Edward Poynter - Orfeus och Eurydike, 1862 (Wikicommons)

1915 – O Ano do Orpheu

Under en lång mellanlandning i Lissabon nyligen gick jag förbi det anrika kaféet A Brasileira i kvarteret Chiado. Liksom på många andra uteställen i centrum syntes mest turister vid borden; de senaste årens ekonomiska kris har slagit hårt mot portugisernas egna kafévanor. Jag stannade till i dörröppningen, lät blicken glida över bardisken, träpanelerna och de gamla speglarna på väggarna. Omöjligt att inte låta tankarna vandra tillbaka till den tid då platsen frekventerades av poeten Fernando Pessoa. För hundra år sedan – närmare bestämt den fjärde april 2015 – satt han just här och skrev ett brev till författaren Armando Côrtes-Rodrigues:

"Igår lade jag ett exemplar av Orpheu på posten till er. Det blev bara ett eftersom de vi förfogar är mycket få. Upplagan kommer förmodligen att ta slut fort. Triumfen blev absolut, särskilt på grund av reklamen vi fick i form av en omgång på förstasidan av Capital, en artikel med två spalter. Jag skickar inte tidningen eftersom jag skriver i hast, på A Brasileira i Chiado. /…/ Vi är samtalsämnet för dagen i Lissabon; jag säger det utan att överdriva. Skandalen är enorm. Vi blir utpekade på gatan och alla – också de ickelitterära – talar om Orpheu."

Fernando Pessoa som staty utanför Café A Brasileira, Lissabon (Wiki Commons)

Fernando Pessoa som staty utanför Café A Brasileira, Lissabon (Wiki Commons)

1915 hör till de mest turbulenta åren i Portugals moderna historia. I Europa pågick första världskriget och den första republiken i landet skakades av politiska konvulsioner; under året ägde en blodig revolt rum i den portugisiska huvudstaden. Trots oroligheterna var årets stora händelse i det litterära Lissabon den tidskrift vars första nummer såg dagens ljus i mars, och vars andra nummer följde några månader senare. Pessoa, som var intresserad av ockultism, hade till och med utarbetat ett särskilt horoskop inför publiceringen. Det fanns långt skridna planer på ett tredje nummer, men redaktionen lyckades aldrig finansiera fortlevnaden.

Trots dess kortlivade existens fick Orpheu en betydelse för den portugisiska litteraturens utveckling som saknar motstycke bland andra tidskrifter i landets historia. Därför har hundraårsjubileet av dess publicering fått stor uppmärksamhet i Portugal, med seminarier, utställningar och nya böcker. I den omfångsrika antologin 1915 – O Ano do Orpheu (1915 – Orpheus år) tar sig över tjugo olika författare an olika aspekter av tidskriften; bland listan på medverkande återfinns flera av landets främsta kritiker, historiker och poeter. Somliga bidrag har ambitionen att placera in tidskriften i ett större historiskt och konstnärligt sammanhang, antingen nationellt eller internationellt. Andra texter fokuserar på de enskilda poeterna som medverkade i tidskriften.

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Klicka på omslaget för att komma till bokhandeln

Med Orpheu introducerades den tidiga modernismen på allvar i Portugal. Tidskriftens namn sade något om den futuristiska tidsandan; liksom för den grekiska mytens Orfeus gällde det att blicka framåt. Samma år publicerades den ryske poeten Vladimir Majakovskijs Ett moln i byxor. Året därpå skulle den svenskspråkiga modernismen få ett genombrott med Edith Södergrans debut. Vid samma tid föddes den likaledes kortlivade tidskriften Blast i Storbritannien, där Ezra Pound och T S Eliot fanns bland de medverkande. Orpheu skulle framför allt förknippas med två namn. Pessoas heteronym Álvaro de Campos – den mest modernistiskt inriktade bland hans fiktiva författarjag – publicerade några av sina mest berömda dikter i de båda numren, däribland den bombastiska långdikten ”Ode Marítima” som kom i svensk nyöversättning för några år sedan under titeln Ode till havet.

I den här antologin är det colombianen Jerónimo Pizarro, en av världens ledande Pessoa-forskare, som tar sig an den portugisiske poetens kopplingar till tidskriften. Han påminner bland annat om hur dessa tidiga avantgardister inte bara beskylldes för att vara omoraliska, utan också vid upprepade tillfällen anklagades för att vara sinnessjuka – en inflytelserik dagstidning använde beteckningen ”dårhuslitteratur”, vilket bidrog till Pessoas skepsis mot såväl psykiatrin som mot litteraturkritiken i landet. Såväl poeten Nuno Júdice som historikern José Barreto knyter i sina antologibidrag an till den kanske mest kände av Orpheus kritiker, författaren Júlio Dantas, vars artikel om ”poetas-paranóicos” mer än något annat gått till litteraturhistorien som de traditionella kretsarnas angrepp på den nya generationen.

Den andre författaren bland medarbetarna i Orpheu som skulle få en framskjuten position i eftervärlden var Pessoas vän i parisisk exil, den om möjligt än mer existentiellt plågade Mário de Sá-Carneiro, vars far motvilligt hade bekostat tidskriftsprojektet. Till följd av första världskriget hade han 1914 varit tvungen att lämna den franska huvudstaden och återvända till Lissabon, där hans febriga brevväxlingar med Pessoa och andra fortsatte. Orpheus existens hade en stimulerande inverkan på Sá-Carneiros eget författarskap, men han led också djupare än någon annan när tidskriften hamnade i svårigheter. Efter det andra numret publicerats återvände han i hemlighet med tåg till Paris, där hans poesi utvecklades i en alltmer egensinnig riktning. Året därpå tog han sitt liv på Hotel Nice genom en överdos stryknin.

___________

  • Klicka här för att läsa också Bo Gustavsson om Pessoa, ”Slutet på verklighetsförklaringarnas chimär. Om Pessoas Alberto Caeiro”
  •  

    Ett samtal med Jerónimo Pizarro om Pessoa


    Henrik Nilsson

    Henrik Nilsson

    Författare och essäist. Introduktör av bland annat spansk- och portugisiskspråkig litteratur.

    Mer att läsa på annat håll

    Sök på hundratals utvalda svenska och utländska kultursidor efter ännu mer att läsa. Skriv in sökordet i fältet nedan och klicka på Sök

    Kommentera: