Fyra bröder i två romaner
Om tyska Winterbienen och Brüder

Margareta Flygt om två av de romaner som fanns med på Deutscher Buchpreis shortlist 2019 och som båda har två bröder som huvudpersoner. Den ena berättar om en biodlare och flyktingsmugglare och dennes bror under andra världskriget, den andra utspelar sig först i Berlin kring murens fall och därefter i London efter millenieskiftet. I båda anger den tyska historien tonen.

 

Norbert Scheuer och Jackie Thomae kom båda med på 2019 års Deutscher Buchpreis shortlist (ett pris som sedan gick till Saša Stanišićs för Herkunft). Deras båda romaner Winterbienen respektive Brüder förefaller i alla fall vid första anblick mycket olika, men båda handlar de om bröder som av olika skäl lever sina liv helt olika och båda skildrar också en bit tysk historia på ett nytt, oväntat sätt.

Scheuers roman, som utspelar sig i Belgien under andra världskrigets sista år, överraskar  genom sitt sätt att utan stora gester och utan den dramatik vi är vana vid när nazismen skildras, berätta om hur man levde under kriget och överlevde det. Jackie Thomaes bok utspelar sig under en annan för Tyskland omtumlande tid, när muren föll, och allt förändrades på nytt.

Hur snabbt går det innan vi anpassar oss till nya omständigheter, normaliserar ett nytt tillstånd? Jag är alltid häpen inför hur snabbt det verkar gå, hur människor underkastar sig en påbjuden moral och nya lagar. I berättelser om andra världskriget blir detta extra tydligt. Närmast absurda regler blev plötsligt normala och ifrågasattes inte. Visst, rädslan styrde mycket, men ofta anpassade sig folk utan att ifrågasätta. Det är just denna förskjutna normalitet som gestaltas väl i Norbert Scheuers roman Winterbienen (”Vinterbin”).

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

I bokens efterord berättar Scheuer om hur en äldre man en dag på kaféet i byn Kalls matbutik till honom överlämnat en packe gamla dokument i form av en dagbok, som hade hittats när man rensade i en lada. Anteckningarna kom till under kriget, och gjordes, sades det, av en man som räddade judar. Så nu kanske det äntligen, tillade den äldre mannen på kaféet, kunde skrivas något positivt om Kall.

Författaren till dagboken bar det egendomliga namnet Egidius Arimond och hade bott nära den belgiska gränsen. Hans anteckningar sträckte sig från januari 1944 till maj 1945.

Denne före detta lärare hade varit biodlare och beskrev i dagboken ingående hur han tog hand om sina bikupor, om hur bina mådde, deras sjukdomar, deras sätt att svärma, att sjunga – men också hur han smugglade judar över gränsen till Belgien. Han fäste papiljotter (som han tagit från sina olika älskarinnor) på flyktingarnas kläder och placerade sedan bidrottningar i dem, vilket gjorde att personen som skulle smugglas snabbt täcktes av en hel bisvärm. Skulle transporten sedan stoppas vid en gränskontroll hade tusentals arga bin beskyddat den gömda. Ingen ifrågasatte heller att Egidius körde omkring med stora träboxar, och ingen stoppade honom heller – hans honung var viktig för folket.

Egidius Arimond avskydde nazisternas ideologi, men verkar i romanen ändå ha funnit sig tillrätta med den politiska situationen så gott det gick. Han talar inte mycket med andra, men tillbringar ofta nätterna med någon av byns kvinnor. Hans stora hemlighet är att han har epilepsi, en sjukdom som i den nazistiska ideologin ansågs så dålig för ”folkkroppen” att de drabbade tvångssteriliserades och i många fall skickades till förintelseläger. Egidius klarade sig tack vare den medicin hans bror skickade honom från fronten.

Egidius läser mycket och är en flitig besökare på Kalls bibliotek. Han har också smugglat dit sina egna förbjudna böcker, och i hemlighet lagt dem i bokhyllorna där de ligger likt ubåtar i fiendeland. De är säkrare så. Det är också i böckerna han får de kodade meddelandena om när nästa smuggling ska ske.

Scheuer berättar på ett stillsamt sätt om kriget med alla dess grymheter. Vi är aldrig på slagfältet, i koncentrationslägren eller tortyrkamrarna – och ändå är andra världskrigets grymhet och skoningslöshet ständigt närvarande.

Tricket att låta en berättare träda fram genom upphittade dagboksanteckningar är knappast nytt. Men är det trovärdigt? Frågan är väl om någon verkligen skulle ha velat beskriva sin egen farliga vardag så noga. Tänk om Gestapo hittat vad Egidius skrivit? Men också sina anteckningar gömde han, liksom judarna han smugglade, i skydd av bina i en bikupa. Han levde dessutom med insikten om att han på grund av sin sjukdom ändå fanns där på nåder, hans liv var redan inräknat bland de ovärdigas.

Bina och deras liv har alltså en viktig roll i boken, och dess beskrivningar av bisamhällena är intressanta. Djurens organisation kan till en början framstå som en nazistisk NS-stat. Men så är det inte: binas intelligenta, vänliga och välfungerande organisation styrs inte av en diktator, utan bygger på en gemenskap. Och det som inte heller verkar höra ihop, bin och krig, sammanlänkar författaren ändå:

”Det föds hela tiden fler arbetare, vars enda uppgift är att sköta om sitt folk och sedan dö. I de välutvecklade samhällena sätter jag in fler vaxkakor, så att de kan breda ut sig mer. Sedan en tid släpper luftvärnet upp ballonger, i dess hängande stålvajrarna ska lågt flygande plan fastna.”

Binas liv styrs inte av moral, och inte heller Egidius Arimond handlar av ren godhet: han behöver helt enkelt pengar till sina mediciner. Hans motstånd är nödvändigt, samtidigt som han verkar leva efter grundläggande humanistiska värden.

Trots de många kärlekshistorierna är det relationen till den frånvarande brodern som är den centrala i boken: brodern som kallades in i kriget, brodern som skickar mediciner. Ödets ironi är att det till sist, när det hunnit bli fred, och Egidius Arimond klarat sig från både fronten och nazisternas dödsläger, ändå är kriget som dödar honom, som vore det ofrånkomligt. Iklädd sin vita biodlardräkt inser han för sent att han gått rakt ut i ett minfält.

Klicka på omslaget för att läsa ett utdrag ur boken

Förhållandet mellan bröder tematiseras också i en av de andra titlarna som stod på Deutscher Buchpreis shortlist; Jackie Thomaes Brüder. Romanen utspelar sig först på 1980-talet och berättelsen sträcker sig sedan fram till 2017.

Titelns båda bröder har samma far och är födda samma år, men har två separata liv, är inte bekanta med varandra och känner inte ens till varandra. Pappan Idris, kom från Senegal, studerade medicin i gamla Östtyskland, DDR, gjorde samma år två kvinnor gravida och flyttade sedan hem igen. Men att växa upp med en ensamstående mamma var generellt inget socialt stigma i DDR (som det länge var i Västtyskland, BRD). Barnomsorgen fungerade också oftast bättre i det socialistiska Tyskland.

Romanens första del handlar om den ene brodern, den charmerande slackern Mick, som flyttat till BRD som 15-åring något år före murens fall. Han växer upp, tar dagen som den kommer, lever för techno-scenen på 90-talet och för snabb njutning i dess olika former under de år då allt verkade möjligt. Han flyttar sedan med sin flickvän Delia till Pankow i gamla Östberlin. I en scen när han är ute och joggar, knuffar någon till honom och skriker ”Sieg Heil, Nigger!”. Mick slår ner angriparen och inser att det är en gammal skolkamrat från förr. Men symptomatiskt för de åren, ursäktar Mick det som hänt inför sig själv och tar det inte på allvar. Han kan inte se sig som ett offer och inte heller den andre som högerradikal – han blundar för vad som hänt, både för vad han själv blivit utsatt för och för vad som håller på att hända i Tyskland.

Bokens andra del tar sedan vid kring millennieskiftet och handlar om den andre brodern, Gabriel. Han föddes i Leipzig, men valde att göra sin Master i London, där han stannat, bildat familj och blivit framgångsrik arkitekt. Men så en dag sedan tappat fattningen i en fullkomligt banal situation, knackar polisen på i den lyxiga bostaden och anklagar Gabriel för ett påstått sexistiskt och rasistiskt övergrepp på en av hans studenter. Att han själv är svart spelar ingen roll. Bakgrunden är att han en morgon upptäckt hur en hund bajsat på hans exklusiva cykel, ser den kvinnliga hundägaren lite längre bort och tar i en total kortslutning upp avföringen och springer sedan efter kvinnan som retat honom genom att ge honom fingret. Han smetar avföringen på kvinnans kapuschong och hår. Lite senare sitter Gabriel och måste kryssa i ett frågeformulär: ”Det var ett rasformulär och det försökte inte ens smussla med det.” Står man högt, faller man djupt.

Brüder tematiserar till synes varken kriget, förhållandena öst-väst, rasismen eller andra typiska tyska teman, men är ändå ett stort epos om tiden efter murens fall, möjligheterna som gavs efter det och förändringarna det medförde. Bröderna i Scheuers Winterbienen genomled kriget på olika platser, hemma och vid fronten, och de båda bröderna i Thomaes Brüder i två världsmetropoler, London och Berlin. Men frågorna de ställs inför är ändå de samma: vad gör vi med våra liv och vilka val är avgörande för framtiden? Ingen är helt fångad av sin tid, sin sociala grupp eller bakgrund – men ingen undgår heller att påverkas av dessa faktorer.

Tysklands historia under förra seklet fortsätter att vara en till synes bottenlös brunn för nya och överraskande fiktionaliseringar och blir i de båda böckerna också stämgaffeln som anger tonen.

 

  • De båda författarna läser ur sina böcker:

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).