I Norge har det inte varit lätt att glömma andra världskriget. Inte så konstigt: det var ett våldsamt övergepp och ingrepp i landets historia, som inte bara skapade motsättningar mellan tyskar och norrmän utan också mellan norrmän. I de tribunaler som inrättades efter kriget dömdes samarbetsmän och ”landssvikere” och man kunde kanske tro att man därmed var färdig med problemet: skurkarna hade straffats. I den version av historien som dominerade under andra halvan av 1900-talet kunde man få ett intryck av att alla andra norrmän, utom de dömda, var ”motståndsmän”. Denna så att säga gloriösa version av historien har fortsatt på 2000-talet med filmer som Max Manus och Kungens val och en tv-serie som Kampen om tungvattnet – även om ingen av dessa framställer motståndet och motståndsrörelsen som oproblematiska.
Historieskrivningen är dock fortfarande ett ömtåligt ämne, vilket man kan se av den uppståndelse som rivits upp av Marte Michelets Hva visste hjemmefronten (2018). Michelet följer där upp sin tidigare undersökning Den største forbrytelsen (2014) som också finns på svenska, där hon granskar den norska hanteringen av judarna under kriget, den som kulminerade i deportationen av alla judar man hade kunnat ringa in – de var 542 – i november 1942, varav de flesta gick till omedelbar förintelse. I uppföljaren undersöker hon vad motståndsrörelsen visste om detta: blotta misstanken att motståndsrörelsen inte var alldeles oskyldig har upprört många, också historiker (som inte heller varit nådiga i sin bedöming av hur Michelet hanterar sina källor). Nyligen har Michelet kommit med ett Tilsvar,där hon bemöter sina kritiker: debatten fortsätter.
Det är framför allt två frågor som aktualiserats på 2000-talet: behandlingen av judarna och behandlingen av de så kallade ”tysketøserne”: de norska flickor som slog sig i lag med tyskar. ”Judefrågan” handlar om den spektakulära deportationen men också om vad som hände med judisk egendom och varför inte fler judar blev hjälpta till Sverige. En förhållandevis tidig granskning av detta gjordes av Espen Søbye i Kathe, alltid vært i Norge som utkom 2003. Søbye kallar sin bok en ”biografi” men den liknar mest en dokumentärroman och är spännande: litterärt, politiskt, historiskt. Søbye har varit duktig på att söka i arkiven. Han har t.ex. hittat det dokument där polismakten beordrar 14-åriga Kathe att uppge varifrån hon kommer – premissen är att hon som jude måste komma från något annat än Norge. Kathes svar har gett Søbye boktiteln: ”alltid vært i Norge”. Søbye har så kartlagt Kathes och familjens historia och aktuella situation fram till dess att de tvingades infinna sig på kajen i Oslo för deportation. Inringningen av judarna genomfördes förstås på tyskt initiativ men Søbye förmedlar ett intryck av att den norska polisen skötte detta nitiskt och utan tysk medverkan.
Kathe måste haft sällskap på kajen av Ruth Maier, ytterligare en ung norsk judinna, en av alla som deporterades för vidare befordran till Auschwitz. Hennes utförliga dagbok fram till deportationen har letats fram av Jan-Erik Vold i samband med hans arbete kring Maiers väninna, poeten Gunborg Hofmo. Den gavs ut 2007 och översattes till svenska 2009. Också den ger ett starkt intryck och får mig som litteraturvetare att inse att just dokumentärroman och dagbok är framkomliga sätt att hantera ett stoff som detta. Ingen historisk undersökning kan förmedla lika mycket vardag, knappast heller bli lika gripande.
Det tog tid innan ”judefrågan” aktualiserades i Norge och det tog minst lika lång tid innan ”tysketøserne» blev föremål för historiskt intresse. Detta är ju inte bara ett norskt problemområde utan i högsta grad europeiskt: i alla ockuperade länder har lokala flickor uppvaktats av tyska soldater och hur många europeiska barn som resulterade vet nog ingen. Det man vet är att ”tøserne” och avkomman behandlades illa i krigets efterdyningar och att det har dröjt länge innan det har kommit något som liknar upprättelse: inte förrän 2018 uttalade statsminister Erna Solberg ett slags ursäkt.
Problemet har förstås undersökts historiskt, t.ex. av Ebba Drolshagen i De gikk ikke fri. Kvinnene som elsket okkupasjonsmaktens soldater från 2009. Nu har det också kommit en litterär bearbetning av Atle Næss: Blindgjengere, Gyldendal 2019. Næss är en mångsidig veteran i den norska bokbranchen, han har skrivit monografier om t.ex. Galilei, Munch, da Vinci, Luther, och han har skrivit en rad romaner, t.ex. en som kretsar kring Paulus (Teltmakeren) och en som handlar om Tycho Brahe (I himmelens tjeneste). Han blandar med andra ord dokumentation och litterärt uttryck, något som också gäller romanen Blindgjengere: det är verkligen en roman med uppfunna figurer och situationer men dessa är omsorgsfullt inplacerade i ett konkret historiskt och noga utforskat landskap.
Det finns gott om hårresande historier om hur ”tøserne” och deras barn behandlades efter kriget. Næss är inte ute efter sådant; istället har han velat skriva en berättelse om vanligt, hyggligt folk som råkar in i ödesdigert destruktiva omständigheter. Ungefär som Søbye med berättelsen om Kathe vill han visa hur vardagen möter historien. I romanens första del möter vi Sepp, som kommenderats till Norge. Han är en naiv ung man, som aldrig har trott annat än det som Führern säger och som därför tar för givet att han kommer som välgörare till broderlandet Norge och att kriget ska bli kortvarigt och smärtfritt: bara skurknationen England ger sig så är det färdigt. Han inkvarteras på en bondgård där man lever på traditionellt norskt vis och han blir kär i familjens dotter, Marit. Han kommer inte lika väl överens med Marits bror Jon – vi förstår något som Sepp inte förstår: att Jon tar något slags del i motståndsrörelsen. Sepp kan knappt föreställa sig en sådan rörelse: varför skulle man vilja bekämpa sina välgörare?
När Marit blir med barn vill den rättrådige Sepp bryta mot de bestämmelser som ska hindra tyska soldater från att gifta sig med andra än tyska flickor. Så småningom kan han och Marit gifta sig mot att Marit blir tysk: hon flyttar till svärföräldrarna i Erfurt, föder på ett ”födslohem” medan Sepp förflyttas till östfronten.
Bokens andra del skildrar Marits liv i Erfurt, som ligger i det som efter kriget blev Östtyskland. Hur Sepp bar sig åt för att få sin vilja igenom får vi inte veta. Men det antyds: vi ska nog tro att att han varit behjälplig med att spåra norska motståndsmän, något som går ut över Jon: Marit får veta att brodern är död, vi gissar att han avrättats. Hur Sepp upplever östfronten får vi inte heller veta. Vid ett hembesök ger han Marit ett smycke, när sen de ryska trupperna invaderar 1945 upptäcker man smycket när huset genomsöks. Det blir en signal till att Marit ska våldtas; smycket är ryskt och vi måste tro att Sepp en gång tagit det med våld.
Marits vardagsliv i krigets Erfurt skildras i korta, effektivt berättade tablåer: den gradvis tilltagande matbristen, de alltmer närgångna flygattackerna, den ökande misstron mot den officiella propagandan som man ändå inte vågar säga emot. Marit anpassar sig: hon har inget annat val, hon blir en duktig överleverska och hon kan hjälpa sonen, familjen, grannarna. Næss gör en ovanlig krigsskildring: han visar vardagens tyskar som historiens offer. När kriget väl är slut har ändå Marit bara en sak i huvudet: hon vill hem till Norge. Men det visar sig att hon inte har har rätt att resa hem: hon betraktas nu som tysk och är inte välkommen i Norge. Dessutom får hon brev från en väninna som blivit kvar i Norge och som också fått barn med en tysk: hon och andra ”tysketøser” behandlas så illa att hon absolut vill till Tyskland. Båda flickorna vill det omöjliga: de vill bort.
Atle Næss’ roman är en åskådlig undersökning av hur illa det kan gå. Den handlar om de ödesdigra konsekvenserna av ett enda felsteg – samtidigt som läsaren tvingas fundera på om två unga människors kärlekshandling kan kallas för ett felsteg. I ett efterord säger Næss att ”personer och händelser i denna roman är fiktion, samtidigt som jag har försökt återge den historiska ramen så korrekt som möjligt”. Næss korsar således det dokumentära med det fiktiva. Det dokumentära gör någonting som fiktionen inte lika lätt kan göra: den demonstrerar händelsernas ofrånkomlighet. Men romanens fiktion gör också någonting som det dokumentära inte kan: den lyfter fram moralen, valen, möjligheterna, drömmarna. Både Søbyes ”biografi” och Næss’ roman kombinerar dessa strategier på fruktbart vis. Jag misstänker att den som vill undersöka och dokumentera ett historiskt material måste göra just det: visa hur individens drömmar och möjligheter strider med och mot historiens nödvändigheter.