Inte bara de tidigare stora namnen från Argentina – som Borges, Cortazar, Sábato och Piglia – finns numera på svenska, utan också flera av de nutida, som Samanta Schweblin och Dolores Reyes. Henrik Nilsson skriver här om ännu en argentinsk författare som börjat fira internationella triumfer, men som ännu inte finns på svenska, Ariana Harwicz, och särskilt om hennes Matate, Amor, den första romanen i hennes passionstrilogi, Trilogía de la pasión.
I sin essäsamling El último lector (Den siste läsaren) från 2005 berättar den argentinske författaren Ricardo Piglia (1941–2017) om en excentrisk fotograf vid namn Russell i Buenos Aires. I sitt hus i stadsdelen Flores har han i åratal arbetat på en kopia i miniatyr av hemstaden vid Río de la Plata. Under arbetet med att minutiöst återge stadens alla aspekter och hus lämnar han ibland inte sitt hem på flera månader.
Hobbyprojektet har dock även metafysisika dimensioner – mannen tror nämligen att den verkliga staden är beroende av hans modell, och i sitt medvetande har han alltså rubbat förhållandet mellan verkligheten och återgivandet av den. Endast en besökare åt gången får betrakta modellen, vilket får Piglia att se Russells skapelse som besläktad med läsakten:
”Betraktaren är en läsare och måste alltså vara ensam. Denna strävan efter intimitet och avskildhet förklarar det hemlighetsmakeri som alltid har omgärdat hans projekt.”
När jag själv anlände till Buenos Aires för första gången var mitt medvetande redan så fullt av lästa och föreställda minnen från Argentina och dess huvudstad, att marken gungade lätt under mina fötter. Det fanns stunder då det verkliga Buenos Aires tycktes overkligare än de platser jag mött i romanerna och dikterna.
I ett svenskt perspektiv bär många med sig Harry Martinsons skildringar från Río de la Plata och Evert Taubes visa om Fritiof och Carmencita i byn Samborombón.
När det gäller den argentinska prosakonsten från 1900-talet är det svårt att runda de sinsemellan mycket olika centralgestalterna Jorge Luis Borges (1899–1986) och Ernesto Sábato (1911–2011), som båda har varit föremål för förnyat intresse och återutgivning i Sverige på senare år.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Så är också fallet med den Julio Cortazar (1914–1984) som med mästerstycken som ”Text i en anteckningsbok” och ”Intaget hus” hör till den moderna novellkonstens främsta utövare. Mindre känd hos oss är en av det korta formatets viktigaste föregångare, Horacio Quiroga (1878–1937), som visserligen föddes i Uruguay men länge levde i Argentina och som slutligen tog sitt liv i Buenos Aires.
Den samtida argentinska litteraturen är ytterst vital, och även om Borges sofistikerade tradition onekligen har sina arvtagare (inte minst i den tidigare nämnde Piglia) hämtas numera influenserna från både när och fjärran. Glädjande nog har flera svenska förlag haft en vaken blick för den unga argentinska skönlitteraturen, och bland de namn vi kunnat läsa i svensk översättning de senaste åren finns bland andra Mariana Travacio, Dolores Reyes, Mariana Enriquez, Camila Sosa Villada, Federico Falco, Félix Bruzzone och María Gainza.
Till mina egna favoriter i detta landskap hör Samanta Schweblin, som knyter an till den korta prosans vitala tradition i den här delen av Latinamerika, vare sig det rör sig om hennes noveller eller i den mästerliga kortromanen Räddningsavstånd. Bland de läsvärda författare som ännu inte har översatts till svenska återfinns Pedro Mairal, som jag tidigare har skrivit om i Dixikon.
Bland de röster som börjat fira internationella triumfer men ännu inte finns på svenska återfinns också Ariana Harwicz, som är född 1977 i Buenos Aires men bosatt på den franska landsbygden sedan ett antal år. Det är också här som huvudelen av hennes fiktion utspelar sig, inte minst romanerna Matate, amor (2012), La débil mental (2014) och Precoz (2015) – som nu finns samlade i en och samma volym under titeln Trilogía de la pasión (Passionstrilogin, Anagrama, 2022).
Utöver dessa har Harwicz publicerat spridda noveller i tidskrifter i och utanför Latinamerika. De tre romanerna kretsar alla kring mörka familjeband – ämnen som depressioner, främlingskap, kvinnlig åtrå och komplicerat moderskap är återkommande.
Trilogins höjdpunkt är ändå Harwicz debut Matate, amor (Döda dig, min älskade), vars engelska översättning nominerades till International Booker Prize och även är i färd att filmatiseras. Berättaren lever tillsammans med sin man och deras sex månader gamla bebis ute på en landsbygd som inte är särskilt förankrad i geografin. En hemlig älskare figurerar också.
I den oroande öppningsscenen gömmer hon sig med en kniv i grönskan i närheten av mannen och barnet – bara för att i nästa stund fortsätta att hänga upp tvätten som om ingenting har hänt. Hon beskriver sig själv som ett hopplöst fall, en utlänning, någon bortom all räddning. Hon tycks befinna sig i ett ständigt krigstillstånd med allt och alla som omger henne – särskilt hennes familj.
Harwicz skriver en orolig, fysiskt påträngande prosa och med tanke på inslagen av stream of consciousness-teknik är det inte överraskande att berättaren gör några öppna blinkningar till den moderna föregångaren Virginia Woolf.
Det är en prosavärld som språkligt och temperamentmässigt sett ligger betydligt närmare brasilianskan Clarice Lispector än landsmannen Jorge Luis Borges. De febriga, närmast förryckta skildringarna av huvudpersonens sexuella åtrå – som framstår som ofrånkomlig, förblindande, utplånande – står i skarp kontrast till främlingskapet hon känner i äktenskapet och inför moderskapet, som hon ångrar. Det är ingen balanserad eller angenäm prosa, men den pockar på uppmärksamhet och fortsatt läsning.
Formuleringsförmågan står i samklang med berättarens psykiska tillstånd – det är maniskt, malande, barockt. Som läsare vill jag ibland plocka fram redaktörspennan för att stryka, sovra, slipa – tills jag inser att det är just det måttlösa och skeva som ger energi och nerv åt Harwicz språk.
En liknande hållning karaktäriserar hennes förord till trilogin, som innehåller utfall mot några av de förläggare som refuserade debutboken med hänvisning till att den innehöll alltför frekvent och frenetisk masturbation. En av dessa förläggare frågade henne varför det fanns så mycket sex i boken, varpå hon svarade att det inte var sex, utan oro och komedi – men hon fick aldrig något svar tillbaka.
Att följa de irrande tankarna hos huvudpersonen i Matate, amor är som att hålla fast blicken vid ett dricksglas som står alldeles för nära kanten på ett bord – man känner att det förr eller senare kommer att falla och krossas. Mot slutet har den lilla familjen kört henne till en klinik där hon ska läggas in, eftersom hon verkar vara på väg att förlora förståndet. När hon kommer därifrån tycks hon först lugnare. Då meddelar mannen henne att han vill att de går skilda vägar.
Avslutningsmeningarna, efter att det gifta paret just lämnat varandra, kan tjäna som exempel på ett författarskap som pumpar in nytt blod i den argentinska prosan:
”Det första ögonblicket var ren smärta. Den sortens smärta som man inte delar ens med sig själv. Jag var ledsen under lång tid, med sedan kände jag plötsligt, som när änkan sätter nyckeln i dörren till sitt hus för första gången, som när hon äter middag utan att tala för första gången, som när hon går och lägger sig ensam för första gången – en eggande, vildsint sorg.”
- Denna text ingår i en serie texter om aktuell latinamerikansk litteratur. Serien har gjorts möjlig genom ekonomiskt bidrag från Svenska Akademien
- Klicka här för att läsa den inledande, översiktliga texten i serien
- Se ett samtal (på engelska och tolkat till engelska) från Shakespeare and Company Bookshop med Ariana Harwich och hennes engelska översättare Carolina Orloff om boken Matate, amor – på engelska Die, My Love