I bland annat Gamla stan i Stockholm bär enskilda byggnader tydliga spår av ombyggnader och reparationer som ägt rum successivt under flera sekler. Är ens något av det som byggs idag utformat för att möjliggöra det? Claes Caldenby påminner om hur man redan på 1990-talet insåg att byggbranschen måste tänka om och gå från nybyggnad till ombyggnad, utan att det fått något genomslag. Tills idag, då det med klimatkrisen och kraven på anpassning efter den, blivit nödvändigt.
I kristider finns marginaliserade idéer där som en resurs att återbruka. Årets arkitekturbiennal i Venedig, som pågår till den 26 november, har temat ”decolonization” och ”decarbonization” och de nationella paviljongerna präglas av att bygga vidare med vad som finns till hands. ”Framtiden är redan byggd” hävdade förra läsårets fortbildningskurs i restaureringskonst på Konstakademiens arkitekturskola och utmanade eleverna att ta sig an efterkrigstidens byggnader med restaureringskonstens metoder.
Två tecken i tiden. Men att ta vara på det redan byggda är ingenting nytt. Också i ”goda” byggkonjunkturer är nybyggnad bara 1 procent av beståndet. De resterande 99 procenten är förvaltning och ombyggnad. Alltså nästan allt. Men det har inte alltid uppmärksammats.
Under nationalromantiken i början av 1900-talet kom en reaktion på industrialismens härjningar i form av ett intresse för historien, inte minst den lokala. Konsthistorieämnet etablerades, museimännen organiserades och arkitekter inspirerades av det förindustriella byggandet.
1970-talet var nästa reaktion, nu på rekordårens rivningsraseri. Då revs nästan hälften av Sveriges bostäder från tiden före 1900, något som beskrivs i boken från Kulturdepartementet Den stora stadsomvandlingen: Erfarenheter från ett kulturmord från 1997.1 Vägen mot miljonprogrammet i Sverige bereddes av handlingens män, byggare som Sven Dahlberg och politiker som Gunnar Sträng. De var eniga om att, som de uttryckte sig, släppa drömmen om ”fulländningen” och hundraårsperspektivet och bygga för behovet på kort sikt.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Lågkonjunkturen under 1970-talet gav tid för eftertanke. Den första miljökonferensen i FN:s regi hölls i Stockholm 1972 och Romklubbens bok Limits to Growth kom ut samma år. Det europeiska byggnadsvårdsåret genomfördes 1975 och varsam ombyggnad blev ett begrepp liksom stadsförnyelse och kulturvård.
Tjugo år senare, på 1990-talet, hade insikten om att (nästan) allt är ombyggnad fått sina institutionella former. Ett antal böcker i ämnet manifesterade detta. Ola Wetterbergs avhandling Monument & miljö (1992) pekade på det tidiga 1900-talet och 1970-talet som två viktiga skeden i kulturvårdens utveckling.
Den amerikanske ekologen Stewart Brands bok How Buildings Learn: What Happens after they are Built från 1994 har sina rötter i 1970-talets miljörörelse. Brand var en av de drivande bakom Whole Earth Catalogue, ”ett Google i pappersformat”, 35 år innan datoriseringen. Under några år från 1968 och framåt och sedan mer sporadiskt gavs den ut som en bok med granskning av produkter med inriktning mot självförsörjning och ekologi.
How Buildings Learn handlar om att ombyggnad är ett livsvillkor. Byggnader förändras under hela sin livstid, men de är dåligt utformade för att hantera det. Det är en viktig bok och den har inte minst ett rikt bildmaterial som visar byggnader i olika skeden av sina liv, något som är ovanligare än man kunde tro. Normalt fotograferas byggnader när de är nya och i arkitektvärlden kanske helst redan innan de är inflyttade.
Kärnan i Brands budskap är en formulering i slutet av boken: ”a building is not something you finish, it is something you start”. Perspektivet kan sägas vara strukturalistiskt, att se byggnader som lager med olika tempo i sin förändring. Brand radar upp sex lager, alla på bokstaven s. Mest beständig är site, platsen, därefter structure, den bärande stommen, skin, fasaden, services, tekniska installationer, space plan, innerväggar, och sist stuff, möbler, som man hör är gjorda för att vara mobila. Kommersiella lokaler ändras mer än bostäder, baksidor mer än framsidor.
Brand delar sedan in byggnader i två kategorier av överlevnad, low road och high road. Low road är hans favorit, robusta byggnader som tål nästan vad som helst, både tekniskt och estetiskt. Byggnad 20 på MIT, byggd under andra världskriget med en trästomme eftersom stål behövdes i krigsindustrin, är en klassiker, älskad av sina användare eftersom de kan göra lite som de vill.
High road däremot är slotten och katedralerna, ambitiöst byggda med bestående verksamheter och ”självmedvetna diktatorer” som styr över lång tid. Sedan passar Brand också på att ge en känga åt arkitekterna.
Det finns, menar han, dessutom en tredje kategori – no road – som är tidskriftsarkitekturen, de kuriösa idéernas arkitektur som inte fungerar och inte låter sig byggas om. Även fastighetsbranschen får kritik, i ett kapitel med titeln Unreal estate. De som tror på bruksvärde anpassar byggnader efter sina behov, de som tror mer på marknadsvärde skapar mäklarnas standardinteriörer som ingen känner sig hemma i. Boken slutar med en plädering för mångfald och gradvis förbättring: ”Evolutionary design is healthier than visionary design”. Ombyggnad kort sagt.
En innehållsrik och faktaspäckad argumentation för ombyggnad finns i boken Umbau: Über die Zukunft des Baubestandes av Uta Hassler, Nikolaus Kohler, Wilfried Wang (1999). Alla tre redaktörerna är forskande arkitekter med inriktning mot behovet av ett förändrat tänkesätt inom byggbranschen, som de menar under efterkrigstiden sett rivning och rationellt nybyggande som sin uppgift, i enlighet med modernismens ideal om ett nytt hus för varje generation.
I en artikel 1998, också den med titeln Umbau, sammanfattar Hassler och Kohler sina tankar. Byggnader är Langfristprodukte och vi borde tänka mer på Nichtbaulösungen. De material som är bundna i byggnadsbeståndets ”mellanlager” utgör motsvarande mer än vikten på 100 småbilar per person i Tyskland, har de räknat ut. Med sådana utgångspunkter föreslår de ett paradigmskifte i sex punkter för byggbranschen:
1. Att vidareanvända byggnader är bättre än att återvinna materialet.
2. Att kontrollera och optimera energianvändning är nödvändigt.
3. Arbetsinsatser är bättre än materiella insatser. Ombyggnad är 70 % arbete, nybyggnad bara 50 %.
4. Enkla och innehållsdeklarerade byggmaterial bör användas. Byggmaterial ska vara möjliga att skilja åt och sortera vid återvinning.
5. Intelligent vidareanvändning går alltid före nybyggnad.
6. ”Bara det gamla är gammalt”. Det befintliga som historisk dimension kan aldrig ersättas.
Wienarkitekten Hermann Czech såg i artikeln Alles ist Umbau i nr 3-1998 av den schweiziska tidskriften Werk, Bauen + Wohnen ombyggnad som en möjlighet för arkitekter och inte som ett sekunda jobb utan några kreativa utmaningar (hela hans artikel kan läsas här). Czechs korta text är i sig ett återanvändande av några äldre texter, skrivna sedan 1970-talet och sammanställda med bilder och ritningar från några av hans ombyggnadsprojekt.
Hur ska man förhålla sig till det befintliga, frågar Czech, med kontrast eller anpassning? Både och, svarar han, allt efter vad som passar sig. Återanvändning och ombyggnad är en ständigt pågående omtolkning av det befintliga som skapar mångtydighet. Som arkitektuppgift är det minst lika spännande som nybyggandet som alltmer bara är ett montage av färdiga delar.
Alla tre, ekologen, arkitekturforskarna och den praktiserande arkitekten, var då, på 1990-talet, eniga om att byggbranschen måste tänka om. Men sedan fick vi en period av global konkurrens och tro på tillväxt och spektakulära nybyggen som framgångsrecept.
Man kan fråga sig varför det återigen behövde gå ett kvarts sekel av utveckling åt fel håll, så att vi idag måste uppfinna hjulet på nytt, när vi ska utveckla en cirkulär ekonomi. Det är precis som med miljökrisen: vi vet allt vi behöver veta, det är bara att göra det. Problemet är, som Hassler och Kohler skriver, att växande produktivitet och växande förstörelse är så nära förknippade i vår industriella värld att ”långsiktighet blir en inom systemet impopulär vision”.
Men ska inte också vi ha rätt att spegla vår tid, frågar en del dessutom. Så sade modernistiskt skolade arkitekter infört beslutet att bygga om Riksdagshuset i början av 1980-talet i stället för att bygga nytt. Så skriver också Klara Hartman i den nyligen utkomna skriften Riksintresset: I vems intresse? (texten med alla bilagor finns att läsa här). Den gavs ut av ekonomhistorikern Jan Jörnmarks tankesmedja ”Levande staden” och ifrågasätter riksintresset som ett skydd av hela miljöer och vill återgå till den modell som fanns före 1970-talet, att bara skydda unika monument.
Jörnmark har uppträtt som förespråkare för Schumpeters idé om ”skapande förstörelse” i en serie fotoböcker om ”övergivna platser”. Svaret till arkitekterna som ville bygga nytt, spegla vår tid och sätta avtryck med ett nytt Riksdagshus 1980 blev: Jo visst, det är ju just det vi gör när vi bygger om, speglar vår tid och dess insikter om vad som krävs av ett hållbart samhälle. Det svaret gäller fortfarande.
Idag tar en ny generation nya tag i frågan i en ny lågkonjunktur. En serie rundabordskonferenser hölls 2021 på temat A Global Moratorium on New Construction. Initiativet kom från Harvard men spreds över världen. I september 2023 kom Charlotte Malterre-Barthes ”tankeexperiment” och manifest A Moratorium on New Construction med sin vision om att ”inte förstöra, inte bygga nytt, utan bygga mindre, bygga med det befintliga, bebo det annorlunda och vårda det”.
Tillsammans med Zosia Dzierżawska har Malterre-Barthes också i Architectural Review novembernummer 2021 publicerat en vision av en Architecture without extraction i form av en tecknad serie. Den handlar om en värld av kollektiv vård år 2044, 20 år efter moratoriet för nybyggnad.
Vibbarna från 1970-talet är välbekanta för den som var med. Nu måste det bli tredje gången gillt som industrisamhällets rovdrift på resurser ifrågasätts.
- Klicka här för att läsa Claes Caldenby om äldre kulturers förlag till hållbart byggande
- Hör Charlotte Malterre-Barthes (på engelska) tankeväckande argumentera för ett moratorium för all resursslösande nybyggnad: