnografisk. Det handlar om barnet, modern, fadern, spegeln, språket. Rotlösheten ger upphov till tillblivelseprocesser och en subjektivitet som inte är helt avgränsad. En förståelse av världen som är mer uppluckrad, gränslös. Redan i debuten finns en skevhet som gör sig synlig genom jagets blick på sig själv:
Mina barnögon går sönder, jag skriker
ser in i den solida spegeln inuti
min rotlöshet är skriven säger siaren
mitt hjärtas skyttegravsfot läker inte
Flykting, passagerare säger jag
Sedan dess har Susam skapat sig en bred referensram när det gäller att omfatta det som tidigare var ren erfarenhet. I Moderkaka (Plasenta, 2018) tar dikterna det symboliska i större anspråk, och arbetar i högre grad med en teoretisk överbyggnad:
kroppar utan organ, märkliga
brukbara fram till döden proteser nu
samman, tillsammans, sida vid sida
skuggor ger inte plats
räddar ingen, stör inga minnen
I ett samtal mellan Susam och poeten Nilay Özer beskriver författaren hur läsning förändrat hur hon lyssnar till världen, att det i sin tur förändrat hur hon lyssnar till sig själv. När hon började släppa in världens ljud kunde hon också släppa fram ljud och röster som legat begravda inom henne själv.
Det framstår för mig som att den kvinnliga erfarenhetens röster, som givetvis inte är homogena men inte heller utan att stå i konflikt med varandra, också är begravda i det offentliga. Jag tänker på hur dessa författare skiljer sig åt i temperament och stil och ändå så ofta skriver i första person, utifrån vad jag tolkar som en vilja att befästa sin närvaro i världen.
Susam framhåller en poetik som försvarar de utsatta, inte bara kvinnor, och som genom språket försöker återupprätta betydelser som gått förlorade genom våld. Metaforen är också politik, menar hon, eftersom den härleds ur en materiell verklighet och värld vi inte kan undfly. Att återvända till metaforen innebär att förnya den, att krossa den gamla.
I samtalsboken Att vara kvinna bland poeter (Şairler Arasında Kadın Olmak, 2012) redigerad av poeten Betül Dünder samlas flera turkiska kvinnliga poeter för att svara på en rad frågor om liv och litteratur. En av frågorna handlar om vilka föregångare de förhåller sig till. Författare och aktivister som Leila Khaled, Forough Farrokhzad, Sapfo, Rosa Luxemburg och Ingeborg Bachmann nämns. Intressant nog säger poeten Lale Müldür att de flesta kvinnor i deras egen kontext aldrig riktigt lyckades karva ut en plats för sig själva, så hur skulle de kunna bereda väg åt dem som kom efter?
Det finns ett slags uppgivenhet i det uttalandet, som speglar hur kvinnors och queeras rättigheter är på tillbakagång i landet. Men tiden är inte linjär, och jag vet att de som skriver och älskar och kämpar för sina rättigheter, eller bara existerar, med sin säkerhet och sina liv som insats, gör skillnad. Poesin är inte nödvändigtvis ett vapen i kampen, men en plats i marginalen där det går att hitta ett språk som ger verkligheten konturer och samtidigt låter den förvandlas (till någonting annat.
- Dett är andra och avslutande delen i en tvådelad essä som gjort möjlig genom bidrag från Västra Götalandsregionens essäfond
- Klicka här för att komma till den första delen
- Klicka här för att läsa Burcu Sahin om Bhanu Kapils diktsamling Schizophrene