I alla tider har tänkare, författare och konstnärer trott sig komma fram till sanningen om vår existens. Det har naturligtvis visat sig vara en illusion. Men den 8 mars 1914 i Lissabon insåg en man som egentligen inte existerade att sanningen inte heller existerade. Det fanns ingen sanning om världen och just det var sanningen om världen. Inga verklighetsförklaringar behövdes därför att verkligheten saknade förklaring. Det innebar slutet på verklighetsförklaringarnas chimär genom historien.
Vad hände då denna dag den 8 mars 1914 i Lissabon? I ett brev från den 13 januari 1935 till vännen och kritikern Adolfo Monteiro redogör Fernando Pessoa för vad som skedde den där dagen i mars 1914. Brevet skrevs drygt tjugo år efter händelsen, ändå minns han i detalj vad som hände. Den var något av en uppenbarelse som för alltid etsade sig fast i hans minne. Samtidigt ville nog Pessoa skapa myten om sig själv som mannen med många identiteter eller heteronymer.
Pessoa inleder brevet med att säga att det kanske inte var så lyckat att debutera som poet med diktsamlingen Mensagem (Budskap på portugisiska). De nationalistiska dikterna i boken var inte alls representativa för hans författarskap. Mensagem kom ut 1934 och boken vann ett pris från Sekretariatet för nationell propaganda instiftat av Salazarregimen. Det var den enda diktsamling på portugisiska som Pessoa publicerade under sin livstid. Det mesta av hans författarskap förblev opublicerat och det som kom i tryck hamnade i tidningar eller kortlivade tidskrifter. Däremot gav han ut tre diktböcker på engelska under heteronymen Alexander Serarch. Pessoa behärskade flera främmande språk och han försörjde sig som översättare åt handelsfirmor i Lissabon. I brevet till Monteiro nämns också att han har för avsikt att samla sina egna dikter i en volym och ge ut dem senare under året. Döden den 30 november 1935 vid 47 års ålder satte stopp för dessa planer.
Skapandet av den centrala heteronymen i författarskapet Alberto Caeiro började som ett skämt. Pessoa ville skapa en fiktiv lantlig diktare och på så vis skoja med sin vän poeten Mário de Sá-Carneiro. Under några dagar försökte Pessoa ge gestalt åt idén. Till sist gav han upp. Det var den 8 mars 1914. Då gick han till byrån i sitt rum, tog ett papper och skrev stående utan avbrott ett trettiotal dikter. ”Det var en triumfens dag i mitt liv,” säger han i brevet till Monteiro. Nästan 100 år senare den 7 april 2014 stod jag vid samma byrå och läste en kopia av dikt XXIV, den centrala texten i Fåraherden. På sängen låg Pessoas hatt och i hörnet stod hans öppna koffert där han förvarade alla sina manus. Jag befann mig på Casa Fernando Pessoa i Lissabon. Skrivmaskinen stod på ett litet bord vid sängen.
Den där marsdagen 1914 skrev Pessoa först titeln Fåraherden. Sedan upplevde han det som om någon annan skrev dikterna. Det var ett slags automatisk skrift. Han fick namnet Alberto Caeiro. Pessoas mästare hade gett sig till känna. Caeiro var en anspelning på Carneiro som betyder får på portugisiska. Mário de Sá-Carneiro var Pessoas närmaste vän och hans självmord 1916 drabbade honom mycket hårt. Det blev ett livslångt trauma.
Efter att ha skrivit ett trettiotal dikter i Alberto Caeiros namn tog Pessoa ett annat papper och skrev i ett svep ”Snett regn”. Det var hans första modernistiska dikt som kom att inleda hans egentliga författarskap. Den 8 mars 1914 inträffade därför en dubbel födelse: dels av heteronymen Alberto Caeiro och dels av Fernando Pessoa själv. Kanske kan man säga att de båda föddes som tvillingar. Under resten av sitt liv betraktade Pessoa heteronymen Caeiro som sin mästare och Fåraherden som sitt mästerverk. Ordet mästare i detta sammanhang har både en litterär och en ockult innebörd eftersom Pessoa var ockultist. Han trodde på kontakt med andevärlden och i brevet till Monteiro berör han även sin syn på ockultismen. Han säger där att det finns tre vägar till det ockulta: den magiska, den mystika och den alkemiska. Den alkemiska vägen är den svåraste och den mest fullkomliga därför att den omvandlar hela personligheten. Pessoas bruk av heteronymer kan ses som hans alkemiska förvandlingar av den egna personligheten.
Då han skapat Alberto Caeiro, kände Pessoa ett behov att uppfinna lärjungar till mästaren. I juni 1914 föddes därför å ena sidan den hedniske poeten Ricardo Reis och å andra sidan futuristpoeten Álvaro de Campos. Reis utvecklade paganismen hos Caeiro, det vill säga hans oreflekterade natursyn. Campos fick ta över mästarens bejakelse av sinnesförnimmelsen. Utan avbrott eller ändringar skrev Pessoa ”Triumfatoriskt ode” av Campos samtidigt som de första dikterna av Reis kom till. Pessoa hade nu en skola av poeter som brevväxlade och träffades för att diskutera varandras verk. Allt tycktes ske oberoende av honom själv. Han avslutar redogörelsen för tillkomsten av sina tre viktigaste heteronymer med att säga att när han i slutet av 20-talet i Campos namn skrev ”Anteckningar till minnet av min mästare Caeiro”, så grät han riktiga tårar.
I brevet till Monteiro ger Pessoa även några biografiska data om sina tre heteronymer. Reis föddes 1887 i Porto. Han var läkare och han emigrerade 1909 till Brasilien därför att han var monarkist. Senare kom Pessoa att bestämma Reis död till 1919, även om han fortsatte att skriva dikter postumt långt in på 20-talet. Caeiro föddes 1889 i Lissabon och dog 1915 av tuberkulos bara 26 år gammal. Han bodde på landet nästan hela sitt liv och saknade utbildning och yrke. Även Caeiro fortsatte att skriva dikter efter sin död. Campos föddes i Tavira 1890 och levde lika länge som Pessoa själv. Campos var sjöingenjör utbildad i Glasgow. Pessoa preciserar också sin heteronymers utseende. Caeiro var av medellängd och hade ljusblont hår och blåa ögon. Reis var lite kortare och mörklagd. Campos var ganska lång med gråsprängt hår och monokel.
När Pessoa skriver som Caeiro, sker det i ren inspiration. När han skriver som Reis, utgår han från filosofiska reflexioner och då han lånar Campos röst, är det för att spontant ge uttryck åt känslor och tankar. Pessoas fjärde viktiga heteronym Bernardo Soares, författaren till prosaboken Orons bok, beskriver han som en halvheteronym. Det är en författarröst som inte skiljer sig så mycket från Pessoas egen röst. Stämningarna och funderingarna i Orons bok överensstämmer därför med Pessoas personliga erfarenheter i Lissabon under de första decennierna av 1900-talet.
Genom att uppfinna en ”jagets teater” med heteronymerna Alberto Caeiro, Ricardo Reis och Álvaro de Campos blir det möjligt för Pessoa att utforska andra medvetandetillstånd än det egna jaget. Motorn i denna inre teater är den lantlige poeten Alberto Caeiro. Hans författarskap kan beskrivas som en triptyk. Fåraherden med sina 49 numrerade dikter bildar mittpartiet. Sedan kommer Den förälskade herden bestående av åtta dikter som bildar ena sidopanelen. Några av dessa dikter skrevs i juli 1914 och några i slutet av 20-talet. Den andra sidopanelen utgörs av Strödda dikter. Det är en efterskörd på cirka 70 dikter som skrevs under perioden 1915-29. Fåraherden bildar huvudverket och Den förälskade herden kan läsas som ett tillägg medan Strödda dikter utgör ett slags kommentarer.
I en postumt publicerad text på engelska säger Pessoa att Caeiro ”sees things with the eyes only, not with the mind”. Han är därför en ”sensationist” eftersom verkligheten består av förnimmelser. Begreppet ”sensationism” definieras på detta sätt:
The only reality in life is sensation. The only reality in art is consciousness of the
sensation.
There is no philosophy, no ethics and no aesthetics even in art, whatever there may be in
life. In art there are only sensations and our consciousness of them.
Om Caeiro har någon filosofi eller etik, så är det hans “absolute objectivism,” hans absoluta objektivism.
Även Ricardo Reis har sina åsikter om Caeiro som han redovisar i förordet till en planerad utgåva av mästarens dikter. Den såg aldrig dagens ljus under Pessoas livstid. I mitten av 20-talet trycktes ett urval dikter ur Fåraherden i tidskriften Athena utan att väcka någon uppmärksamhet. Det var troligtvis den erfarenheten som fick Pessoa att tveka i det längsta med att ge ut Alberto Caeiros dikter. Han var övertygad om att de bara skulle möta ett kompakt oförstånd. I sitt förord berättar Reis att Caeiro bodde på en lantgård i Ribatejo där större delen av hans författarskap kom till. Något mer finns inte att tillägga om hans liv. Dikterna var Caeiros hela liv. Den kärlekshistoria som återges i Den förälskade herden var ingen händelse enligt Reis utan snarare en sorts glömska. Fåraherden representerar med hans ord en ”rekonstruktion av paganismen i dess absoluta essens”, det vill säga hedendomen utan den mytologiska överbyggnaden, ett rent skådande av naturen. Obildad och i total isolering upptäckte Caeiro världen med friska sinnen som för första gången. Därför var han ”Verklighetens avslöjare.” Han befriade människor från hopp och förtvivlan genom att öppna porten till den objektiva verkligheten. Reis avslutar förordet med orden: ”Den Store Pan har återuppstått!”
Den längsta text som Pessoa skrev om Caeiro var ”Anteckningar till minnet av min mästare Caeiro” författad av Álvaro de Campos. Här ger en heteronym utryck åt sorgen och saknaden efter en annan heteronym. Texten skrevs 1929-30 då Caeiro hade varit död i 15 år. Det är alltså Campos som skriver ner texten på maskin medan Pessoa gråter riktiga tårar. Campos minns när han för första gången träffade Caeiro. Det skedde i Ribatejo. Det som gjorde mest intryck på Campos var Caeiros intensivt blåa ögon och hans leende som uttryckte glädje över att finnas till snarare än vänlighet. Vid detta tillfälle lärde han också känna Ricardo Reis. Campos inledde ett samtal med att påpeka att Caeiro var materialist. Men det förnekade han. ”En sak är en sak,” blev svaret. Han var före alla ismer och idéer om världen. Inga abstraktioner fick skymma hans klara blick. Caeiro verkade helt tillfreds med sig själv och tillvaron. Då undrade Campos: ”Är du nöjd med livet?” Och Caeiro replikerade: ”Nej: jag är nöjd.” Ett svar som enligt Campos sammanfattade mästarens personlighet och verk.
En något annorlunda bild av Caeiro avslöjas i en intervju som Campos gjorde med honom. Här visar han sig vara en arrogant och självsäker person med bestämda åsikter om det mesta. Andra poeter är idioter därför att de projicerar sina känslor på naturen. Själv är han en människa som en dag öppnade fönstret och upptäckte universum. Det är den enda upptäckt som är värd att göras och det är en upptäckt som ingen tidigare gjort. Naturen och världen existerar i sig. Eftersom han gjort denna upptäckt, är han världens störste poet. Ingen falsk blygsamhet här inte! Materialismen och ateismen har först hos honom fått sin sanna innebörd: att materien utgör verkligheten och att alla gudsföreställningar är illusioner. Caeiros världsåskådning innebär därför att befria sig från världsåskådningar och säga: ”Nej: jag är nöjd.”
Går det då att pussla ihop den estetik som Pessoa använder sig av i Alberto Caeiros författarskap? Enligt Pessoa och hans andra två heteronymer Reis och Cantos är Caeiro en sensationist, en absolut objektivist och en paganist. Själv definierar sig Caeiro i den nämnda intervjun med Cantos som den förste och ende materialisten och ateisten i historien. Dessa omdömen om mästaren säger egentligen mer om Pessoas behov att försöka förstå Fåraherden än om verket i sig. Fåraherden förblev en gåta och uppenbarelse i hans liv som han ständigt funderade över och reviderade. Kanske är det bästa sättet att ringa in verkets estetik att se det just som en gåta och uppenbarelse.
En ingång till Caeiros estetik ges av de båda texterna på engelska ”Limits” och ”Sensation and Art”. De publicerades först efter Pessoas död. ”Limits” kan läsas som en ars poetica i koncentrat. Första meningen lyder: ”To feel is to think without ideas, and therefore to feel is to understand, since the Universe has no ideas.” Detta utgör kärnan i Caeiros estetik där syftet är att befrias från förställningar om världen genom att uppleva, det vill säga att tänka utan föreställningar. Det finns därför två slags tänkande. Å ena sidan det konventionella tänkandet som ger en falsk bild av verkligheten och å andra sidan det sinnligt kreativa tänkandet som uppenbarar verkligheten. Det är ett tänkande som närmar sig mystiken, en existentiell mystik.
I ”Sensation and Art” utvecklar Pessoa sin förnimmelseestetik. Konst är förnimmelse plus medvetenhet om förnimmelsen. Skapelseprocessen sker i tre moment: 1) förnimmelse, 2) suggestion, 3) konstruktion. I det första momentet uttrycks förnimmelsen och i det andra momentet antyds så många andra relaterade förnimmelser som möjligt. I det tredje momentet sker ett språkarbete som är ett medvetandearbete. Det är skapandet av en levande varelse – dikten. Pessoa menar till och med att dikten bara utgör en skugga av en varelse i en högre värld av skönhet. Här skymtar hans ockulta föreställningar fram. Men genast skyndar han sig att kasta in en brasklapp med påpekandet att han sällan har samma åsikter längre än några ögonblick. Pessoa hade en ambivalent attityd till ockultismen eftersom han både trodde och inte trodde på den. Ambivalens och tvekan var ett centralt karaktärsdrag hos honom. Det är just det som gör hans författarskap så samtida eftersom tidsandan i våra dagar kännetecknas av ovisshet.
Att på nytt lita till sina sinnens vittnesbörd är Alberto Caeiros budskap till vår tid. I dikt XXIV i Fåraherden står dessa rader i översättning av Lars Axelsson och Margareta Marin.
Det som vi ser av tingen är tingen. […]
Det viktiga är att veta hur man ser,
att veta hur man ser utan att tänka
att veta hur man ser när man ser
att varken tänka när man ser
eller se när man tänker.
