Biografiskt lexikon för Finland

Köp boken här

Av IVO HOLMQVIST

Den 16 juni 1904 lämnade den unge James Joyce sin gröna ö, samman med Nora Barnacle som skulle bli hans hustru. Det är just den dagen hans roman ”Ulysses” utspelas, alltifrån första kapitlets Stephen Daedalus och hans blasfemi i Martello-tornet till slutsidornas Molly Bloom och hennes långa monolog i sängen. Det där vet alla Joyce-fantaster som varje år firar Bloomsday.

Finländare har anledning att minnas samma datum av en annan anledning. Den 16 juni 1904 avlossade Eugen Schauman i Helsingfors, en knappt trettioårig biträdande kamrer i Överstyrelsen för skolväsendet, tre pistolskott mot den ryske generalguvernören Nikolaj Bobrikov, och så två mot sitt eget hjärta. Han dog genast, Bobrikov först natten därpå.

Tre år senare utnyttjade Tor Hedberg händelsen för sitt patriotiska drama ”Johan Ulfstjerna”. Mordet var i många nationellt sinnades ögon ett hjältedåd, fast det dröjde tretton år innan Finland fick sin självständighet.

En annan företrädare för den ryska överheten, ännu mer förhatlig än Bobrikov, mördades i ett bombattentat samma år. Ministerstatssekreteraren von Plehwe var ”en av de mest avskydda representanterna i den kejserliga förvaltningen”. Om jag minns rätt dyker han upp, lätt fiktionaliserad, både i Richarda Huchs kortroman ”Der letzte Sommer”, senare filmad av Suzanne Osten som ”Skyddsängeln”, och hos P. O. Enquist.

Om dessa båda ryssar liksom kejsarna Alexander (tre stycken, en av dem mördad) och Nikolaj (två, samma sak) kan man läsa i den nyutkomna andra delen av ”Biografiskt lexikon för Finland” som täcker in ryska tiden, alltså perioden 1809-1917. Det är en bastant volym på över tusen sidor, med 444 personer biograferade. Till grund ligger Finska Litteratursällskapets tio delar ”Suomen Kansallisbiografia”. Bakom den svenska varianten står systerinstitutionen Svenska Litteratursällskapet i Finland, samman med Atlantis förlag.

Ida Aalberg på frimärke från 1957

De två delar som återstår blir allt intressantare ju närmare i tiden porträtten hamnar, men redan andra delen är full av fängslande öden, från skådespelerskan Ida Aalberg till Emma Irene Åström, Finlands första kvinnliga filosofie magister (1882). Kvinnorna i uppslagsverket – operasångerskor, feminister, författare – är om än många dock i minoritet.

Det andra uppslagsnamnet är Antti Aarne, välbekant för alla som läst folklivsforskning. Hans indelning av folksagor förfinades av amerikanen Stith Thompson, därav de välbekanta Aa Th plus en siffra i sagotypskatalogen. Bokens näst sista namn är den äventyrlige Konni Zilliacus, en grandseigneur och cowboy som när han förött sitt fadersarv drog till Amerika, skrev en rad handböcker för emigranter, och mot slutet av sitt liv sina politiska memoarer och en kokbok.

Gränserna kan inte ha varit helt lätta att dra. Här återfinns ryssar, finnar, finlandssvenskar och svenskar (en av dem väckelsepredikanten Lars Levi Laestadius). Man lär sig mängder när man biter sig genom denna kompakta katalog, om författare som Juhani Aho, Aleksis Kivi, Eino Leino, den sekelslutspessimistiska trion Mikael Lybeck, Bertel Gripenberg och K. A. Tavaststjerna, Volter Kilpi, etc.

Merete Mazzarella skriver utförligt om Fredrika Runeberg, i en originalartikel för detta verk, Matti Klinge ännu längre om hennes man, andra om deras begåvade söner, en av dem ingenjör i Ryssland, en annan skulptören Walter, ”Finlands Thorvaldsen”. Bestående byggnader av arkitekter som C. F. Engell (Senatstorget), Lars Sonck (jugendhus i granit) och Eliel Saarinen (Helsingfors järnvägsstation mm) förtecknas och kommenteras.

"Sampos försvar", Akseli Gallén-Kallela

Fredric Pacius som tonsatte Runebergs Vårt land finns med, och man får veta – i mängden av mera relevanta fakta – att Churchill skickade en låda av sina favoritcigarrer när Jean Sibelius fyllde nittio. Konstnärer fylkas, som fågelmålarna bröderna von Wright (utgivningen av deras dagböcker i sju band har just avslutats av Svenska litteratursällskapet), Gallén-Kallela som illustrerade Kalevala, Helene Scherfbeck, Hugo Simberg med sin sårade ängel, Tyko Sallinen, och förstås Albert Edelfelt.

Bryggaren Sinebrychoff vars öl fortfarande dricks i Finland finns med, liksom konditorn Karl Fazer med de gröna marmeladkulorna. Särskilt inflytelserika figurer ägnas ordentligt långa artiklar: Elias Lönnrot som fogade samman Kalevala, realpolitikern Snellman, Adolf Nordenskjöld vars Vega klarade av Nordvästpassagen 1879, Zacharias Topelius vars väldiga verk nu ges ut av Svenska Litteratursällskapet, ett mastodontprojekt, kulturpolitikern C.G. Estlander, donatorn, filantropen och hovdamen Aurora Karamzin, osv.

Så där håller det på, spalt efter spalt med fängslande levnadsöden, de ovan nämnda en bråkdel av mångfalden. Två namn anknyter till Strindberg.

"Sårad ängel", Hugo Simberg

Det ena är Siri von Essen-Wrangel-Strindberg vars osämja med maken under året 1888 Kari Tarkiainen skriver en hel del om, det som P. O. Enquist dramatiserade i ”Tribadernas natt”. Med en lätt underdrift sägs att skilsmässoförhandlingarna 1890 ”blev rätt upprörda efter Strindbergs offentliga skandalisering av sin hustru”, han saftade till henne både i ”Han och hon” och i ”En dåres försvarstal”.

Det andra är Adolf Paul, född i den mångspråkigt kosmopolitiska Viborg (från samma östkarelska utpost kom litteraturhistorikern Werner Söderhjelm, republiken Finlands förste minister i Stockholm, ännu mera polyglott). Pauls ”Min Strindbergsbok” går fortfarande an.

Det lamenteras just nu (som alltid) att det finlandssvenska kläms åt i Finland. Alltigenom åt skogen är det inte när ett verk som detta kan ges ut.

Ivo Holmqvist

Kommentera: