Bruno Schulz, Cynthia Ozick och Galizien

51vxf4zff2l_sl210_

Till Bokhandeln

Av IVO HOLMQVIST
Steve Sem-Sandberg sällar sig genom sin utmärkta artikel i Glänta och nu på Dixikons hemsida till skaran skribenter som skrivit essäer om den gåtfulle Bruno Schulz. Dit hör både Philip Roth och den ständigt lika lyhörde Artur Lundkvist som med säkert spårsinne var snabb att upptäcka Schulz trettiotalsböcker Kanelbutikerna och Sanatoriet Timglaset när de fick sin renässans, först i fransk och sedan i tysk översättning, för snart femtio år sedan.

I artikeln om ”Symbolisten från Galizien” (Från utsiktstornet, 1963) beskrev han honom som ”en sorts polsk Kafka, något av en litterär dubbelgångare, sedd liksom i en lätt vanställande spegel”, jämförde med Isaac Babel, och kallade honom ”en gnom med väldigt huvud, levande instängd bland böcker i ett stort rum.” Det låter mest som den fiktive Kien i Elias Canettis 1) enda roman Die Blendung. Och dvärgen med stort huvud är mer en återkommande figur på Schulz teckningar än hur han själv såg ut.

Det kan man konstatera i den stora katalogen över The Drawings of Bruno Schulz som Jerzy Ficowski, Schulz-specialisten framför alla andra, gav ut 1990, med samtliga bevarade bilder: etsningar, bläckteckningar, blyertsskisser. Jag skickade efter den några år senare, för få dollar från Daedalus Books som specialiserar sig på restupplagor, och ser nu att den stigit i värde, för mindre än hundra dollar får man den inte. Bruno Schulz är inne igen, om han alls varit ute. Hans bildvärld är fantastisk, inte alldeles olik svärtan i Börje Sandelins etsningar, och med samma trötta kuvade män, korta i rocken och ofta försedda med höga hattar. Kvinnorna är dominerande, också i de många bordellinteriörerna – ”Masochistic Scenes” utgör en hel avdelning i galleriet. Det är en säregen värld, befolkad av långskäggiga judar i kaftan, karuseller, en ständigt återkommande häst och vagn, och ett överflöd av unga nakna kvinnor, slanka och gärna med foten på nacken på den man som kryper vid deras fötter.

Schulz ”främsta verk skulle ha blivit den förlorade romanen Messias, i vilken myten om Messias tillkommelse skulle symbolisera ett återvändande till den lyckliga fullkomligheten som rådde i begynnelsen – i schulzka termer: återvändandet till barndomen”, skriver Jerzy Ficowski. Schulz mördades 1942, manuskriptet försvann och blev lika mytiskt som den aldrig återfunna roman Gogol (vars Döda själar Merete Mazzarella sommarläste nyss) kanske lämnat efter sig, kanske satte fyr på, ansatt av religiöst grubbel.

516xb56eabl_sl210_

Till Bokhandeln

En bok värd att erinra om i sammanhanget är Cynthia Ozicks The Messiah of Stockholm (på svenska i Panache-serien 1988). Ozicks länk till Schulz förlorade bok gäller mer än själva intrigen. På några surrealistiskt uppjagade sidor refereras (det tänkta) innehållet i det återfunna manuskriptet, i en förtätning som ligger nära många centraleuropeiska romaner.

Inte oväntat är hennes huvudperson väl bevandrad vad gäller Canetti och det judiska. Han heter Lars Andemening och är kritiker på Morgontörn, den tredje dagstidningen i Stockholm efter DN och SvD. Redaktionen huserar fallfärdigt i Gamla Stan, mitt emot Svenska Akademiens Börshus. Han har två mera framgångsrika kolleger på tidningen, båda med lika fantasifullt svenska namn som han: Gunnar Hemlig och Anders Fiskyngel (man kan undra vem i den dåtida stockholmska kritikerkåren som kunde ta åt sig, och vem som försett Ozick med all insides information). Alltigenom svensk är Lars nu inte, bakom namnet döljer sig det judiska Lazarus Baruch. Han tror sig vara son till just Bruno Schulz, och är på ständig jakt efter en förlorad fadersfigur. En kvinna som driver antikvariat blandas in, och dessutom Lars syster Adela – så heter ett påstridigt hembiträde hos Schulz.

Adela släpar på en plastpåse full med lösa blad: det återfunna manuskriptet till Messias. Redogörelsen för hur det överlevt är lång, tilltrasslad och vagt trovärdig. Lars läser manuskriptet i ett rus, men drabbas så av eftertankens kranka blekhet. Han sätter eld på urnan där sidorna förvaras, övertygad om att det hela är ett smart falsarium, iscensatt av de båda kvinnorna. Så skicklig är Cynthia Ozick att episoden låter sig läsas gång på gång utan att ge ifrån sig sin gåtfullhet. Så blir det en roman om en författare vars verk lever ett långt postumt liv, men det handlar i lika hög grad om läsarens och kritikerns roll. För Lars går det bra, fast innerst inne dåligt. I det yttre når han snabba framgångar, men det sker till priset av en försvunnen vision. Identifikationen med den polsk-judiska världsbilden bleknar och ersätts med svensk alldaglighet, fantastiska centraleuropéer skriver han inte längre om.

Kvar finns dock bilden av Schulz och hans manuskript på väg mot förintelsen:

”När lukten – vilket händer alltmer sällan – slog upp ur morgonens skrevor, fick Lars, inuti sitt kraniums trånga vestibul, syn på mannen i den långa svarta rocken: han skyndade förbi med en strumpebandsask i metall fastklämd under armen, skyndade och skyndade mot skorstenarna. Och då, i Stockholms blåa ljus, bland zebraångorna, sörjde Lars.”

Drohobycz, småstaden där Schulz levde sitt femtioåriga liv, ligger i Galizien, det fattiga hörn av Polen vars invånare gav sig iväg efter arbete varhelst det stod att finna. I sin Södertörn-avhandling häromåret om Nation, ras och civilisation i svensk arbetarrörelse före nazismen (Carlsson) nämnde Håkan Blomqvist bland annat importen till de skånska betfälten av polska lantarbetare kring första världskriget. Arbetsvandringar över de sydsvenska gränserna var inget nytt fenomen. Historien om de många svenskarna som säsongarbetade i Danmark har utretts av Richard Willerslev (i Den glemte indvandring) och har fått en klassisk gestalt i skönlitteraturen tack vare Martin Andersen Nexø.

amelin_160

"Lantarbetare", Albin Amelin (Bilden från Konstfrämjandet)

Pelle Erobrerens pappa Lassefar på Bornholm (i sitt elände och sin värdighet lysande gestaltad på film av Max von Sydow) sliter hund. Det var han inte ensam om. Håkan Blomqvist citerar Malmö-tidningen Arbetets beskrivning av galizierna som ”boskap, representerande det lägsta stadiet av varan-arbetskraft”.

Som sådan behandlades de också, till skånsk skam. Min morfar, född 1879, var vid den tiden stationsinspektor i Billinge, på linjen Eslöv-Klippan, och samtidigt under en period i början av tjugotalet socialdemokratisk ledamot av första kammaren. Han bevittnade hur galizierna fraktades ut till skånska betfält, i trånga tågkupéer med en svensk förman i läderstövlar som stroppigt gick längs korridoren. Från en stor ost skar han skivor som han slängde in på golvet till de hungriga gästarbetarna. Ännu nästan femtio år senare, när morfar mindes detta, bröt sig hans röst av harm över dessa övermänniskofasoner, fjärran all socialistisk solidaritet.

Ivo Holmqvist

1) Om Elias Canetti kan man läsa bl.a. på Nobelprize.org. En artikel av Anna Hallberg om just Förbländningen publicerades i DN den 28 mars 2009.

Läs också Ruth Pergaments inlägg ”Mer om Galizien” om nobelpristagaren (1966) Schmuel Josef Agnon

Kommentera: