I dagarna är det hundra år sedan Guillaume Apollinaire gick bort, bara 38 år gammal. Lena Kåreland skriver här om honom och hans vänskap med Picasso och andra i den tidens avantgardistiska konstnärskretsar och om hans författarskap och menar att hans betydelse som utmanare och förnyare av 1900-talets poesi inte kan överskattas.
Samtidigt som man i Paris nyligen har högtidlighållit hundraårsminnet av första världskrigets slut har man också uppmärksammat att det är lika länge sedan poeten Guillaume Apollinaire gick bort, trettioåtta år gammal. Apollinaire var en förgrundsgestalt inom den moderna poesin och konsten. Han räknas som en av 1900-talets främsta franska poeter och var också en betydande konstkritiker. Själv med en kosmopolitisk bakgrund var han en del av de internationella strömningar som rådde under tiden före första världskrigets utbrott. Sedan kom nationalismen och krigspropagandan och lade sig som en mörk filt över Europa.
Apollinaire föddes i Rom 1880. Hans mor, Olga Kostrowitzky, som härstammade från den polska aristokratin, var ensamstående och något av en äventyrerska. Fadern var okänd men kan möjligen ha varit en officer, född i Schweiz. Apollinaire själv menade att det var påven som var hans far. Modern underhölls av olika älskare och förde en ambulerande tillvaro. Med Guillaume och hans yngre bror flyttade hon mellan Monaco, Nice och Cannes och kom 1899 till Paris. Ekonomin var minst sagt svajig med många obetalda räkningar, till följd av att moden spelade bort en stor del av sina pengar på casinon. Apollinaire tog aldrig studenten, då han inte brydde sig om att infinna sig till det muntliga förhöret. Under en tid arbetade han på en bank för att försörja sig. Erfarenheterna från bankvärlden fick honom att ge ut en Guide des rentiers som snarare ledde sina eventuella läsare till ruin än rikedom. Apollinaire var dock tidigt klar över att han ville skriva, och han inledde sin litterära bana som journalist. Han gav också ut några pornografiska romaner, huvudsakligen av ekonomiska skäl. År 1909 började han redigera en serie över Maîtres de l’amour. Där lyfte han bland andra fram markis de Sade och lade därmed grunden för dennes renässans.
Apollinaires korta liv var stormigt och äventyrligt med en rad uppslitande kärleksrelationer. Tillsammans med Picasso anklagades han vid ett tillfälle för att ha stulit Mona Lisa från Louvren och fick till och med tillbringa en kortare tid i det beryktade Santé-fängelset. I pressen smutskastades han, och flera av hans vänner övergav honom, något som tog honom hårt.
När kriget startade ville Apollinaire omedelbart ta värvning som frivillig, men han hade ännu inte fått franskt medborgarskap. Först i mars 1915 kom han ut på slagfältet, steg snabbt i graderna och blev underlöjtnant. Kriget förändrade honom och mötet med döden och lidandet gav livet andra dimensioner, vilket också framgår av hans lyrik. I mars 1916 träffades han av granatsplitter i huvudet och skickades tillbaka till Paris för vård. Där fick han så småningom en administrativ tjänst, då han ansågs för svag för krigstjänst. Några dagar före vapenstilleståndsdagen dog han i spanska sjukan, som då grasserade i hela Europa. Han följdes till graven på Père Lachaise av sina vänner Pablo Picasso, Max Jacob, Blaise Cendrars och Ferdinand Léger.
Apollinaires mest kreativa period inföll decenniet innan det första världskriget bröt ut. I de avantgardistiska konstnärskretsarna i Paris fick han snart en ledande roll och gavs attributet ”le prince de l’esprit moderne”. De unga poeterna var vid denna tid öppna för allt nytt. Man anammade teknikens utveckling, hyllade nya medier som filmen, fonografen och fotografiet. Under inflytande av futuristernas ideal om snabbhet och rörelse lyfte man också fram bilen och flygplanet. Apollinaire skriver i sina dikter om ”hjordar av bussar” som ”muttrande” rullar förbi. Hans ord var projektiler slungade mot framtiden.
Men också bilden var viktig för Apollinaire. Han intresserade sig för de nya rörelserna inom konsten, särskilt kubismen, och gav ut skriften Les peintres cubistes, den första samlade presentationen av den nya konstinriktningen. Han medverkade med noveller och poesi i flera tidskrifter och grundade även egna, vilka oftast blev kortvariga. Genom Picasso kom han i kontakt med konstnärinnan Marie Laurencin, med vilken han hade en intensiv kärleksrelation fram till 1912. Brytningen med den begåvade konstnärinnan blev för Apollinaire ytterst smärtsam.
Några år senare träffade han i Nice en ung, adlig societetsflicka, Louise de Coligny-Châtillon, kallad Lou. Deras förhållande blev dramatiskt och kortvarigt. De flesta breven och dikterna till Lou, nostalgiska dikter om en förlorad kärlek, skrevs i skyttegraven, i dödens omedelbara närhet.
Din kärlek är min uniform
Och kyssarna från dina läppar
Blänker på den som knappar.
Apollinaires första diktsamling L’enchanteur pourissant kom 1909, men det var med Alcools, till viken Picasso gjort frontespisen, som han fick sitt genombrott som poet. Här blandas högt och lågt, gammalt och nytt. För Apollinaire är alla motiv lika mycket värda. Författaren har uteslutit all punktion, vilket bidrar till dikternas mångtydighet. Den inledande dikten Zone, kan ses som ett manifest och har haft stor betydelse för den moderna poesins utveckling (klicka här för en engelsk översättning).
I Zone sker en uppgörelse med det gamla. ”Man tröttnar till slut på denna gamla värld” lyder diktens inledningsord och fortsättningsvis deklarerar poeten: ”Du har tröttnat på att leva i den grekiska och romerska antiken.” Apollinaire låter det poetiska språket rymma ord som ”flygfältets hangarer” och förkunnar sin kärlek till en ”underbar/ a/ fabriksgata i Paris”. Han hävdar att ”affischernas skräniga sånger” är morgonens poesi, och att i tidningarna ”finner du prosan/ 25-öresböcker fulla av mord. / Porträtt av stora män och massor av titlar.” I Zone kan man också läsa om ”kärlekens ångest” som ”griper tag i din strupe”. För en svensk läsare blir det naturligt att här associera till Pär Lagerkvists dikt, publicerad tre år senare, där diktarens ångest beskrivs som ”min strupes sår, mitt hjärtas skri världen”.
Diktsamlingen Calligrammes publicerade Apollinaire 1918, men flera av dikterna hade skrivits innan kriget bröt ut. Här ger han prov på en ny estetik, en visuell poesi, där han formar sina dikter till bilder. Han hade influerats av dåtidens idéer om ”simultana kontraster”, som främst hade utvecklats av konstnären Robert Delaunay. Men under såväl antiken som renässansen förekom bilddikter, där versen formades till det som beskrevs i dikten. På liknande sätt lät Apollinaire bild och ord samverka i sina dikter, som först fick namnet ”lyriska ideogram”. Något senare uppfann han ordet ”calligramme”, en förening av kalligrafi, det vill säga skönskrift, och ideogram, ett grafiskt tecken som föreställer själva ordet.
En dikt om en person med stor halmhatt får till exempel formen av ett ansikte med en hatt på huvudet. Och Apollinaires variant av Verlaines berömda dikt om regnet som faller över staden ges en typografi som liknar fallande regndroppar. I Calligrammes prövade han också nya grepp såsom en förenklad syntax. Men det moderna finner vi också i dikternas mångsidiga innehåll, där olika, vitt skilda företeelser kontrasterar mot varandra. Sida vid sida ryms kärleksdikter, utsnitt av dåtida vardagsliv och ljudhärmande dikter om grammofoner, sirener och poetens nya knarrande skor.
Forskningen och studierna kring Apollinaire är många, och i samband med hundraårsminnet av författarens död är de franska bokhandlarna välfyllda med böcker såväl om som av Apollinaire. Novembernumret av Le Magazine littéraire uppmärksammar Apollinaire med en mängd informativa artiklar. Det första pionjärverket om författaren, Apollinaire le mal aimé, skrivet av Pierre-Marcel Adéma, utkom 1952. Adéma hade för att kunna belysa Apollinaires betydelse gjort flera intervjuer med hans samtida. Ett standardverk är också forskaren Laurence Campas magistrala arbete Guillaume Apollinaire, publicerat 2013 och alltjämt tillgängligt. Campa har särskilt ägnat sig åt perioden under 1900-talets första decennier, dess historia och dess författare. Redan 1996 gav hon ut boken L’Ésthétique d’Apollinaire, och 2002 kom Apollinaire critique littéraire. Nämnas bör också litteraturprofessorn Michel Décaudin som gjort betydande insatser som utgivare och kommentator till Apollinaires diktsamlingar.
Apollinaires liv blev kort. Han levde och verkade i en tid präglad av stor förändring. Själv var han i ständig rörelse, en ivrig experimentator som oavbrutet förnyade sitt skrivande. Men han var också väl förankrad i traditionen och mycket beläst. Han stod i tacksamhetsskuld till föregångare som Rimbaud, Verlaine, Mallarmé och inte minst Nerval. Men viktiga för honom var också medeltidens och renässansens författare. I sitt eget författarskap försökte han förena sin tids olika strömningar och tendenser både inom litteraturen och konsten.
Vad som särskilt karakteriserar Apollinaires verk är kontrasterna, pendlingen mellan skilda poler såsom tradition och förnyelse. Med sin poesi ville han inte bara beskriva, berätta eller framkalla stämningar. Han ville nå fram till nya sanningar, tränga djupare in i verkligheten. Han ville överraska, ge nya perspektiv, erbjuda upptäckter av nya och hittills okända områden, tända nya eldar och skapa färger som tidigare aldrig skådats. För att nå sitt mål sökte han ett nytt, fräscht språk. De gamla språken har gjort sitt, förkunnade han. Det är endast av vana och brist på mod som man alltjämt använder dem. Apollinaires betydelse som utmanare och förnyare av 1900-talets poesi kan inte överskattas.
– Apollinaire läser själv sin dikt Le pont Mirabeau ur samlingen Alcools (klicka här för att läsa texten i original på franska och på engelska i flera tolkningar)