Claud Cockburn var en pionjär för undersökande journalistik, med de svagas och missgynnades intressen för ögonen utan att för den skull tulla på sanningen. Christopher Hill, en akademisk historiker och humanist, tolkade framsteg i jämlikhetstermer och blev tidigt kommunist. Om två biografier över två magnifika britter skriver här Anders Björnsson.
Sally Bowles är huvudperson i Christopher Isherwoods bok Farväl till Berlin (1939; sv. övers. 1954). Det är Weimarrepublikens svanesång som berättas, under några intensiva år in på 1930-talet. Sally är en ung engelska som för ett utsvävande liv i den europeiska dekadensens tillfälliga huvudstad och under några år uppges ha erövrat 200 män. Hennes öde blev sedermera i omgångar framställt i teater, musicals och i film en Cabaret (1972), där Liza Minnelli gjorde en ikonisk rollprestation.
Sally hette i verkliga livet Jean Ross (1911–1973) och var född i Alexandria där fadern var brittisk kolonialtjänsteman. Hennes håg stod till teatern och filmen. Hon var inte det minsta anpasslig och spelade gravid för att kunna bli relegerad från ett flickinternat och få se den stora världen. Med detta lyckades hon.
Under sina Berlin-år mötte hon tillfälligt en landsman, den sju år äldre Claud Cockburn, som hade bakom sig en helikopterkarriär som utrikesreporter för The Times, först i Tyskland, sedan i USA, där han konfronterade Al Capone och andra bossar. Cockburns fader hade varit brittisk konsul i Peking under många år men lämnade sin tjänst strax före första världskriget, i protest mot sin regerings svassande för Japans imperialistiska ambitioner i Stilla havet.
Både Jean och Claud tillhörde en övre medelklass. Båda vantrivdes i public school-miljön (där Claud hade Graham Greenes pappa som rektor) och båda blev kommunister under trettiotalet när en viktig fraktion av den politiska eliten i Storbritannien, inklusive The Times, som ägdes av den mäktiga dynastin Astor, orienterade sig åt Hitlertyskland. Claud hade till en början haft sympatier för första världskrigets förlorarmakter, men när han observerade vad som hände på gatorna i dessa länder svängde han snabbt och blev en tidig förespråkare för en bred front mot fascismen.
Det älskande paret Cockburn-Ross skrev flitigt i den kommunistiska pressen, de for till Spanien och rapporterade från regeringssidan i inbördeskriget där och i Claud Cockburns nyhetsbrev The Week (grundat 1932) gavs inside informations från det appeasementsinnade brittiska etablissemanget. Hans kontaktnät var svårslaget.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Claud blev en pionjär för vad sonen Patrick i sin biografi Patrick Cockburn, Believe Nothing Until It Is Officially Denied. Claud Cockburn and the Invention of Guerilla Journalism kallar gerillajournalistik, idag skulle vi kanske säga undersökande journalistik. Journalisten skulle städse vara en misstroendets entreprenör, ha de svagas och missgynnades intressen för ögonen. Han eller hon kunde dölja sig bakom anonymitet eller pseudonymer men aldrig tulla på sanningen, kunde ta ställning men inte godta ett scoop förrän det hade dementerats på officiellt håll (därav boktiteln).
Cockburns febrila aktivitet som skribent är anslående, inte minst med tanke på hans excessiva alkoholvanor som han lagt sig till med under under universitetslivet i Oxford tillsammans med kusinen Evelyn Waugh och andra glada gossar. Inte en dag där började utan ett rejält glas whisky, och sedan pågick det mer eller mindre dygnet runt.
Då kriget var över och slutat med seger för Cockburns – och Churchills – sida, blev det nödvändigt med en nystart. Han fick möjlighet att skriva för The Punch, där Anthony Powell var kulturredaktör under några efterkrigsår, och för Private Eye, ett organ för vassa avslöjanden. Alla tre sönerna gick mer eller mindre i hans fotspår och hans yngste, Patrick (f. 1950), framstår idag som en av världens mest initierade och pålitliga utrikeskorrespondenter, med huvudfokus på Mellanöstern. Biografin över Claud är journalistisk kulturhistoria när den är som allra bäst – och som mest reservationslös.
*
Forskarbiografin är en näraliggande litterär genre, och även den – synes det mig – bör helst hanteras av en fackman inom den disciplin och/eller den miljö där den biograferade har varit verksam. Det kriteriet stämmer perfekt på Michael Braddicks bok om föregångaren Christopher Hill: båda historiker, båda knutna till Balliol, det kanske mest prestigefulla colleget i Oxford (där för övrigt såväl Anthony Powell som Evelyn Waugh, liksom två blivande brittiska premiärministrar, Harold Macmillian och Edward Heath, studerat – fast Balliols hemsida underlåter av någon anledning att nämna en tredje alumn i samma kapacitet som de senare, Boris Johnson).
Christopher Hill (1912–2003) var under kanske halva 1900-talet en ledande auktoritet på engelskt sextonhundratal, det revolutionära århundradet, då en borgarklass tog över efter kyrka och feodaladel. Han gjorde nytolkningar, inspirerade av marxistisk metod, men brydde sig mera om empirin än teorin.
För honom var idéer en primär drivkraft i historien – aktörer av olika social och ekonomisk härkomst använde sig av religiösa skrifter och filosofiska traktater för att flytta fram sina positioner.
Hills källor var litterära i första hand. Han ville veta hur den tidens människor försökte förstå sin samtid – för att på det viset kunna bättre förstå sin egen närvarande tid. På det sättet kunde studiet av historien bli en emancipatorisk vetenskap. Christopher Hill strävade efter att finna uttryck för hur vanliga människor önskade leva autentiska liv, frigjorda från konventioner och traditioner som de inte ansåg sig ha bruk för.
Han var en humanist som tolkade framsteg – ekonomiska, sociala, politiska – i jämlikhetstermer. Men han blev också tidigt kommunist, vunnen för denna åskådning genom längre vistelser i Sovjetunionen under 30-talet. Där iakttog han stadigvarande förbättringar för de små i samhället men tog lätt på repression och statsterror.
Han blev en drivande kraft i det brittiska kommunistpartiets så kallade history group, det var inget hemlighetsmakeri med den saken, man agerade öppet, och naturligtvis drog han på sig inrikesspionaget MI5:s uppmärksamhet under en följd av år. Rapporter från agenter, övervakare och angivare är ett viktigt källmaterial för biografen Braddick. Någon säkerhetsrisk var Hill aldrig; det är härmed belagt.
Och när skulle han ha haft tid med sådant? Hans produktion är synnerligen omfattande; den är också i sin helhet tillgänglig för en icke-akademisk läsekrets. Ett bestående arv är den facktidskrift han initierade på 50-talet, Past & Present, alltjämt en internationellt toppklassad historievetenskaplig publikation. Under tretton år, då studentrevoltens vågor gick som högst, hade han kollegernas förtroende att leda Balliol som master, rektor. Det var också vid denna tid som han gav ut sin underbara bok om sekterna och bråkmakarna i England i mitten av 1600-talet, The World Turned Upside Down, vilken dess bättre finns att tillgå i svensk översättning.
Michael Braddick skriver lugnt och sansat om Hill, knappast hans åsiktsfrände, och läsaren märker att han har haft roligt när han har forskat fram detta historiografiska storverk.
- Klicka här för att läsa Anders Björnsson om ytterligare ett slags biografi – samtalsbiografin – här med pianisten András Schiff
- Klicka här för att läsa fler texter av Anders Björnsson