Frånvaron av ett Du i filosofins stora årtionde.
Om Zeit der Zauberer av Wolfram Eilenberger.

Ernst Cassirer var verksam som filosofiprofessor vid Göteborgs högskola från 1935 till 1941. Han flyttade 1941 till USA, där han dog 1945 som professor vid Columbia i New York – och som svensk medborgare. Att den tyske filosofen blev göteborgare hade en enkel förklaring: han var jude. 1933 sparkades han som professor och rektor i Hamburg. Jag vet ingenting om hur han fungerade i Göteborg men jag föreställer mig att han var en märkvärdig och exotisk kontrast: en grundlärd och utomordentligt produktiv ”nykantian” som på 1920-talet skrivit tre band om de ”symboliska formerna”: en historisk, antropologisk och kunskapsteoretisk studie av människans förmåga att finna sig tillrätta i världen genom att uppfinna just ”symboliska former”.

Cassirer stod i den stora traditionen från Kant och Hegel. Men han var otidsenlig: han var optimist å mänsklighetens vägnar, han höll upplysningsidealen högt, han trodde på demokratin. Därmed skilde han sig påfallande från 20-talets nya filosofistjärna i Tyskland: Martin Heidegger. Cassirer var pedagog; Heidgger var snarare en performanceartist, något som deltagarna på hans legendariska 20-talsföreläsningar – klockan 7 på morgonen – har omvittnat. Filosofi, för Heidegger, handlade om att ställa sin sak på intet medan Cassirer var tålmodigt uppbygglig. Cassirer var det möjligas filosof; Heidegger siktade till det omöjliga. 

Möten i Davos förknippar vi numera med att politik och storfinans möts till ömsesidig beundran. På 1920-talet ägnade man sig istället åt filosofi. I Davos, mars 1929, möttes Cassirer och Heidegger till en utförlig diskussion för och emot Immanuel Kant. Bland åhörarna fanns en lång rad av dem som skulle utveckla den kommande filosofin i rakt motsatta riktningar: där fanns den ”logiska positivismens” Rudolf Carnap och där fanns Emmanuel Levinas, som skulle få stor betydelse både för den framtida ”dekonstruktionen” och för ett nytt etiskt tänkande. 

Omslag Zeit der Zauberer. Källa: Klett-Cotta

Detta berömda möte är utgångspunkt för en bok av Wolfram Eilenberger: Zeit der Zauberer (Klett-Cotta 2018), förtrollarnas eller trollkarlarnas tid, med underrubriken ”Filosofins stora årtionde 1919-1929”. Boken lär ha blivit bestseller i Tyskland, vilket tyder på att filosofin fortfarande står starkt i Tyskland. Den finns nu också på engelska. Titeln är slående men också missvisande: det handlar inte om några magiker utan om seriösa tänkare, främst Cassirer och Heidegger, flankerade av Walter Benjamin och Ludwig Wittgenstein. De två senare var inga Davos-besökare, Benjamin hade 1929 gett upp universitetsplanerna och var på god väg att etablera sig som fri skribent. Wittgenstein hade vid samma tid återvänt till England efter en slitsam tid som folkskollärare i Österrike. Men Eilenbergers budskap – framfört med stor energi, gedigen kunskap och i medryckande stil – är att alla fyra är förenade i ett tankeprojekt där likheterna är påfallande mellan Heidegger och Benjamin, där Wittgenstein tar sig an likartade frågor ur ett annorlunda perspektiv, och Cassirer ytterligare ett helt annat. Jag skulle tro att den unga publiken i Davos uppfattade Cassirer som hopplöst förlegad jämfört med den dynamiskt nytänkande Heidegger. Samtidigt är demokraten och idealisten Cassirer den enda av de fyra ”trollkarlarna” som man idag skulle ha lust att hålla i handen. 

1920-talets filosofiska projekt sammanfattas, i Eilenbergers framställning, som en fråga: Vad är en människa? Svaret har två komponenter: språket och tiden.  Wittgenstein slog i sitt tidiga arbete Tractatus Logico-Philosophicus fast att filosofi var ”språkkritik” och att ”Mitt språks gränser betyder min världs gränser”. Detta kryptiska påstående kom att tolkas i riktning av så kallad ”analytisk filosofi”, något som Eilenberger betecknar som ett närmast komiskt missförstånd. Wittgenstein skulle visserligen komma att ompröva sin tidiga filosofi i pragmatisk rikning, så att språkbruket skulle uppfattas som viktigare än språkets gränser. (Kanske tog han intryck av sin tid som lärare, då han faktiskt skrev en ”Ordbok för folkskolor”). Men den tidige Wittgenstein är ett slags språkmystiker och därmed i närheten av den verklige mystikern bland de fyra filosoferna: Walter Benjamin. Eilenberger framhåller särskilt Benjamins uppsats om ”Översättarens uppgift” och hans ”Kunskapskritiska inledning” till avhandlingen om det tyska sorgespelet, en avhandling som presenterades i Frankfurt 1925 men som Benjamin drog tillbaka när han insåg att den knappast skulle antas. (Eilenberger misstänker att han skrev sin inledning kryptiskt just för att slippa ett godkännande från universitetsvärlden. Själv minns jag hur jag med några av mina bästa doktorander ägnade en termin för länge sen till att läsa denna inledning: en halv sida tog några timmar). 

Eilenberger sammanfattar:

”Det är inte så att människan använder språket för att tala, det är snarare så att språket talar genom människan.”

Och denna tanke, menar han, står helt i samklang med den tidige Wittgenstein i Tractatus, liksom den språkfilosofi som Heidegger påbörjade på 20-talet och som kom att kulminera i de uppsatser han långt senare samlade under rubriken Unterwegs zur Sprache (På väg till språket). Där tanken är att språket skapar oss, snarare än att vi skapar språket: ”Vi talar och talar om språket. Men det som vi talar om, språket, är alltid redan före oss.” (”Das Wesen der Sprache”). 

Tiden: den andra komponenten i projektet människan. Och det är här som Heidegger profilerar sig med sitt mästerverk Vara och tid, snabbt hopskrivet mellan föreläsningarna 1926. Eilenberger sammanfattar: ”Tiden kan bidra till att uppenbara Varats möjligheter, de som nu är vanställda i tillvaron, förutsatt att tiden uppfattas som absolut ändlig.” Utan död ingen tid, inget sant Vara, ingen sann tillvaro. 

Också denna dramatiska tidsuppfattning har Heidegger och Benjamin gemensamt. Hos Benjamin motsvaras Heideggers tid – tid som betingad av död – av föreställningar om en ingripande ”messiansk” tid som ska ställa allt tillrätta. Det kan tilläggas att det inte är okontroversiellt att tänka samman Heidegger och Benjamin. Heidegger var säkerligen alldeles okunnig om Benjamins existens men Benjamin kommenterar ibland Heidegger i särdeles kritiska ordalag. Och deras vidare historia går ju åt alldeles olika håll: Benjamin som den exilerade juden som tar sitt liv på flykt från nazisterna; Heidegger som den antisemitiske och nazistiske karriäristen. Vilket inte hindrar att de redan på 20-talet och hela 30-talet delar en så att säga apokalyptisk syn på människan och historien och samhället: ”Båda längtar efter en revolutionär vändning”, skriver Eilenberger, ”bort härifån, bara bort från det moderna livets enkelriktade gata!” Eilenberger syftar på den aforistiska Enkelriktad gata som Benjamin skrev direkt efter att han gett upp sina universitetsplaner.

Ernst Cassirer, ca 1935 då han var gästprofessor i Göteborg. Källa: Wikimedia.

Det är också på denna punkt som både Cassirer och Wittgenstein skiljer sig från Heidegger och Benjamin. Wittgensteins förvandling från språkmystiker till vardagsspråkets ödmjuke kommentator kanske hade att göra med hans erfarenheter som folkskollärare. Cassirer behövde inga omvälvande erfarenheter: han fortsatte och utvecklade sitt projekt, där människans hantering av de ”symboliska formerna” lovade kontinuitet och framåtskridande. Han var främmande för revolutionär apokalyps och det var inte döden som bestämde hans uppfattning om tid, snarare utveckling och framsteg. Jag kan inte neka till att känna sympati för detta projekt, hur otidsenligt det än var och är. Men också hos honom saknas en instans som verkar lika frånvarande hos de andra filosoferna: Det saknas ett Du. Medmänniskan. 

Denna frånvaro gäller alla de fyra mästertänkarna men är särskilt påfallande hos Heidegger. Eilenberger tar upp detta i samband med den kärleksaffär som Heidegger hade med den unga filosofistudenten Hannah Arendt just vid den tid då han började arbeta på Vara och tid: ”Genom sin förbindelse med Arendt ser sig Heidegger tvingad till en ny och dialogisk form för egentlighet”: det autentiska livet, uppenbarelsen av Varat, går via den andre. Men just det tillåter inte hans tänkande. Affären avslutas och i Vara och tid finns inget Du. Istället är det Arendt som kommer att utveckla en filosofi, där tiden och historien inte handlar om död utan om begynnelser. Och det är studenten Emmanuel Levinas, åhörare vid mötet mellan Cassirer och Heidegger på Davos 1929, som kommer att utveckla en filosofi som bygger förhållandet till den andre. 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!

Jag bekräftar att jag vill prenumerera på Dixikons nyhetsbrev.
Genom att skicka in din prenumeration ovan går du med på att denna webbplats lagrar din mailadress i syfte att kunna skicka kommande nyhetsbrev till dig. Dixikon använder Rule för att sköta utskicken (läs här om deras Privacy Policy).