Nikolaj Gogol
Högsommaren är på sitt vackraste nu, på min Ekenäsgård blommar midsommarrosor och schersmin. Det är tradition att jag ska läsa åtminstone en klassiker varje sommar och nu har jag precis läst ut årets, nämligen Gogols Döda själar i en vad jag begriper alldeles utmärkt nyöversättning av Staffan Skott.
Gogol är ju den första av de stora ryssarna – ”Vi har alla krupit fram ur Gogols kappa,” sa Dostojevskij som bekant – men när man läser den idag (och: nej, jag ska inte låtsas att jag läst den förut) så känns den snarast som en postmodern pastisch. Här finns alla den stora ryska romanens ingredienser liksom uppförstorade, de excentriska godsägarna, de väldiga måltiderna, den stelbent hierarkiska och samtidigt, korrupta byråkratin, oblomoveriet.
Här finns en synlig, självreflekterande berättare och här finns ironin. Här finns också en allt genomsyrande kärlek till det ryska riket, en kärlek trots allt – ”hos dig är allt fattigt och utspritt och ogemytligt” - och till det ryska, inte minst språket som hyllas så man genast grips av en oemotståndlig lust att börja studera det:
”För kännedom om själen och för livsvisdom utmärker sig brittens ord, som en flyktig sprätt glittrar och flyger fransosens obeständiga ord sin väg, omständligt tänker tysken ut sina inte för alla begripliga, djupsinniga och späkta ord; men det finns inga ord som är så överdådiga, så viga, så kommande rakt från själva hjärtat , som sjuder och spritter så av liv, som det som slagfärdigt sagts på ryska.”
Till Bokhandeln
Men allra mest fascinerande är det stildrag som Staffan Skott mycket riktigt också tar fasta på i sitt efterord: utvikningar som börjar som en utförlig liknelse men som förvandlas till ”kikhål ner i det undermedvetna, i en fantastisk drömvärld med många snåriga och orediga band till det som vi lite oegentligt kallar ’verkligheten’.” För egen del skulle jag vilja tillägga att det är ett stildrag som destabiliserar själva verkligheten, som väcker frågor om vad som överhuvudtaget är verklighet.
”Det finns mycket skrivet om Gogol,” konstaterar Skott och jag vill gärna läsa mer – kanske i första hand Nabokovs lilla bok som Skott särskilt rekommenderar. Men Skott lyfter också ett varnande finger: ”många av böckerna ger ett oroande intryck av att flitigt sysslande med denna författare inte alltid är av godo för det andliga hälsotillståndet.”
Faktum är att jag redan börjat drömma Gogol-drömmar —-
Prenumerera
Tack för vänliga ord! Och Nabokovs fantastiska book om Gogoltror jag i n t e är farlig för hälsan. Bästa hälsningar till Merete från Cambridge, dit hustrun tog mig i augusti 2008.