”En remarkabel debut”
Flora Bonfantis – Lieux exemplaires

En remarkabel debut anser Erik Bergqvist om Flora Bonfantis debut, diktsamlingen Lieux exemplaires som imponerar på honom både med en originell, oförutsägbart vinklad och väl genomförd tematik och med en avspänd, klar diktion.

 

Nicebaserade förlaget Editions Unes inledde sin verksamhet i början av 1980-talet och har i dag ett hundratal titlar i sin katalog; mest poesi men också essäer och konstböcker. Bland diktarna märks storheter som Pessoa, T S Eliot och Michaux, Emily Dickinson, Wallace Stevens och Celan, André Du Bouchet, José Angel Valente och Alejandra Pizarnik. Danska Pia Tafdrup har också haft turen att komma ut på Unes, vars böcker är mycket vackra – till dels satta och tryckta med gammaldags typer och med smakfullt luftig formgivning.

Editions Unes sysslar inte enbart med modern och senmodern kanon, man ger också ut samtida yngre poesi, inhemsk och utländsk (med viss betoning på de stora europeiska kulturspråken). Flora Bonfanti, född 1987 i Rio de Janeiro men sedan 2014 fast boende i Frankrike och skrivande på franska, debuterade på Unes med Lieux exemplaires.

Så vitt jag kan se är detta en remarkabel debut. Bonfanti, som enligt omslagsfliken också ägnat sig åt teater (i Tel Aviv), imponerar både med en originell, oförutsägbart vinklad och väl genomförd tematik och med en avspänd, klar diktion.

Genremässigt rör det sig om texter på glid mellan poesi och sakprosa, tankeexperiment och logik, men det ska genast sägas: efter några sidor funderar man inte det minsta på genre. Ämnet absorberar en fullkomligt.

*

Bonfanti inleder ytterligt enkelt, med ett avsnitt om tystnad kontra (o)ljud. Tystnaden förbinds med det goda, (o)ljudet med det onda. Det onda, fortgår Bonfanti, låter sig gärna offentliggöras: samhället förmedlar mer än gärna det ondas yttringar, för att, som man säger, vi ska kunna agera mot det. Med det goda är det tvärtom:

Det goda har en dubbel natur: det man ser beror på mätinstrumentet. Under skalpellen visar det sig som partiklar – diskontinuerligt, granulerat. Också när det verbaliseras visar det sig som partiklar: att brodera ut en historia om det goda förvandlar det genast till tomhet. Det goda lånar sig inte till berättande. Dess vågformiga natur är ömtålig.

Som synes är detta en parafras över ett av kvantfysikens populariserade rön, om strålningens och materiens så kallade våg- och partikeldualitet. Med en enkel modell: ljuset visar sig som partiklar när vi iakttar det och som vågor när vi inte iakttar det. Det finns fler vetenskapliga undertexter hos Bonfanti, dock sällan så flagranta som ovan.

Redan här visar sig emellertid ett mönster som är genomgående för hela boken och starkt bidrar till dess enhet. Kanske kan man tala om en metod hos Bonfanti: att med lätta, diskreta kliv röra sig från något till synes enkelt, till aggregat med stor komplexitet, rum med hisnande perspektiv. Det sker inte med hjälp av ökad språklig komplikation, utan snarare generativt: genom att till ett fåtal element addera ytterligare några element, flytta runt dem, och kanske addera ännu någon komponent. Det räcker för att hela väven ska börja bölja och växa i läsarens sinne.

*

bild med ett citat från samlingen

Den viktigaste symbolen och det viktigaste fenomenet i Lieux exemplaires är elden. Det dröjer visserligen nästan halvvägs in i boken innan den gör entré, men då i en huvudroll som griper tillbaka till upptakten om tystnad och (o)ljud.

Ett exempel (i preliminär översättning, här och nedan), med rubriken Le façonneur et le voleur, ungefär ”Formaren (Utformaren) och tjuven”:

Civilisationen börjar inte när människan huggit till sin första flintspets och börjar använda den. Den börjar när människan intill lägger beslag på flintan och gör den till sin. När en människas eld värmer en annan människa, som inte har någon eld.

Detta beslagtagande är embryo till telefonen och revolvern.

I detta beslagtagande gror också språket. Gripa tag i någon annans flinta och göra den till sin, gest som underbygger språket.

Detta beslagtagande inleder den stora avvikelsen.

Den lite docerande, retoriska munarten (som fransk ordkonst har så nära till) är bara en frekvens i Bonfantis register. Hon kan också böja in sina resonemang i enigmatiskt vackra krumelurer eller släppa ifrån sig lätt drömska ackord, vid något tillfälle också värma upp sitt lekfulla föreläsande med barndomsminnen – men utan att söta till eller sjabbla bort det skickelsedigra stoffet. Och ofta uppstår en underbar dynamik mellan sakligt tonfall och fantasifulla associationer, oavsett om ämnet är, låt säga, förruttnelse, sexualitet eller åsknedslag.

*

Den som upptäckt/manat fram elden, skriver Bonfanti, är inte den starkaste. Den starkaste är den som stulit: ”le voleur du feu portable” (ordlek: portable betyder också mobiltelefon). Men det räcker inte, förtydligar texten, med att stjäla. Man måste också bevara, skydda, vårda. Men nej, det räcker inte heller: man måste också kunna framställa den. Och starkast är, konstaterar Bonfanti – med en, tror jag, mer skälmartad än trosviss allusion på Marx – den som äger medlen för framställning av den bärbara elden. Och sedan då? – ”efter oss blir den bärbara elden mobil – autonom.”

Man kan nudda vid en sådan här läsning: sekvensen är en utsaga om litteraturens väsen och villkor. Alla texter bygger på stöld eller åtminstone lån, litteraturen dör utan att föras vidare. Och förlagen har makten över elden, alltså ordet – ett stegrande faktum som slutligen når en kritisk punkt där ballongen spricker och alla litteratörer blir autonoma och ännu ensammare.

*

En stöld inledde vår art: stölden av elden. För att transportera den, en stjälk av fänkål. Ett frö av eld gömt i en fänkåls hålighet.

Från Elden avskiljer sig elden, och blir fackla.

Från Anden [l’Esprit] avskiljer sig anden, och blir bokstav [lettre], färdmedel för anden.

Varje stöld kräver ett färdmedel – som transporterar stölden.

Det finns en glosa här man fastnar på. Fänkål. Vad fan gör den i sammanhanget? Jag tänkte först att jag missat någon lexikalisk skugga av fenouille, eller att Bonfanti bara för nöjes skull slängt in denna botaniska precisering. Men fänkålen är inte där av en slump, och det tarvar en liten exkurs, så att säga i den antropologiska gobelängens veck.

*

Skulle alltså stjälken av en fänkål ha fungerat som ett slags eldkärl? Efter en del eftersökningar hittar jag faktiskt på en fransk nätsida belägg för detta, här hänvisas bland annat till Robert Graves: under antiken och sannolikt tidigare, ska invånare på de grekiska öarna ha fraktat eld från en plats till en annan i håligheten på jättefänkålstänglar, Ferula communis. Graves nämner också att sicilianska herdar ofta bar med sig en fänkålsstjälk, som ett slags väldiga braständare.

Så här hänger det ihop: jättefänkålen hyser i sitt rörformiga inre en märg, som dels mycket lätt fattar eld och dels brinner eller glöder ytterst sakta, utan att det skadar stjälkens bark. Man kan alltså antända märgen och bära med sig, för att ta fram vid behov. Inte oväntat ansluter mytologin: När Prometheus stulit elden från gudarna, fraktade han den i en jättefänkål; märgens långsamma förbränning räckte hela vägen från himlen till människornas värld.

Hos Plinius finner man uppgiften att man kan se denna märg glöda också innan den antänts, och att den till och med kan alstra eld på egen hand. Glödfenomenet (jag gissar hejvilt nu) kanske kan förklaras med att ferulaväxternas märg innehåller det kristallinska ämnet umbelliferon, som kan absorbera ultraviolett ljus. Eller så snubblade Plinius helt enkelt över en så att säga aktiverad fänkålsfackla som någon tappat.

Fänkålens medicinska tillämpning, det blir min sista abrovink, är förstås omfattande och urgammal. I Nils Hewes Välsignade växter (1939) anges den som ett ”upphostningsbefordrande, väderdrivande och magtarmkanalens sekretion sporrande medel”. Men det påstås också – av Plinius och andra – att ormar som ömsat skinn återfår sin synskärpa med hjälp av fänkålssaft – och att även människans syn kan förbättras med fänkål.

Då är vi i någon mening tillbaka hos Bonfanti. Elden, ljuset, i vård av den ögonfrämjande fänkålen, slår en bräsch i mörkret och får tingen att framträda.

flora_bonfanti_lieux_exemplaires_utdrag_Flora_Bonfanti_Editions_Unes

Ett effektivt – och underhållande – grepp hos Bonfanti består i att inleda avsnitt med mer eller mindre sällsamma hypoteser, som därpå målas i med lika delar logik och fantasi; det är här man kan säga att den generativa metod jag föreslog tidigare skymtar. Det kan röra sig om relationen mellan att förstöra och att bygga – och hur en ”bomb som konstruerar” skulle ta sig ut. Eller om tecken och ting, i en vacker fantasi där funktionerna är vända på avigan: texten har redskapets egenskaper, och redskapen textens –

Varje ting skulle vara lik en prolog till en encyklopedi. Glaset skulle berätta för oss om hur det tillverkades, armbandsuret förklara sina kugghjul. Det skulle räcka med att en lång stund fixera ett objekt för att andra former skulle framträda bakom dess form, formernas historia, i spektra. En efter en skulle formerna strömma fram, och tas emot av läsaren i en inlärandets egen rytm.

Bonfanti är som framgått filosofiskt orienterad. På sätt och vis är hela hennes debut en sorts argumentationskedja eller begreppsundersökning, med – tycker man sig se – förbindelser med alltifrån Herakleitos (elden; förändringen, överklivningen, monismen) till Descartes (dualismen). Bonfanti är alltså receptiv för vitt skilda och till och med konträra tanketraditioner, och det är i den receptiviteten eller frånvaron av dogmatik poesin börjar klinga med ett slags torr värme. Fler än en gång föreslår hon ett sakförhållande – men bara för att lite senare spegelvända tesen. Som i de här styckena (f ö med bibliska genljud):

”Oenigheten är smidigare än enigheten. En dispyt fördärvar en vänskap. Ett enda yttrande – och år av samförstånd smulas sönder. Men det immateriellas struktur lyder under mindre stränga lagar än det materiella. En gest räcker för att skärvorna åter ska föras samman till en byggnad: det är kunskapen om förlåtelsens morfologi […]”

Kort därpå:

”En demolerad byggnad kan byggas upp igen, men en själ? [eg. l’esprit?] Det materiellas struktur lyder under mindre stränga lagar än det immateriella.”

*

Det mättade sken som emanerar ur Lieux exemplaires kommer sig inte, det bör man kanske betona, av något slags antitesernas tennisduell eller symmetriska strävan. Bonfanti avvisar för övrigt den metafysiska och kanske till och med den fysiska symmetrin: den kan upprättas i språket, men bara där (förvisso en hårt skuren dualism, mellan ”tecknets” ande och ”världens” dito). Meningen, och jag tror man kan addera: etiken, återfinns så att säga mellan begreppspolerna, i övergången som definierar ömse sidor, ungefär som en ensam kobbe på öppet vatten gör vattnet mer begripligt, avstånden fattbara.

I ett avsnitt som heter ”Den vulkaniska regionen”, och som utgör en dubbelexponering av kända och mytiska landskap (Pythian i Delfi, som siar i vulkanångor, får vara med på ett hörn), fixerar Bonfanti en bild för denna övergång: ”I de vulkaniska regionerna har det solida en flödandets form.”

Passagen konkluderar:

”Det ömsesidiga beroendet [solidarité] mellan det flödande och det solida, mellan fänkålen och elden, ordet och innebörden [sens], uppstår inte utan en marginal, där tolkningar oavlåtligt väller fram.”

Det finns kanske, prövar Bonfanti, en själens vulkantrakt, där ordet varken beskriver eller transporterar, där formerna inte bara är ett skrov som bär en ”betydelse”, utan en märg (fänkålens glödande märg!) som är både form och betydelse i ett och samma stycke.

Är det döden, en prenatal fortvaro, utslocknandet, Bonfanti blickar åt? Som man vill, tror jag. På ett annat ställe talas om döden inte som en statisk oändlighet utan som ett avbrott, en störning: livet är det pågående. En annan passage pekar på svårigheten att skilja livet från döden, om man ser efter noga. Alltings nedbrytning är ”livet som äter döden, tystnad som äter ljudets eko.”

*

Det finns likväl ett ordets eller yttrandets vulkaniska tillstånd, och här anges också en poetik: ett oscillerande mellan ting och tecken; en zon där den dunkla bokstavligheten inbjuder till symbolisk tydning och den dunkla symboliken till bokstavlighet. En spänning utan lösning, som dock ”bär på löftet om mening” (min kursiv). Det är den utopiska respit Bonfanti landar i efter sina resonansrika tankelekar om vår arts förhistoria och civilisationens etapper: den stulna elden som sträcks in i framtidens natt.

Så har vi bokens titel – flerledad även den: Lieux kan syfta på plats, trakt, ort, men också betyda anledning, medan exemplaire kan beteckna både exemplarisk, föredömlig, i vid mening också föregående, mönsterbildande och – i juridiska sammanhang, om ett utmätt straff – avskräckande. Vidare är exemplaire förstås helt enkelt substantivet ”exemplar” eller ”prov”. En svensk översättare skulle få tänka efter många gånger.

I alla händelser spår jag Flora Bonfanti en lysande framtid.

 

 

Dela artikeln:

Missa inget på Dixikon. Prenumerera på vårt nyhetsbrev!