Under kolonialtiden uppmuntrade den fascistiska diktaturen portugiserna att befolka kolonierna i Afrika och många flydde också Portugals fattigdom och underutveckling bara för att när diktaturen föll och kolonierna blev fria tvingas återvända till ett Portugal som då inte längre ville kännas vid dem. Kenneth Hermele har läst en omtalad portugisisk roman som förutom att vara en berättelse om en annan tids migration vill varna för riskerna med att glömma historien.
Är Portugal stort eller litet? Som utpost i Europas sydvästra hörn litet, men som kolonialmakt en gång över Angola och Moçambique stort. Under fascismen fram till nejlikerevolutionen 1974 var varje skolsal i Portugal och i kolonierna utrustad med en väggkarta där koloniernas utsträckning lagts in över Europa så att imperiet såg ut att sträcka sig från Atlanten i sydväst till Baltikum i norr och in över den sovjetiska gränsen i öster. Diktatorn Salazar lockade fattiga portugisiska bönder och arbetare, inte sällan analfabeter, till de afrikanska besittningarna, och många föll för lockropen: livet i Portugal var fattigt och slitsamt och utsikterna dystra, varför inte pröva lyckan i Afrika?
Det är bakgrunden till Dulce Maria Cardosos uppmärksammade roman O retorno – Återkomsten – från 2011. Boken som är minst lika aktuell idag som när den kom ut och prisbelönades, ges ut i ständigt nya utgåvor och översättningar. Särskilt på Balkan, liksom i Frankrike och Spanien, har intresset för boken varit stort; inte så konstigt kanske, även där finns det ännu levande minnen och erfarenheter av både utvandring och återkomster.
När Cardoso 1964 föddes i Tras-os-montes – bokstavligen ”bortom bergen” – i nordligaste Portugal, befann sig pappan redan i Angola och snart hade även mor och dotter anslutit till något de trodde skulle vara för evigt. Men tio år senare befann de sig åter i Portugal, nu som ”retornados”, återvändare, sedan fascismen besegrats i en oblodig militärkupp och det koloniala imperiet avvecklats rekordsnabbt. Cardoso delar den historien med över en halv miljon återvändare, och det är inte med blida ögon hon skildrar den verklighet som hon och de andra mötte i metropolen, som Portugal kallades under kolonialismen.
”Retornado” är egentligen en missvisande etikett för många av dem, särskilt förstås för de unga som föddes i kolonierna. Men om de inte är återvändare, om de inte är portugiser som deras pass påstår, vad är de då? Deras Angola finns ju inte längre.
I O retorno är det tonårspojken Rui som för ordet. Namnet är valt med omsorg berättar Cardoso i stort uppslagna intervjuer i Ípsilon (september 2015) och Jornal de Letras (december 2018), tankarna ska gå till ruir (falla samman, försvinna), ruina (ruin) och ruim (dålig). Det är det portugisiska imperiet som fallit samman, liksom själva metropolen, Portugal självt som Rui från sin angolanska horisont sett som något glänsande, imponerande, beundransvärt. När han nu tittar närmare efter är huvudstaden smutsig, fattig och ful, samtidigt som Luanda stiger fram som en väldoftande och underbar idyll – även om han är noga med att skilja på vita och svarta.
Det var Portugals fattigdom och underutvecklingen som återvändarna en gång flydde från, och nu är de tillbaka. Men de ska inte stanna, klimatet är för kallt, de har svårt att försörja sig och portugiserna vill inte veta av dem. Återvändarna är långt ifrån några hjältar. Det som under salazarismen hade ansetts som en civilisatorisk uppgift eller i varje fall som en god gärning för Portugal, sågs nu i stället som ett förtryck, som rasism, som något som aldrig borde ha skett.
Alltså vill de vidare, till Brasilien – det är nog nästan som Angola – eller till USA, åtminstone till Sydafrika där de ännu är välkomna, tänker Rui. De väntar bara på att den far som stannat kvar i Angola ska anlända, om han nu överhuvudtaget lever. Pojken tror att pappan är död, men mamman hoppas än.
Ruis iakttagelser är liksom befriade från känslor, språket avskalat, iakttagelserna många, omdömena få och inte alltid så empatiska, i alla fall inte när det gäller svarta angolaner. Men han ser allt och han återger det med ett språk färgat av den enda belägenhet han känner, den koloniala.
Fientligheten i Portugal mot återvändarna är stark. När lärarinnan vägrar att använda återvändarnas namn utan bara klumpar ihop dem till en grupp främmande ungdomar lägger Cardoso könsord och svordomar i pojkens mun. Och när hotellchefen förmedlar ordningsreglerna till mamman låter det som när en förman nedlåtande läxar upp sina underlydande. Cardoso varierar språket med stor känslighet, jag tror på de vardagssamtal som Rui återger och jag känner igen det parollspråk som hördes under den portugisiska revolutionen i mitten av 1970-talet.
Ett hotellrum är inte ett hem, inte ens när återvändarna som här bor på ett femstjärnigt lyxhotell med havsutsikt. Men som hem måste det ändå tjäna dem medan de väntar på pappan, för så länge han är borta är det inte bara imperiet som rämnat, inte bara Angola som gått sönder – också familjen är i upplösning, den naturliga auktoriteten är försvunnen och lydnaden därmed borta.
Det är ingen liten sak i en omgivning som just vaknat efter femtio år av fascism. Varför gå i skolan, resonerar Rui med sig själv, han får ju ändå bara skäll av den fientliga kärringen, som han kallar lärarinnan. Varför anstränga sig när det inte finns några jobb för återvändare. Så länge pappan inte syns till skiter Rui i det mesta, utom kompisar, och den unga kvinna som delar sina ensamma eftermiddagar med honom.
Cardoso har tidigare sysslat med andra teman och det tog henne många år att komma fram till denna berättelse, som ligger så nära hennes egna erfarenheter och upplevelser. Hon var bara tio år när fascismen störtades och hon tvingades fly till Lissabon, men minns allt. Det var alltså inte material som saknades, det var ett samband, en mening.
Bland drivkrafterna bakom O retorno nämner Cardoso vikten av att minnas historien, den stora gemensamma historien, kolonialismen, förtrycket men också förhoppningarna hos dem som lyssnade till diktatorn Salazar och gav sig iväg. I en intervju i spanska El País (26 januari 2019) förklarar hon att det gemensamma minnet är kort, efter sjuttio år börjar glömskan ta över. Därför bär O retorno även på ett uppdrag: att nu, när människor börjat glömma vad fascismen innebar erinra om vad som händer om man ”i glad sorglöshet” börjar längta tillbaka till den starka staten, till en stark man i ledningen för den stora familj som nationen en gång sades vara.
Det är som om hon vill säga: så länge vi minns kan vi undvika att upprepa historien. Det är en varning från lilla Portugal som nog känns igen på många håll i Europa, och inte bara här.