Samtalsbiografier är en genre som förhoppningsvis har framtiden för sig. Den svenskättade norrmannen Alf van der Hagen har på relativt kort tid hunnit med tre bastanta författarbiografier av detta slag – de två första, med Dag Solstad och Kjell Askildsen, anmälda på Dixikon, den tredje, med danskan Suzanne Brøgger, nyss utkommen på svenska. Här handlar det inte om följsamt spökskriveri utan om ett öppet redovisat möte mellan två personer som båda kan uttala sig med såväl sakkännedom som nyansrikedom.
Denna ”auktoritativa dialog” finner man också i den ungerskfödde pianisten András Schiffs memoarbok, tillkommen under en längre tids samarbete med Martin Meyer, vilken under närmare ett kvartssekel var feuilletonchef på ansedda Neue Zürcher Zeitung. I bagaget har Meyer även en samtalsbok med en annan världspianist, Alfred Brendel (2002). Meyer och Schiff är jämngamla (födda 1951 respektive 1953) och deras musikaliska intressefält sammanfallande – det sträcker sig i tiden från Bach till Bartók. Meyer är en tillbakahållen samtalspartner, med en perfekt förmåga att ställa de rätta frågorna vid rätt tillfälle.
András Schiff hör till sin generations främsta uttolkare av klassikerna, och i denna bok får man värdefulla och uppslagsrika ingångar till många av deras centrala verk, med Bachs Goldberg-variationer, Mozarts pianokonsert i A-dur (nr 23) och Beethovens Diabelli-variationer i särskilt blickfång. Den som väckte hans riktiga håg till pianot var Annie Fischer, som ägnas ett kärleksfullt porträtt i denna bok. Fischer hade direkt efter andra världskriget återvänt till Budapest efter exil i Sverige (hon vistades i Bergslagsskogarna och fann landet tråkigt), och lille András satt på mammas knä i konsertsalen när Fischer gav samtliga Beethovens pianosonater, och han blev betagen.
Schiff är generös mot sina lärare och valfrändskaper; när han spiller galla anonymiserar han genomgående måltavlorna. Här skvallras inte. Så fort han kunde lämnade han Ungern – där förekom också under den realsocialistiska tiden ett illa dolt judehat – för en internationell karriär, men även i partidiktaturens samhälle fanns det utrymme för borgerliga levnadsvanor och kulturyttringar. Idag saknar Schiff den musikaliskt bildade medelklassen som kan bilda stommen i en receptiv konsertpublik. Dagens ”biljettköpare”, som han kallar dem, kräver alltför ofta örongodis och uppträder plumpt i bänkraderna. Att vänta med applåderna tills sista tonen ljudit färdigt är ett minimikrav som alltför sällan respekteras, menar han. Tystnaden före och efter ingår i upplevelsen.
In conversation with Sir András Schiff, The Israel Philharmonic Orchestra.
Steinwayflygelns nutida dominans värjer han sig emot – den lämpar sig för att dunka och dåna, Beethoven skulle aldrig ha accepterat den. För en klassisk repertoar gör sig ett gammalt fortepiano bättre, med sina olika register och sina möjligheter att förmedla en mjuk och sångbar stämma – och här gör Schiff också självkritik för sin tidiga aversion mot rörelsen att spela på ”autentiska” instrument. För den professionelle musikern, som vill tränga in i ett verk, är ett studium av originalmanuskript ett ovärderligt hjälpmedel, anser Schiff. Bachs rena notskrift ger artisten ett stort handlingsutrymme, men man får inte fuska och använda pedal för att få fram ett legato. Hos Beethoven är det tvärtom: där är allting föreskrivet – tempi, pedalföring, dynamik, ornamentik. Och allt detta förs sedan vidare av Schubert i dennes verk för piano.
Någonting som Schiff starkt ogillar i den musikaliska praktiken, framkommer det på flera ställen, är festivaler med tävlingsinslag. Musik är ingen sport: där finns varken segrare eller förlorare, säger han. Och han påminner om att en sådan långlivad stjärna som Artur Rubinstein aldrig vann en enda tävling. De flesta som vann – och som anpassade sig till givna förväntningar istället för att odla sin egen stil och sitt eget kynne – föll snabbt i glömska
Schiff rekommenderar också starkt att den som ville ge en hel cykel av exempelvis Beethovens eller Schuberts sonater inte bör blanda och ge utan gå kronologiskt tillväga, så att lyssnaren kan följa utvecklingsgång och temperamentsförändringar och få en chans att argumentera med musiken.
Starkt kritisk är han till studioinspelningar för att få fram tekniskt perfekta versioner à la Glenn Gould. Den man vinner i perfektion förloras i känsla och närvaro.
Och allt detta levererar Schiff med gott humör, utifrån erfarenheter som han gjort under sin egen levnadsväg. Ungefär halva boken består av ett bihang med texter som har tillkommit i anslutning till hans instuderingar av olika verk. Självironi tycks vara ett av hans personlighetsdrag.
Anmält arbete:
András Schiff, Music Comes Out of Silence. A Memoir. Översättning: Misha Donat. London: Weidenfeld & Nicolson 2020. 339 s., ill.
Vill du läsa mer i bokform av Anders Björnsson släpper Celanders förlag essäsamlingen ”När man inte hunsar”, trettiofem korta essäer om musik.
Vill du höra András Schiff spela finns en uppsjö inspelningar på YouTube och Spotify. Här ett exempel från 2016 där Schiff framför Beethovens pianosonater live.