I år är det 100 år sedan första världskriget avslutades. Lars Lindvall uppmärksammar i samband med det den franske fänriken Maurice Genevoix, senare medlem i franska akademien, som blev svårt sårad vid Les Éparges, ett av alla meningslösa slag under kriget, och som under och strax efter kriget skrev fem berättelser om sig och de andra soldaterna i hans enhet, de som stupade, de som sårades, de som försvann och de blott fyra som överlevde.
President Macron har den 6 november 2018 meddelat att Maurice Genevoix och Ceux de 14 skall hedras genom att beredas plats på Panthéon.
Hittills har det kommit ut fyra delar av Peter Englunds stora berättelse om Första världskriget, Stridens skönhet och sorg. Den har med rätta hälsats som ett mästerverk. Utifrån källmaterial som till stor del består av brev och dagböcker skildrar han krigets verklighet nerifrån. Vi väntar nu bara på boken om år 1918, det sista krigsåret.
När ordern om mobilisering i Frankrike slutligen kom den 2 augusti 1914 sattes ett gigantiskt maskineri i rörelse. Miljoner män reste till sina inkallelseorter. De franska mobiliseringsplanerna hade utvecklats, bearbetats och omarbetats allt sedan förlusten av Alsace-Lorraine i det fransk-tyska kriget 1870-1871. Alla krigsplacerade hade sina givna platser i en väldig militär organisationspyramid.
I den 3:e arméns 6:e armékårs 12:e infanteridivisions 106:e infanteriregemente fanns tre bataljoner med fyra kompanier i varje. Ett kompani, med cirka 250 man, stod under befäl av en kapten och var i sin tur indelat i fyra avdelningar, kallade ’sections’. En sådan avdelning var uppdelad på två ’demi-sections’ under befäl av sergeanter. Och dessa underavdelningar bestod var och en av två ’escouades’ (i äldre svenska ’tropp’), ledda av korpraler, med drygt tio man i varje.
Chefen för 7:e kompaniets första ’section’ hette Maurice Genevoix. Han var tjugofyra år gammal. Som elev vid École Normale Supérieure (ENS) hade han gjort ett av sina två obligatoriska år som värnpliktig och fått fänriks grad. Nu reste han till sitt infanteriregemente tillsammans med andra soldater från alla samhällsklasser.
Han hade befäl över och ansvar för fyrtiosju man under världskrigets allra första skede. Dessa soldater skulle snart sättas in i slaget vid Marne för att sedan förflyttas mot Verdun. Den 17 februari 1915 uppdrogs åt 106:e och ett annat infanteriregemente att erövra en höjd vid Les Éparges. Det är en by som också är en liten kommun i departementet Meuse i regionen Lorraine. Byn ligger vid en höjd med samma namn där det skulle komma att stå ett två månader långt, blodigt slag.
Slaget utkämpades under ytterst svåra förhållanden, i regn, snö och gyttja. Anfall följdes av motanfall utan att någon av de stridande egentligen vann mark. Förlusterna var mycket stora på båda sidor. På så sätt föregriper slaget vid Les Éparges de stora slagen vid Verdun och Somme. Våldsamma strider fortsatte fram till 9 april då fransmännen ansåg sig ha uppnått en ”taktisk seger”.
Norr om höjden stod en fransk division och i söder en tysk. Maurice Genevoix kunde tala tyska och var en stor beundrare av Hölderlin. På den tyska sidan fanns i 73 :e fysiljärregementet från Hannover en ung officer vid namn Ernst Jünger, fransktalande kännare av fiendelandets kultur. De sårades båda i de fortsatta striderna vid Les Éparges, på samma dag, den 25 april.
Båda skulle senare komma att skriva om striderna vid Les Éparges, Genevoix i sin bok Les Éparges från 1923, Jünger i In Stahlgewittern som kom i sin första version 1920. Ernst Jünger finns med i bibliografin i Englunds stora verk om Första värdskriget. Men Maurice Genevoix saknas.
Genevoix hade blivit mycket svårt sårad. Konvalescenstiden blev lång, sju månader. Under och strax efter kriget skrev han fem berättelser om sig och de andra soldaterna i hans enhet, de som stupade, de som sårades, de som försvann och de fyra som överlevde (förutom han själv) – Sous Verdun (1916), Nuits de guerre (1916), Au seuil des guitounes (1918), La Boue (1921) och Les Éparges (1921). Han kunde förlita sig på sina egna dagböcker men de brev som han skrivit till sin lärare och mentor, professor Paul Dupuy vid ENS, visade sig få störst betydelse då han skrev sina berättelser om kriget.
De böcker av Genevoix som gavs ut under kriget klarade sig inte undan censuren men kunde senare ges ut ocensurerade och de samlades efter andra världskriget i en volym som fick den enkla titeln Ceux de 14. Det är historikerna som räddat detta verk från glömskan. I franska skolor fick elever under en period skaffa sig kunskaper om La Grande Guerre genom att läsa delar av Ceux de 14 – ”les classes Genevoix”. I dessa studier kunde också ingå besök vid Les Éparges. Men litteraturforskarna har inte ägnat verket den uppmärksamhet det förtjänar, möjligen därför att boken inte är alldeles lätt att genrebestämma, kanske av det enkla skälet att den är omkring niohundra sidor lång.
I den utgåva av Ceux de 14 som kom 2013 finns en efterskrift av Florent Deludet. Han ville få veta mera om soldaterna han läst om i Genevoix berättelser. Där har de fått pseudonymer. Deras anförvanter skulle inte få veta vad de varit med om eller vad de gjort sig skyldiga till (alla var inte hjältar). Genevoix hade i egna dagböcker också antecknat deras riktiga namn. Soldater kunde spåras och identifieras. Ett rikt, tidigare outforskat, material kom i dagen då man efter kontakter med efterlevande fick ta del av familjearkiv där brev, dagböcker, fotografier och annat bevarats.
Fänrik Genevoix hade befäl över 7:e kompaniets 1 :a ‘section’. På något undantag när vet vi nu vad hans underlydande egentligen hette. Det rör sig om soldater så långt ner i hierarkin att de militära arkiven oftast saknar andra uppgifter om dem än deras namn och nummer i rullorna. Två nyfunna dagböcker, av kapten Alexandre Bard (”Rive”), som var chef för 7 :e kompaniet, och menige Auguste Finet (”Binet”) har visat sig vara särskilt värdefulla. De är detaljerade och utförliga och de kan, oberoende som de är av varandra och av Genevoix skrifter, bekräfta riktigheten i de uppgifter som lämnas i Ceux de 14.
Jean Norton Cru (1879-1949) är en mindre känd historiker som var soldat under kriget, i två år frontsoldat. Han vallfärdade efter krigsslutet till Verdun, där han själv deltagit i striderna i juni 1916, och började sedan att metodiskt läsa böcker, romaner och andra skrifter, om kriget. Han studerade 304 titlar av 252 olika författare och jämförde med sina egna krigserfarenheter men använde också stabskartor, krigsdagböcker och liknande som jämförelsematerial. Detta studium resulterade i boken Témoins : essai d’analyse et de critique des souvenirs de combattants édités en français de 1915 à 1928 som han kunde ge ut 1929 på eget förlag. (En kortare version, Du témoignage, kom 1930.) Han var kritisk mot uppburna författare som Henri Barbusse, Roland Dorgelès och Jacques Péricard. Men några, däribland Maurice Genevoix, värdesatte han mycket högt.
Genevoix litterära produktion blev mycket stor. Hans författarskap präglas av strävan efter enkelhet, exakthet och precision. Han omarbetade ständigt sina texter i försök att undvika allt som kunde göra hans berättelser mindre verklighetstrogna. Han ville vara ett ansvarsfullt och trovärdigt vittne. Detta gäller inte bara hans böcker om kriget utan även hans romaner, natur- och reseskildringar. Som litterära förebilder hade han författare som Stendhal och Flaubert men kanske, framför allt, Guy de Maupassant. Om denne hade han vid ENS skrivit ett examensarbete.
Genevoix blev en uppburen gestalt i franskt kulturliv. Han valdes in i Franska akademien 1946 och blev dess ständige sekreterare 1958. Han gjorde många resor runt om i världen och besökte även Sverige. Han fick ett långt liv. Han dog 1980.
Få av de soldater Maurice Genevoix förde befäl över fram till slaget vid Les Éparges överlevde kriget. Han såg det som sin plikt att berätta om dem alla så att de kunde räddas från glömskan. Snart är det den 11 november, hundraårsdagen av vapenstilleståndet 1918. När den dagen kommer är Maurice Genevoix och hans soldater närvarande, var och en med sin berättelse från La Grande Guerre.
Inför hundraårsminnet av Första världskrigets utbrott blev Genevoix bok till film. Den visades i sex avsnitt på TV-kanalen France 3 och kan nu ses på Youtube.
- I terrorattentatet mot Charlie-Hebdo den 7 januari 2015 dödades Bernard Maris, född 1946. För tidskriftens läsare var han känd som ”Oncle Bernard”. Han var nationalekonom och hade skrivit en bok om sin svärfar och kriget – L’homme dans la guerre. Maurice Genevoix face à Ernst Jünger (2013). Hans hustru, Sylvie (1944-2012), skrev en bok om sin far – Maurice Genevoix : La maison de mon père (2001).
- Ett utdrag ur avsnitt 4, ”Les Éparges”:
https://www.youtube.com/watch?v=cQowFKuhmcY&frags=pl%2Cwn