I EU:s Davosdeklaration från 2018 lanserades begreppet Baukultur (byggnadskultur) för hela den byggda livsmiljön – från detaljer till planering – och det varnades för riskerna med en trivialisering av byggandet och brister i designkvalitet och hållbarhet. I Sverige är ”en god byggnadskultur” redan lagstadgad, men saknar en närmare förklaring. Om konkreta initiativ i bl.a. Tyskland och Schweiz att öka förståelsen för vad en god byggnadskultur kan vara, skriver här Claes Caldenby.
I Davosdeklarationen 2018 enades EU:s kulturministrar om att verka för en Baukultur (”byggnadskultur”) av hög kvalitet i Europa. Deklarationen påminner oss om att ”byggande är kultur och skapar rum för kultur”. I inledningen pekar den på alla kriser vi står inför, men också på de kvaliteter som gått förlorade både i det byggda och i landskapen runtom, och på vad den kallar en trivialisering av byggandet och brister i designkvalitet, inklusive hållbarhet. Den byggda miljön är en helhet och Baukultur innefattar alla förändringar i denna miljö. Den omfattar ”befintliga byggnader, inklusive monument och andra kulturarv, lika väl som formande och byggande av nya byggnader, infrastruktur, offentliga rum och landskap”.
Begreppet Baukultur används här genomgående på tyska, också i den engelska versionen av deklarationen, nästan som vore det en markering året efter det engelska beslutet om Brexit. Det har också hävdats att det bara var på tyska som begreppet fanns, vilket inte stämmer. Byggnadskultur användes på svenska redan under nationalromantikens tidiga 1900-tal, då mest om äldre miljöer som helhet. Centrum för byggnadskultur bildades 1974 i Göteborg som en organisation som ville värna hela stadsmiljöns utveckling, både den befintliga och nybyggandet. I den svenska Plan- och Bygglagen från 1987 står att byggnadsnämnden i kommunerna skall ”verka för en god byggnadskultur samt en god och estetiskt tilltalande stads- och landskapsmiljö”, dock utan att det förklaras närmare vad man avser.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Sant är däremot att Baukultur på senare år tycks ha blivit mer institutionaliserat i den tyskspråkiga världen än i resten av Europa eller världen. Det ger anledning att försöka förstå vad det innebär. Här blir det framförallt Tyskland och Schweiz som tas upp.
*
Sedan 2007 finns i Tyskland en Bundesstiftung Baukultur även om förberedelserna för den då hade pågått sedan millennieskiftet. Baukultur är enligt stiftelsen
”väsentligt för att skapa en omgivning värd att leva i. Utöver sociala, ekonomiska och ekologiska aspekter har den också en känslomässig och estetisk dimension. Produktionen, tillägnandet (”Aneignung”) och användningen är en social process som bygger på en bred förståelse av kvalitativa värden och mål”. (min övers.)
Detta vill man åstadkomma genom att främja en offentlig diskussion om byggnadskultur, genom en bred kvalitetsdiskussion i byggbranschen, genom att kommuner och regioner aktiveras och genom att väcka ett internationellt intresse för tysk byggnadskultur.
Centralt för stiftelsen är det man kallar ”Baukulturelle Bildung”. I skriften Baukulturelle Bildung: Bestand, Bedarf, Wirksamkeit från Bundesinstitut für Bau-, Stadt und Raumforschung (2023) behandlar man frågor om hur byggnadskulturen kan ta större plats i skolor och högskolor. Inledningsvis konstateras, att byggnadskulturen som utgör ramen för vårt vardagsliv och spelar en så viktig roll för vårt välbefinnande, ändå ägnas förhållandevis lite uppmärksamhet och medvetenheten om dess betydelse är inte särskilt utbredd. Förutsättningarna för en förändring är dock goda, menar man, med den breda verksamhet som nu pågått sedan drygt ett decennium. Syftet är uppenbart att ge byggnadskultur en framträdande plats som tema i skolan, något som här i Sverige varit beroende av spridda enskilda initiativ.
Här fick vi 2015–2018 först utredningen och sedan propositionen Politik för gestaltad livsmiljö med ett delvis liknande syfte. I stället för begreppet byggnadskultur används där det konstruerade och rätt otympliga begreppet ”gestaltad livsmiljö”, som knappast kan sägas ha slagit igenom. Bland de internationella förebilderna för den svenska utredningen nämns märkligt nog heller inte Tyskland. Förbundsstiftelsen Baukultur tycks – till skillnad från Boverkets i Sverige – ha tagit på sig rollen att sammanfatta aktuella frågor, inspirera och förmedla exempel på ”god praxis”. Sedan 2015 har man vartannat år gett ut en Baukultur Bericht i en tysk och i en engelsk version (Baukultur Report).
I Barcelona pågår en stadsomvandling – Superilles eller på engelska Superblocks – i syfte att ge medborgarna tillbaka delar av det utrymme som idag upptas av alla privata fordon
*
I Schweiz grundades 2020 en Stiftung Baukultur som ett svar på Davosdeklarationen. Syftet är att understödja samarbeten mellan aktörer inom fältet. Skriften Stadt und Baukultur: Fünf Thesen/Ville et culture de bâti: Cinq Thèses från 2021 sammanfattar hur en byggnadskultur med hög ambitionsnivå kan åstadkommas. Siktet är inställt inte bara på kulturvården utan också på nybyggandet och man vill nå även politiker och byggare. Med stad menas här allt från storstäder till småstäder. De fem teserna man driver är följande:
1. Baukultur kräver ett förhållande både till historien och till framtiden.
2. Baukultur stödjer sig på gemensamt utvecklade övergripande visioner.
3. Baukultur förbinder stadsbyggande och arkitektur.
4. Baukultur uppstår ur en projektorienterad och platsspecifik planering.
5. Baukultur kräver omsorgsfullt organiserade och öppna planeringsprocesser.
Dessa ganska allmänna teser konkretiseras på varsin sida i skriften. Staden är som en bok där generation efter generation skrivit in sig. Den är en ”tabula scripta”, inte en ”tabula rasa”. Visioner måste bjuda in olika aktörer och vara brett accepterade. Planering kräver ett ständigt skifte mellan skalor och en transformation både uppifrån och nerifrån. Diskussionen av byggnadskulturen bör utgå från konkreta förslag och idétävlingar, inte från abstrakta principer. Det gäller inte minst förhållandet mellan förtätning och närhet till naturen. En god byggnadskultur uppstår när de berörda kan framföra sina idéer och arkitekter får använda sin professionella kompetens och kreativitet och förvaltningarna understödjer en inkluderande process. De fem konkretiseringarna exemplifieras var och en av ett par kort presenterade fallstudier från olika länder.
Teserna är resultatet av ett seminarium på ETH i Zürich med internationella inlägg. Författarna bakom häftet med de fem teserna är alla arkitekter och hänvisar till inspiration från ett möte i La Sarraz i Schweiz 1928. Det blev starten för arkitektorganisationen CIAM som kom att formulera modernismen under flera decennier framåt.
Det finns förstås alltid en risk att sådana här officiella program stannar vid vackra ord och tomma teser. Fristående kritiker har andra möjligheter att fånga komplexiteten och spetsa till och problematisera frågorna. Wilfried Wang är en arkitekt utbildad i London och med praktik i Berlin och skrivande och undervisning på olika håll i världen. Han har sedan länge sett arkitektur som en kulturfråga, kopplat både till arkitekters yrkeskultur och till hållbarhet. Han har även intresserat sig för svenska arkitekter som Sigurd Lewerentz, Peter och Johan Celsing och andra som under efterkrigstiden stått för en genomarbetad arkitektur, ofta i tegel.
I Harvard Design Magazine 18-2003 skrev Wang artikeln Sustainability is a cultural problem. Han menar att de som genomskådar politiska löften och ser ett grundläggande problem i vår livsstil och dess bilberoende, urbana ”sprawl” är obekväma för media. Ohållbara fenomen som höghus hålls vid liv av sitt ”kulturella fotavtryck”, en uppmärksamhet som ägnats dem av media under lång tid, och som är ett större problem än höghusens trots allt begränsade ekologiska fotavtryck.
Vi behöver ställa om det kulturella fotavtrycket till ombyggnad och underhåll, något som länge försummats, menar Wang. Vi behöver bygga mindre och med längre livslängd, av återvunna material och sådant som lätt kan underhållas. Dagens arkitekturkultur är som ett fyrverkeri, det lyser en kort stund för att sedan falla till marken som skräp.
I ett föredrag för Österrikes arkitektursällskap 2009 om Paradigmenwechsel inleder Wang med att citera Talmuds formulering att man ska se upp med sina tankar som blir ord, ord som blir handlingar, handlingar som blir vanor, vanor som blir karaktär och karaktär som blir ditt öde. Han återkommer till de kulturella fotavtrycken och nödvändigheten av ett paradigmskifte i vårt levnadssätt. Våra vanor har blivit vårt öde. Vi kan inte fortsätta utgå från en ”allestädes närvarande förfogbarhet” för allt vi önskar oss. Allt kan inte alltid finnas att köpa, det finns inte alltid parkering för alla bilar, alla rum kan inte vara lika uppvärmda på vintern.
Byggnadskultur är långsamma förändringar och omsorgsfullt formande. Hantverkarnas gamla talesätt ”Hellre mäta två gånger och skära en gång än tvärtom” behöver översättas för arkitekterna till ”Hellre planera och pröva flera gånger än bygga dåligt en gång”. Ju mer en byggnad uppskattas av dem som använder den, desto mer kommer den att vårdas och desto bättre bevaras den, hävdar Wang också.
Att skapa en god byggnadskultur är svårt och tar tid. Kultur är odling och det kräver gynnsamma betingelser och vård av det som växer. 1950 gav den amerikanske arkitekturskribenten G E Kidder Smith ut två böcker, Sweden Builds och Switzerland Builds. Han menade att Sverige då hade den generellt högsta nivån på sin arkitektur i världen, men också att Schweiz hade en god byggnadskultur. Under 1950-talet genomdrevs med statligt stöd en maktförskjutning i den svenska byggbranschen till de stora entreprenörernas fördel, med sikte på att kortsiktigt lösa akuta problem med bostadsbrist.
Något liknande skedde inte i det långt mer decentraliserade Schweiz, där arkitekterna fortfarande har en stark ställning i en mer lokal och småskalig byggprocess. Det är en vida spridd uppfattning idag att nivån på den schweiziska byggnadskulturen är högre än den svenska. I jämförelse med Sverige har Schweiz ett gynnsamt utgångsläge för att odla sin byggnadskultur.
Att det är komplexa frågor gör det dock inte lönlöst att försöka. Det har gått förut, det är ett minne Sverige kan dra nytta av. Vi behöver återskapa en känsla av sammanhang och ett kollektivt självförtroende, i byggnadskulturen lika väl som i politiken. Det förutsätter en maktdelning och en mottaglighet hos politik och förvaltning, inte ännu mer av dagens ”manualisering” och ”nånannanism”.
- Klicka här för att läsa Claes Caldenby om äldre kulturers hållbara byggande
- Klicka här för att läsa Caldenby om att i klimatkrisen gå från ny- till ombyggnad