William Hogarth - The rake at Bedlam från början av 1730-talet (Wikicommons)

Dietrich Geyer – Trübsinn und Raserei. Die Anfänge der Psychiatrie in Deutschland

Dietrich Geyer (f. 1928), en av samtidens främsta Östeuropakännare, expert på ryska revolutioner och rysk imperialism, har på ålderns höst ägnat sig åt medicinhistoria, närmare bestämt hur psykiatrin i Tyskland växer fram som vetenskap. Trübsinn und Raserei – som man väl skulle kunna översätta med depression och hysteri, om inte termerna vore något anakronistiska – följer utvecklingen från slutet av 1700-talet fram till den moderna sjukhuspsykiatrins genombrott. Det är en stilistiskt glimrande, litteraturnära skildring som fäster stort avseende vid enskilda pionjärers insatser utan att bortse från diverse tidsandor.

Detta är positivistisk humanistisk forskning när den är som allra bäst. Den som har läst Michel Foucaults arbeten om vansinnets och inlåsningarnas historia finner att Dietrich Geyer, i motsats därtill, klarar sig mycket bra utan maktfilosofiska spekulationer. När dårarna fick klara sig på egen hand, som utackorderade i privatboende eller inhysta på fattigstugor och i tukthus, kunde visserligen ingen annan förtrycka dem än de själva. Nog för att de ofta blev kedjade och misshandlade i sådana miljöer, men framförallt: det fanns ingen utsikt till deras bättring. Disciplineringen, som av lätt insedda skäl inte kunde bli någon självdisciplinering, var ett villkor både för lindring och upplysning – ett verk av humanitet men också av nyfikenhet.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Med andra ord: kuren, chansen till bot, de mellanmänskliga kontakterna mellan läkare och patient kan knappast tolkas i termer av civilisatorisk reträtt, även om många metoder visade sig vara återvändsgränder eller rentav uppåt väggarna.

Tyskland – eller det som småningom blev vad vi idag avser med Tyskland – var knappast en föregångsnation. England och Frankrike hade varit tidigare ut, på detta område liksom på många andra. Det som skulle bli sinnessjukvård förutsatte kollegial accept, av vad som ännu inte var en fullfjädrad medicinsk profession, men också en bekämpning av gamla föreställningar och praktiker – ett omhändertagandeetos istället för ett utstötningsetos. Man behövde göra observationer och man var också tvungen att cirkulera rönen i en krets av personer där man långt ifrån alltid kunde påräkna sympati. Och tvånget som förutsättning för behandling – detta var progressivitet! Geyers bok kan följaktligen läsas som ett försvar för upplysningstraditionen.

Det handlar om en biologiskt, naturvetenskapligt baserad själsläkekonst, i tvärt kontrast mot det lekmannamässiga handhavande av sinnessvaga, melankoliker, förvirrade våldsbenägna som tidigare varit regeln. Och samtals- och arbetsterapier för de drabbade kom inte annat än undantagsvis med i bilden förrän vid nästa sekelskifte, 1900. Läkare och forskare passerar revy i Geyers framställning, liksom ett flertal tidiga kurorter, Nervheil- und Pflegeanstalten, på platser som Neuruppin och Bayreuth, flera ställen i Sachsen, för att inte tala om Charité-sjukhusets berömda klinik för sinnessjuka i Berlin.

En gestalt som man gärna stannar till inför är Johann Christian Reil (1759–1813), som kämpade i viss motvind så preussisk universitetsprofessor han var och gick under som militärläkare i en av de tyfusepidemier som åtföljde det stora slaget mot Napoleon och fransmännen utanför Leipzig, Völkerschlacht, i oktober 1813. Det är ett verkligt inkännande och tämligen komplext porträtt. Geyer gör ingen hemlighet av att det ingick en hel del bisarrerier i Reils receptlåda: bland annat tillmätte han, under åberopande av antika auktoriteter, samlaget diverse hälsobringande effekter, särskilt mot svårmod. Han rekommenderade rentav användandet av registrerade prostituerade (Dirnen eller ”bordellnymfer”) för män, under det att det ställde sig något svårare för kvinnor, eftersom de riskerade att bli gravida.

Francisco Goya - Casa de locos

Denne Reil hade faktiskt blick för betydelsen av natursköna omgivningar som läkemedel, där intagna kunde ägna sig åt viss typ av åkerbruk, boskapsskötsel och trädgårdsodling, och han menade vidare att psykiatrin, en ny term som han gärna gav spridning åt, måste bygga på någon form av psykologi, det vill säga människokännedom, även om han inte gav mycket för sin tids psykologiska vetande. För övrigt hävdade han att isolering var en nödvändighet för att besegra patienters motspänstighet, och lyckades överheten och dess representanter (till vilka han räknade sig själv) inte med detta kunde, den få räkna med rasande massor på gator och torg. Han ansåg dessutom att det var möjligt att skilja på botbara och obotligt sinnessjuka. Läkekonsten skulle vara ett vapen mot barbariet, förklarade han trosvisst.

Och däri ligger, trots allt, framsteget. Människan är en förnuftig varelse, men förnuftet kan avtrubbas. Det senare går inte att förklara med att de har blivit besatta av demoner eller onda andar. Den sjukes sjukdom har naturliga orsaker. Dessa måste spåras, kartläggas, bekämpas. Det är nu den moderna människan föds. I samma ögonblick uppstår det moderna sjukdomsbegreppet.

Dietrich Geyer är detaljrik, nykter, ibland något torr. Man associerar ibland till brittiska idéhistoriker som Christopher Hill, Keith Thomas, Peter Burke som sällan försitter ett tillfälle att övertyga med sin empiri. Man kan tycka att detta faktiskt hör till deras skyldighet som lärde.

________________

Klicka här för att läsa Jarl Torgerson om Tom Burns bok Our necessary shadow – The nature and meaning of psychiatry

________________


Anders Björnsson

Anders Björnsson

Historiker och publicist. Utgav under hösten 2013 en svit politiska journaler, Den krypande kontrarevolutionen.

Mer att läsa på annat håll

Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

1 kommentar

  1. Peter Landelius says:

    Tack och lov för historikerna! Som så mycket annat har det väl att göra med borgarklassens maktövertagande och medelklassens breddning. Man vill helst slippa tänka på vad de gjorde med de här människorna innan sådana inrättningar fanns.

    Häromdagen läste jag i New York Review of Books om doktor Semmelweiss som upptäckte att betydligt färre patienter skulle dö om bara läkarna tvättade händerna. Han blev avskedad och sedermera inspärrad.

Kommentera: