Isolarion är benämningen på en karta som var vanlig på 1400-talet och som i detalj skildrade ett avgränsat område utan synbar relation till omgivningen, på sitt sätt en insulär representation av världen. Kartan framställde helheten i delen, eller kanske kornet av sanning.
I sin bok Isolarion, A Different Oxford Journey, karterar James Attlee en del av Oxford, en annan del, kvarteren kring Cowley Road ett stycke ifrån de gängse stråken.
Turisten tar in på the Buttery Hotel, eller Randolph om han har råd, stannar till vid martyrerna på St. Mary Magdalen, sveper pliktskyldigt genom salarna på the Ashmolean, lunchar i Jericho eller köar hos Jamie Oliver på George Street, handlar souvenirer i Aliceshopen, hör gossopranernas ljusa röster fylla koret i Oxford Cathedral, sköljer ner ett glas champagne till friterade bläckfiskringar i baren på Quod, flanerar i Magdalens park där hjortarna betar och träden vadar i bluebells om våren, ser en college eight på Isis med årorna som ett samfällt vingslag i vatten, och går en guidad tur på Trinity, Balliol, Merton eller University med sina quads och cloisters – Howard’s End och Brightshead Revisited, eller Lewis för den delen, på riktigt, liksom.
Attlee håller sig till East Oxford på andra sidan River Cherwell med Magdalen Bridge som checkpoint. Där bor han och där reser han. Cowley Road utgör mittaxeln i hans universum. Han möter folk från hela världen på pubar och kaféer, hos tatuerare och teleoperatörer, skräddare och slaktare, fiskhandlare och frisörer, i butiker, boklådor och bagerier, på gym och gallerier, i gathörn, kyrkor, parker, medborgargrupper och små esoteriska inrättningar med tarotkort, rökelse och floating, överallt där någon har något att berätta.
Han lyssnar och begrundar, alltid med block, penna och bandspelare till hands, rör sig till fots genom historien. Det handlar om leprakolonier, hyresstrejker, heliga källor, exilens villkor och varats, biltillverkning och pilgrimsfärder. Attlees undersökning är i sig en pilgrimsvandring i tid och rum, en resa i etapper, ibland med fördröjning, försening, förhinder.
Annat korsar hans väg, det som ska göras blir inte alltid gjort. Något sorgsen är han mellan raderna, vår författare. Melankolin är en nyckfull musa som kan locka vandraren djupt in i mörka skogen och överge honom där. Attlee vädrar faran. Situationen kräver sakkunnig ledning. Den trägne melankolikern Robert Burton blir hans Vergilius, kanske inte så mycket vägvisare som skyddsande.
Burton levde och verkade som vicar och scholar i Oxford. Livet igenom brottades han med sin melankoli. Genom att ge sig i kast med det, lyckades han hjälpligt hålla tungsinnet stången.
– ”Burton … had the courage to face the monster down, stare the Black Dog in the eye”, noterar Attlee och finner företaget inspirerande.
Burton friskskrev sig, om man så vill. Hans metod var introspektion. Smärtfri var den inte. Hela livet höll han på, styckade och skar i sitt eget inre, undersökte noga och beskrev ingående sin själsliga belägenhet, en sorgmodig och sorgfällig man.
1621 utkom första gången hans stora studie i svårmod, The Anatomy of Melancholy, under de följande tjugo åren föremål för återkommande revision och nyutgivning, till och med efter författarens död 1640, då med förläggarens försäkran om att bearbetningar och tillägg auktoriserats av upphovsmannen medan han ännu var i livet.
Robert Burton blev 83, på den tiden en aktningsvärd ålder, inte bara för en melankoliker av Burtons kaliber. Det har diskuterats huruvida han tog till repet på sluttampen. Ingen vet säkert. Vad man vet är att den gamle prästen vunnit visst rykte som astrolog i Oxford med omnejd och ganska precis lyckades pricka in sin himmelsfärd.
”Ät aldrig fisk från dammar med dyiga bottnar!” – lyder ett av Robert Burtons kostråd till melankoliker.
Ännu gällde hippokratisk läkekonst och humoralpatologi, en grundmurad tro på de fyra temperamenten. Att vara frisk var detsamma som att vara vid sunda vätskor, bevara balansen intakt mellan blod, slem, gul galla och svart. För mycket av den svarta gav ofelbart upphov till melankoli, sorgmod, mjältsjuka, svartsyn.
Mot melankolin tar han meliss, rosmarin och humle men ännu hellre ett glas i glada vänners lag.
”Many and sundry are the means that philosophers and physicians have prescribed to exhilarate a sorrowful heart … but in my judgement none so present and powerful, none so apposite as a cup of strong drink, mirth, music and merry company”.
Det sägs att Burton, när han behövde muntra upp sig, vankade ner till brofästet och munhöggs med pråmdragarna, det nordliga marsklandets gondoljärer, ”which rarely failed to throw him into a violent fit of laughter”. Får man tro Attlee hade den dystre klerken haft samma behållning av en och annan näringsidkare på Cowley Road idag.
Att resa, ansåg Burton, är också verksamt mot melankolin. Utsikter, sådana som man finner från fönster, trappor och torn i spanska Granada och afrikanska Fez, i Neapel, Genua och Venedig där skepp kommer och går, är rent vederkvickande. Luftombytet livar den nedstämde. Ställen som Stockholm, Amsterdam, Brügge och Hull bör resenären passa sig för. Klimatet är otjänligt, luften rå och unken.
Är det av lojalitet med sitt alma mater Burton inte nämner Oxford i sammanhanget, undrar Attlee. Det är troligt. Fukten som drev in från det sanka omlandet och lade staden i en svepning av dis och dimma kan knappast ha undgått denne inbitne melankoliker, i synnerhet inte glåmiga och kulna vinterdagar när han eldade sina rum på Christ Church College med torv skuren ur mossarna i sydost, det levrade gungfly som delar av dagens Cowley vilar på.
För Burton är resans terapeutiska värde odiskutabelt. Vart reste han då själv? Ingenstans, är det korta svaret. ”I never travelled, but in map or card”, bekänner han. Burton företog sina resor i fantasin. Bibliotekarien vid Bodleian John Rouse försåg honom ständigt med nya landskap att färdas i.
Att resa, tänker jag, är, eller borde vara, att med sin erfarenhet införliva skillnader, olikheter, se sig själv försvinna i mängden på en centralstation som luktar starkt kaffe i små koppar på en bardisk av zink, och trycksvärta från färska tidningar med långa artiklar som man får gissa sig till, vindlande meningar och inskjutna satser om tillståndet i nationen eller Goethes italienska resa, se sig själv försvinna och omsider återvända hem som en annan, förändrad, förvandlad. Men är det möjligt i vår tid, när allt liknar allt annat, när de andra är som vi?
”Turister, campa i Paraná! Eller nej förresten, låt bli! Spar era flottiga papper, okrossbara flaskor och uppfläkta konservburkar för de sista sköna platserna i Europa! Där kan ni breda ut pestfläckarna efter era tält.”
Claude Lévi-Strauss skräder inte orden i Tristes Tropiques, Kulturspillror. Denna besvärjelse av gammaltestamentlig glöd och magma är ett av få utbrott i vad som annars är en behärskad sorgesång över en försvinnande värld.
I Sydamerika hade den franske antropologen bevittnat en serie apokalypser, sett små uråldriga folk med intrikata sociala strukturer, flätade hus av palmblad och ansiktsmålningar som gåtfulla kartor över världen, förlisa i regnskogarna och gå under, allt inom loppet av ett par årtionden. Det har gått ett drygt halvsekel sedan Tristes Tropiques. I kolonisationens spår sprider konsumism och turism sitt mycel över jorden, monokultur, oändlig enstavighet.
”Ända sedan människan började andas … har hon bara upprepat sig själv och glad i hågen sönderdelat miljarder former för att reducera dem till ett tillstånd där de inte längre har några chanser att hävda sig som integrerande beståndsdelar”
skriver Lévi-Strauss i ett slags saklig förtvivlan. Han ser för sig den slutgiltiga upplösningen, hur livsväven smular sönder, pulvriseras, ren och skär entropi, och konstaterar att en disciplin som studerar ”denna desintegrationsprocess borde snarare kallas entropologi än antropologi”. Se där, något för en gammal melankoliker att sätta tänderna i.
I Oxford hörde Burton basunstötarna, såg skriften på väggen. Ty denna världens gestalt förgås. Är den insikten melankolins själva urkälla? Kanske. Men möjligen är redan det som händer innan dess ägnat att göra oss sorgsna till sinnes, det Attlee beskriver som ”en förödande banalisering”.
Han påminner om hur Lévi-Strauss som ung, darrande av upphetsning vid tanken på ord som ”antipod” och ”särart”, gav sig ut i världen i hopp om att hitta folk vars liv, seder, bruk, riter, drömmar och minnen ännu var orörda av vårt civilisatoriska nit – och återvände med ”en handfull aska”.
Något håller på att gå förlorat. Allt, närmare bestämt. Oss väntar försvinnandet, tomheten. Har vi då inget att hoppas på? Jo, faktiskt, de sista raderna i Tristes Tropiques talar om tröst och hugsvalelse, om ögonblick som försonar, stunder som består
”i det tankfulla betraktandet av en bergart som är vackrare än allt vi lyckats producera; i förnimmandet av en liljas doft som ger oss mer än alla visa böcker; eller i … den ömsesidigt förlåtande blinkning man ibland i plötsligt samförstånd kan växla med en katt”.
Inte så illa, trots allt.
Jan Norming