Jag har nyligen blivit färdig med översättningen av den engelske historikern Roger Moorhouse’ bok ”Berlin At War”.
Det har varit en intressant och givande erfarenhet, möjligen med reservation för det för mig ovana stretandet med notapparaten. Boken ger en levande bild av hur civilbefolkningen i Berlin upplevde kriget. Förutom tryckta källor bygger den på intervjuer och opublicerade dagböcker som alla noteras noga.
Det här är en historieskrivning som har inspirerats av den franska Annales-skolan och blivit alltmer populär. I stället för ledarnas strategier och de stora förloppen fäster man sig vid vardagslivet och de vanliga människornas tillvaro.
Moorhouse skriver bra, och läsaren får en uppfattning om hur det kan ha tett sig i den stad som blev mest bombad under det andra världskriget, det första moderna krig där de krigförande -efter Hitlers föredöme – kom att betrakta civilbefolkningen som ett viktigt militärt mål. Det finns alltså all anledning att påminna om civilbefolkningen, och efter Dresden och Hamburg blev nog Berlin den hårdast drabbade staden i Tyskland. För mig fanns det ändå en hake.
Boken är tillägnad författarens hustrus tyska morföräldrar, och Moorhouse har litet för lätt att acceptera sina källors försäkringar om att de inte visste om judeutrotningen. I sin självbiografiska ”Le grand voyage” berättar Jorge Semprun att den feta röken från krematoriet i Buchenwald varje vecka låg tät över Weimar.
Det fanns läger nära Berlin också, och förresten fanns det både post och telefon och tågresor under hela kriget.