"C’était le même soleil que le jour où j’avais enterré maman et, comme alors, le front surtout me faisait mal..."

Looking for The Outsider
Alice Kaplan om Albert Camus

När man talar om romaner som format 1900-talets prosa brukar samma namn dyka upp: Odysseus, På spaning, Processen, Ljus i augusti, Mot fyren … Men också en kort berättelse som envist bevarat sin gåtfulla egenart: L’Étranger, skriven på ett hotellrum i Montmartre våren 1940 av en okänd pied noir från franska departementet Alger. Två år senare kom boken ut och Albert Camus blev känd i den franska kulturen, några år senare lästes Främlingen i hela världen.

Den amerikanska litteraturforskaren Alice Kaplan tar denna succé som utgångspunkt för sin studie Looking for The Outsider, med undertiteln ”Albert Camus and the Life of a Literary Classic”. Kaplan har bakom sig ett antal viktiga böcker, t ex om rättegången 1945 mot Robert Brasillach, The Collaborator. Hon har också skrivit om sitt och andra amerikanskors förhållande till fransk kultur, som i ”Dreaming in French. The Paris Years of Jacqueline Bouvier Kennedy, Susan Sontag and Angela Davis.” Och att som romanist och lärare fascineras av Camus berömda roman ligger nära till hands, generationer gymnasister och studenter har ju diskuterat den: vem var Meursault och varför gjorde han som han gjorde? Alla har vi sedan upplevt hur han vägrar att svara.

Camus kom från ytterst enkla förhållanden i Alger och han hade en lång väg till det europeiska Frankrike och kulturens inre cirklar – vad som idag är Algeriet var då inte en koloni utan en del av Republiken. Men han hade vänner med kontakter som gav hans manus till André Malraux, som blev stormförtjust. Sedan gick det fort, Gallimard tog texten utan vidare. Entusiasmen hos den uppburne Malraux räckte.

Främlingen skrevs under den tid som fransmännen kallar la drôle de guerre, låtsaskriget, det bedrägliga lugn som rådde från krigsförklaringen i september 1939 fram till det tyska angreppet i maj 1940. Vägen till publiceringen våren 1942 blev sedan lika knagglig som farlig. Länge fanns manuset bara i ett enda exemplar som Camus, journalist på France-Soir, ständigt bar med sig via olika flyktvägar genom den ockuperade zonen, stundtals i kavajfickan. Normal postgång var obefintlig. Slutligen tog förläggaren Gaston Gallimard personligen med sig texten från Rivieran till Paris.

Det var Jean-Paul Sartre som med sin recension i Cahiers du Sud våren 1943 gjorde Främlingen berömd. Själv mannen för dagen höjde Sartre en okänd författare till skyarna: boken är redan en klassiker, i Voltaires anda, samtidigt som den gestaltar den moderna existensens kärna. Sartre hade fin känsla för det originella i Camus stil och hans text förblir en av de mest insiktsfulla i ämnet. Senare skulle han fortsätta att prisa Camus roman på föreläsningsturnéer i USA. De lärde känna varandra och kom bra överens, filosofen från nordost charmades av Camus sydländska stil. Det höll ett par år innan den politiska utvecklingen efter kriget drev dem isär, stalinismen och det algeriska befrielsekriget.

Camus fick uppleva Främlingens världssuccé, vilket kanske också fick honom att så småningom inse att han med sin debut skrivit sitt verkliga mästerverk. Pesten höll han själv inte lika högt, ”märkligt hur många som har drabbats av den” lär han ha sagt. Men i och med den tragiska döden i bilolyckan i januari 1960 besparades han Främlingens fortsatta öde fram till den postkoloniala tidens diskurser.

Albert Camus 1957 (Wikicommons)

Albert Camus var förvisso en man av sitt landskap, dess sol och ljus, dess hav och stränga ödslighet. Vinden som blåser genom Djemilas romerska ruiner. Den fattigdom han själv kom ifrån. Men han var också en fransk författare i traditionen från andra sidan havet. Där fanns en inbyggd konflikt som så småningom skulle blottas alltmer, i efterskott symboliskt koncentrerad i Främlingens mest berömda scen.

Alice Kaplan nöjer sig därmed inte bara med att följa romanens receptionshistoria, som när den engelske översättaren Stuart Gilberts mångordighet ersatte Camus enkla satskonstruktioner och trivialiserade känslan av tomhet och frånvaro. Meursault verkade nu ha examen från Oxbridge. Ej heller med att relatera det fall när en amerikansk tonåring begår ett mord inspirerad av skotten på plagen och Camus ombeds att ta avstånd, vilket han naturligtvis inte gör. Betydligt mer laddat blir det när postkoloniala läsningar av romanen tar fasta på att det är en namnlös arab som blir Meursaults offer, där i den glödande solen klockan två på eftermiddagen.
Kaplan har rest i Camus och i Meursaults fotspår, sökt det förflutna i det moderna Algeriet, plöjt gamla tidningar och där hittat en rapport från 1939 om en incident på stranden i Bouisseville utanför Oran, ett knivslagsmål mellan några arabiska killar och ett judiskt brödrapar, som tillhört Camus ungdomskretsar. Hon finner samtida släktingar till Kaddour Betouil, som den arabiske bråkstaken hette, och nystar upp bakgrunden som hade med alltför vanliga släkt- och revirkonflikter att göra.

Det måste varit fascinerande, lockande – och kanske förledande. Fynden betyder ju knapppast att Camus hade inspirerats av just den incidenten, som enligt andra som Kaplan träffade var vardagsmat i 1930-talets algeriska miljöer. ”Two young roosters on the beach”, den unge Albert hade säkert upplevt liknande incidenter. Och det faktum att Främlingens arabiska offer är namnlöst betyder inte att han, genom en enkel slutledning mellan dikt och liv, kan ges ett namn och en historia i efterskott.

Själv var jag i Oran med en kompis sommaren 1969, vi åkte till stranden i Bouisseville och badade med några killar vi lärt känna – och visste vad de hette. Det är lätt att fantisera om att vi då låg i eftermiddagssolen på den strand som inspirerat Camus. Men riktigt så går det inte till.

I ett förord till Jan Stolpes nyöversättning av Främlingen skriver Michael Azar att Algeriets befrielsekrig och moderna historia påverkar vårt sätt att idag läsa romanen. Självklart är det så. Men man får vara på sin vakt. Främlingen är en jagberättelse, det är Meursaults röst vi hör, inte författarens, det är hans speciella syn på världen och dess människor, inklusive några namnlösa ”araber”.

Även den algeriske författaren Kamel Daoud är medveten om det, i sin ”motbok” till Camus, Fallet Meursault, nyligen utgiven på svenska. Daouds roman är elegant komponerad med subtila referenser till Främlingen, och den lånar med ett mått självironi sin form från Camus sista roman Fallet, som för att antyda det komplexa i sin berättares situation: en åldrad man som ständigt dricker för mycket vin på den lokala baren. Han vet ju namnet på sin mördade storebror, och den fransman han själv sköt dagarna efter befrielsen 1962 gav han därför ett namn. Men vad har det hjälpt? Vad är ett namn?

Men om Främlingen inte blivit ”a literary classic” hade ingen diskuterat den överhuvudtaget. Eller skrivit en motbok. Alice Kaplans läsvärda bok påminner oss om detta. Och Daouds algeriske kollega Sofiane Hadjadj har nyligen sagt: ”Albert Camus tillhör vår litteratur, precis som Augustinus”.

_______

  • Klicka här för att läsa Peter Landelius om Främlingen

  • Klicka här för att läsa Merete Mazzarella om Främlingen

  • Klicka här för att läsa Torbjörn Elensky om Kamel Daouds ”Fallet Mersault”

  • Klicka här för att läsa Eva Mattsson om boken

  • Klicka här för att läsa Lena Kåreland om Jean Monnerets Camus et le terrorisme

  • Klicka här för att läsa Lovisa Håkansson om Camus Människans revolt

  • Se en film av Joël Calmettes om den spruckna vänskapen mellan Camus och Sartre


  • Per Arne Tjäder

    Per Arne Tjäder

    Tidigare litteraturforskare vid Göteborgs universitet, litteraturkritiker och dramaturg vid Göteborgs Stadsteater. Gav 2014 ut Gare d'Austerlitz. En bok om Patrick Modiano

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: