Walter Benjamins berömmelse är stor och många av hans böcker finns på svenska, nyligen kom hans Om hasch som fått stor uppmärksamhet. Om Walter själv, om hans familj och deras öden före, under och efter nazismen, har Uwe-Karsten Heye skrivit biografin Die Benjamins. Eine deutsche Familie, där ett helt århundrade av en revolutionär familjs öde skildras med en undertext av såväl fascination som fasa. Salomon Schulman har läst den.
Det skulle dröja länge innan Walter Benjamin kom att nå den ryktbarhet han äger idag. Egentligen återupptäcktes han av den tyska 68-rörelsen. Bland alla Frankfurtskolans revolutionära profeter, av vilka Adorno och Marcuse stod i en klass för sig, återfanns även denne doldis. Några decennier senare skulle han behärska den intellektuella estraden, medan hans kollegers stjärnor sakta skulle slockna.
Egentligen var Benjamin redan en central figur bland sina samtida celebriteter i Weimarrepublikens Tyskland och senare i den franska trettiotalsexilen. På ett eller annat sätt hade han stött samman med de flesta, såsom filosoferna Hannah Arendt och Ernst Bloch, dramatikern Bertold Brecht, poeten Rainer Maria Rilke, filmteoretikern Siegfried Krakauer, kabbalaforskaren Gershom Scholem, litteraturteoretikern Georg Lukacs bara för att nämna några i hans imposanta valfrändskap.
Benjamin ägnade sig åt bl.a. litteraturkritik, filosofi, författarskap och översättningar. Han kom att bli nyskapare i flertalet av dessa genrer. Också epitetet flanör har tillskrivits honom, även om strövtågen mer handlade om att mentalt lotsa sig igenom litterära labyrinter än att motoriskt navigera i storstadens passager. Betecknande är ett Benjamincitat: ”Paris är en bibliotekssal som genomströmmas av Seine.” Biblioteken var över allt annat hans livsluft. De kuriösa iakttagelserna som vidgade associationsfälten bortom det till synes oanade, bar hans särmärke.
I Sverige kom intresset för hans tänkande att växa sig starkare först kring åttiotalet, då hans verk började översättas av Ulf Peter Hallberg. Inte minst i akademierna kom han att bli något av en ledstjärna, trots hans egen skepticism till det institutionella. Han blev citerad som aldrig förr och fotnoterna radades upp i såväl lärda avhandlingar som i nitiska kulturessäer.
Benjamin hade sina rötter i den judiska radikalism som befruktade tankelivet fram till det andra världskriget och hans tänkande skulle kunna koncentreras till triaden marxism, messianism och melankoli. Marxismen var aldrig av det ortodoxa slaget utan utgick från ett estetiskt perspektiv medan klasskampsaspekten spelade en underordnad roll. Därav hans anknytning till den mer frihetliga Frankfurtskolan. Inspirationen till messianismen kan härledas ur vänskapen till Gershom Scholem. Den kommande förlossningen, sett genom det politiskt-teologiska rastret bär i mångt dennes, den närmaste vännens, prägel. Deras korrespondens skulle fortsätta till Walters bråda död. Det är i mångt tack vare Scholem vi har tillgång till Walter Benjamins litterära kvarlåtenskap. Den litterära diktionen vävdes samman, med Hannah Ahrendts ord, av en poetisk finkänslighet. Den borgerliga bildningen, i Benjamins fall utsprungen i den tyska romantiken, och med Hölderlin, Baudelaire och Proust som inspirerande förebilder, lade grunden till hans samtidskänsla och experimentella syn på konsten och estetiken.
Fadern var en ytterligt framgångsrik och rik antikvitetshandlare – inte minst med affärslivet centrerat till Paris konstliv. Revolten stod hela syskonskaran Benjamin för, Georg, Dora och Walter. Uppväxtmiljön är känslofullt tecknad i Uwe-Karsten Heyes Die Benjamins. Eine deutsche Familie, där ett helt århundrade av en revolutionär familjs öde skildras med en undertext av såväl fascination som fasa.
Heye är en tysk författare och socialdemokratisk politiker, mest känd i hemlandet som Willy Brandts talskrivare och Gerhard Schröders talesman.
De tre syskonens barndom i det borgerliga Berlin präglades av avsaknaden av föräldrarna, uppfostran sköttes av tjänstefolket. Denna ensamhet kom att prägla framförallt Walters vuxenliv, trots hans prominenta bekantskapskrets. När han skrev sin ”Barndom i Berlin kring 1900” utmålades de unga åren som ”paradisiska”. Man frågar sig om inte dessa minnesbilder snarare är uttryck för hans obesvarade längtan efter en utopi som han lät ikläda mystikens och marxismens svärmiska dräkt fjärran från den vuxenlivets hårda realism som han exponerades inför.
Walters bror, barnläkaren Georg, blev tidigt kommunist liksom systern Dora. Deras politiska sympatier tillhör den mer traditionella partibundenheten, vilken den obundne Walter aldrig hängav sig åt.
Efter Hitlers maktövertagande drevs Walter och Dora ut i fransk exil. Walter drog sig fram i yttersta armod och tack vare ett mindre bidrag från Frankfurtskolans apologeter kunde han överleva snäppet över existensminimum och färdigställa den litteratur han senare skulle hyllas för. Brodern Georg, gift med Hilde och med sonen Michael, levde kvar i Tredje Riket men infångades tidigt av Gestapo. Hilde som inte var judinna uthärdade livet med sin halvjudiske son under de tolv ohyggliga åren, medan hennes Georg dukade under i ett koncentrationsläger, som det uppgavs på grund av att han rusat mot den elektrifierade taggtråden.
Walter som flera gånger övervägt att ta livet av sig fann för gott att göra detta 1940 på flykt in i Spanien, med ett utvisningshot hängande över sig. Den till åren komne Heye gick samma oländiga sträcka i det bergiga gränsområdet för att förstå den hjärtsjuke Benjamins vånda. Vandringen över bergen till Portbou har med Benjamins sena berömmelse fått samma prestige för dennes sekulära anhängare som den västerut belägna pilgrimsvägen för troende kristna till Santiago de Compostela.
Hilde Benjamin med son överlevde nazitiden och hon lät sig kvickt inordnas i den östtyska statsapparaten. Så småningom blev hon också justitieminister efter att obarmhärtigt ha utdelat hårda straff till förutvarande nazister.
I Västtyskland såg man genom fingrarna vad gällde naziförbrytelser. Kansler Konrad Adenauers återinsatte Reich-trotjänarna i nya maktpositioner (läs gärna Uwe-Karsten Heyes senaste bok Und nicht vergessen). Hånfullheten från väst gentemot Hilde Benjamin, som i öst bland annat genomfört framsynta lagar i kvinno- och familjerätt, var kompakt. Hon benämndes ”Rote Hilde”, ”Blutige Hilde” eller ”Rote Guillotine” på grund av hennes obevekliga framfart gentemot partikamraterna från dazumal.
Sonen Michael Benjamin blev professor i marxism och kom att höra till de kommunister som efter murens fall drogs till en frihetlig socialism. Han dog i förtid men uttryckte sin stolthet över sina judiska anor – vad sägs om att vara släkt med bl. a. Heinrich Heine, Karl Marx och inte minst den av honom beundrade onkel Walter Benjamin?
- Klicka här för att läsa Jayne Svenungsson om Historiska brott – Walter Benjamin och utanförskapets förlösande kraft