Av JAN NORMING
Det är något märkligt med platser som Oxford, en säregen laddning. Hoppa på en City Tour så förstår du, sitt on top så ser du, guiden pekar och pratar – University College där Shelley satte eld på sitt studentrum, Saint Mary med sina berömda döda under omärkligt graviterande gravstenar i högt gräs, Christ Church där Alice Liddells pappa var dean, Magdalen längst ner på the High som relegerade Oscar Wilde. Så där håller det på, hela tiden.
Och Bodleian Library förstås, världens äldsta bibliotek med drygt sju miljoner volymer, nästan tjugo hyllmil, mer än en miljon kartor, trettio läsrum och 54 000 dagliga besökare på nätet och i real life.
New Bodleians rätt moderna komplex i centrala Oxford står inför en genomgripande renovering och tillbyggnad. På andra sidan Broad Street ligger moderbiblioteket, Old Bodleian, sagolik sengotik med tinnar och torn inramande en klassisk quad eller quadrangle, den fyrkant kring vilken institutioner och lärosäten i Oxford är uppförda. Portiken är ritad av Sir Christopher Wren.
Äldsta delen utgörs av Divinity School med sitt underbara kassettak – ett gåtfullt läggspel av religiösa symboler, monogram, figuriner och familjevapen. I hundratals år examinerades kandidaterna muntligt här i träbänkarna, och i salen intill skipades länge rättvisa i universitetets egen domstol – en av de sista att ställas inför skranket var sagde Wilde, a dedicated follower of fashion vars brott bestod i en lång radda obetalda skräddarräkningar.
Ovanpå Divinity School ligger själva biblioteket från tidigt 1600-tal, ”restored and brought back to magnificence by Thomas Bodley”, redan då med ett par hundra år på nacken och en ovärderlig samling av medeltida handskrifter, praktverk från den italienska högrenässansen och kartor med nya världar och stilla oceaner från tiden för de första världsomseglingarna. Långt senare byggdes Radcliffe Camera som pryder omslaget till snart sagt varje guidebok om Oxford. Idag är Radcliffe Camera läsrum och annex till Bodleian men stängt för allmänheten.
På Thomas Bodleys tid stod böckerna tjudrade med tjocka kedjor i hyllorna, numrerade med ryggen inåt, gamla bitvargar som Shakespeare, Marlowe, Donne och Milton i originalupplaga. Att folk stod som fjättrade bär böckerna vittne om än idag. Århundraden av handgripligt och idogt läsande har satt spår i form av hundöron, armbågar, tummar och förmodligen en och annan tår.
Forskare har undersökt förekomst och frekvens och kommit fram till att Shakespeares Romeo och Julia är listetta. Numera är böckerna befriade från sina bojor men besökaren får på heder och samvete skiftligt förbinda sig att inte lägga beslag på dem.
En sorts helgedom är det, med mittskeppet, koret och de höga fönstrens blyinfattade glasmosaiker. Ljusförhållanden, temperatur och luftfuktighet kalibreras ständigt. Städningen sköts minutiöst. Insekter och andra skadedjur bekämpas utan pardon. Fler kan inte samlas samtidigt kring en gammal raritet. En i taget är regeln. Dels skapar andningen ett otjänligt mikroklimat, dels kan alltför många ivrigt viftande händer och bläddrande fingrar ställa till problem. Däremot förekommer inga vita vantar. Skälet är att fingrarna blir känsligare för det spröda papperet utan.
Bodleian är noga med ritualet. Allt för att pergamentet inte ska förgås och bokstäverna smula sönder. Men lika hårt håller man på tillgängligheten. Det är vackert. Varje dag bärs dyrgriparna fram. Böcker slås upp, kartor vecklas ut. Läsaren undfår sakramentet, och häpnar.
Jan Norming