Malabou manifesterar för filosofin
Catherine Malabou – La plasticité au soir de l’écriture

Av ERIK ERLANSON
Catherine Malabou är en central gestalt i fransk samtida filosofi. Hennes filosofiska verksamhet har resulterat i ett flertal stora monografier, bland vilka bör nämnas L’avenir de Hegel (1996), Le change Heidegger (2004) och Que faire de notre cerveau? (2004). Hon undervisar i filosofi vid Paris X-Nanterre och vid universitet i USA och Storbritannien. När man i Frankrike talar om Derridas arvtagare, är det framför allt Malabous namn som kommer upp. Kort sagt: hon är väl värd att titta närmare på.
 
Hennes arbete kretsar kring Hegels dialektik, Heideggers destruktion och Derridas dekonstruktion. Men hennes monografier är inte, trots att titlarna måhända vittnar om motsatsen, regelrätta studier av respektive filosofs tänkande. Hon skriver inte om Hegel, Heidegger och Derrida; hon skriver med dem. Derrida var förresten hennes handledare när hon disputerade vid École des hautes études des sciences sociales (EHESS) på 90-talet.

Malabous monografier är inte studier av Hegel eller Heidegger, utan vad hon själv kallar ”lectures plastiques” (”plastiska läsningar”) av dem. En sådan läsning blottlägger, enligt Malabou, den nya form som Hegels respektive Heideggers tänkande tar efter dekonstruktionen. Väl att märka är det inte en restprodukt, utan någonting annat, nytt som tagit form. Det som skiljer henne från mängden är att hon för samman denna kontinentala tradition med det absolut senaste i kognitions- och neurovetenskap.
 
La plasticité au soir de l’écriture (2004) är en liten bok om drygt hundra sidor. Den är på samma gång Malabous intellektuella självbiografi och ett manifest för eller porträtt av begreppet plasticitet, som har en särskild plats i hennes filosofiska verksamhet. Hon ger en bild av vad hon har kommit fram till och hur det har gått till. De stora filosofiska argumenten lämnar hon utanför; dem har hon redan gett i sina större monografier. Mellan raderna skymtar en förhoppning om att filosofins slut, som förvisso har ägt rum – det känner Malabou väl till – inte med nödvändighet innebär slutet för filosoferandet.
 

Möjligheten finns inte att här introducera begreppet plasticitet, som – åtminstone för mig – var nytt innan jag läste Malabou. Ett första närmande av begreppet plasticitet går via ordets etymologi. Malabou gör gällande att det kommer från grekiskans plassein och har två grundläggande betydelser: förmågan att ge form och den att ta form.

Vidare kan man lägga till, att när ett plastiskt material tar en ny form, får det också en ny innebörd. Att återvända till den förra formen och innebörden är omöjligt. Skulptörens marmorblock är plastiskt. Det börjar som ett block, men när ett ansikte arbetas fram, är materialets innebörd som block förstörd. Det som är plastiskt kan förvandlas. Med begreppet tror sig Malabou kunna beskriva en aktuell tendens.
 
Begreppet hämtar hon från Hegel. Hon är medveten om den närvarons metafysik som begreppet därför kan sägas föra med sig. Malabou menar dock att begreppet självt är plastiskt och oupphörligen tar sig nya former.
 
Malabou inleder La plasticité au soir de l’écriture med en referens till Lévi-Strauss. Hon jämför sitt tänkande med en särskild sorts mask. Man hittar dem hos många av världens ursprungsbefolkningar. Det är fråga om masker i flera lager. Bakom det första, som kan föreställa något djurliknande, döljer sig bilden av en annan varelse eller ett ansikte. Masken är en och flera samtidigt. Första lagret av Malabous mask är en konfrontation mellan Hegel och Heidegger, det andra består av Hegel och Freud. Nästa lager är Heidegger och Lévi-Strauss och det sista är en bild av Hegel och Derrida.
 

Sedan dröjer Malabou vid skymningen som bokens titel syftar på. Skymningen faller över skriften, Derridas och postmodernismens vidgade skriftbegrepp. Hon är emellertid inte säker på vad skymningen innebär och vilka förändringar den för med sig. Vore den dialektisk, skulle allt vara frid och fröjd. Plasticiteten skulle då vara det som förlöser filosofin från det som varit. Men det kan också hända, skriver Malabou, att skymningen är en sorg över skriftens omöjliga slut. Plasticiteten är då ett sår, som aldrig läker, med melankoli och passivitet som följd.
 
För Malabou är passiviteten inte ett alternativ. Hon skriver att hon är trött på klagomål och aporier. Att det är svårt att tänka, är inte en ursäkt för att låta bli. Därefter tar berättelsen fart på allvar. I korta avsnitt skriver hon om dialektik, destruktion och dekonstruktion; om Heideggers formbegrepp; om Levinas och det fantastiska; och om plasticiteten som intellektuell tendens och vilken betydelse det har för hennes förhållande till filosofihistorien. I detta sista kapitel konfronterar hon sitt eget kontinentalfilosofiska förflutna med modern hjärnforskning.
 
Det är lätt att låta sig ryckas med av Malabous entusiasm. Men gör man det, är det också lätt att rena tokerier slinker förbi av bara farten. Den här skymningen som hon talar om, är det något mer än retorik? Om hon verkligen har anledning att vara så entusiastisk, kan jag inte avgöra. Men rent intuitivt framstår hennes arbeten som viktiga och, kanske viktigast av allt, användbara.
 
Det må vara hur det vill med det, La plasticité au soir de l’écriture har förtjänster som inte är avhängiga hur väl idéerna hänger ihop. Berättelsen om Malabous idéer har vissa likheter med en spänningsroman. Ledtrådar dyker upp än hos Heidegger än hos Freud. Slutet är dock ett så kallat öppet slut. Snart ska ju även Malabous texter förvandlas.

 

– Se och hör en föreläsning av Malabou här: