Netflix har visat en finsk film under titeln Kalevala. Med tillägget Kullervon tarina (Kullervos berättelse) på finska. Men Kullervo är bara en av de ”hjältar” som befolkar det finska nationaleposet och hans berättelse utgör sex av totalt femtio sånger. Filmen är ett slags hämndedrama med fantasyinslag och många slagsmål. Men när man läser själva texten i Kalevala, märker man att filmen är en ganska fri fantasi kring historien om Kullervo.
Under min uppväxt i en estnisk exilkoloni i Göteborg stod vårt nationalepos, med namnet Kalevipoeg, högt i kurs, visdomsord citerades och vid högtidliga sammankomster deklamerades verser ur det. Diktberättelsen skapades efter förebild från den finska och är baserad på estnisk muntlig folkdiktning; båda är skrivna på den gamla versformen runometer, och framfördes av både män och kvinnor, båda sammanfogades av en man, i Finland av Elias Lönnrot (1835), i Estland av Friedrich Reinhold Kreutzwald (1862). Kalev betyder hjälte, Kalevipoeg är hjältens son och Kalevala är hjältarnas land. Båda är också skrivna under det s.k. nationella uppvaknandet, då muntliga berättelser och sånger från den inhemska traditionen inlemmades i skriftkulturen för att skapa en egen språklig identitet under främmande herrar.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Såväl Kalevala som Kalevipoeg är flitigt använda inom sina respektive språkområden, där de har haft en samlande nationell betydelse, men är mindre kända utanför dessa. Avtryck från det stora finska eposet finns dock sedan länge inom andra konstyttringar: inte minst Akseli Gallen-Kallelas starka bild av Lemminkäinens mor på stranden av Tuonelaälven, dödsälven, sittande vid liket av den döde sonen, vars lemmar hon krattat fram och satt ihop, eller Jean Sibelius symfoniska dikt Tuonelas svan, den svarta svan som Lemminkäinen skjutit.

*
Men hur står det egentligen till med dessa hjältar, som ska vara något slags förebilder för de egna folken? Hur är det egentligen med perspektiven de ses ur? När jag nu läser om båda eposen slås jag av att där rinner undertext som kan kallas kvinnlig. Redan i den starka modersbilden ovan kommer den fram. Och man kan tänka sig att den muntliga tradition som föregick nedskrivandet till stor del bars upp av kvinnor (om detta kan man bl.a. läsa i Nordisk Kvinnolitteratur del 1: Sorg och bitterhet. Kvinnors sånger av Satu Apo).
I Kalevala där själva händelseförloppet är en skapelse av Lönnrot finns en maktkamp mellan det mörka Pohja (nord) och det ljusa Kalevala i söder, som också kan ses som en kamp mellan en stark kvinna, Louhi, Pohjas härskarinna, och de manliga hjältar som försöker fria till hennes vackra döttrar.
Först ut som friare är sångaren och gamle gubben Väinämuinen. Till honom lovar den makthungriga Louhi först bort sin dotter Aino, men flickan blir olycklig och dränker sig, varvid alla mödrar manas att inte ge bort sina döttrar mot deras vilja. Den vise gubben inser för sin del att han är för gammal.
Näste friare är den inbilske sprätten Lemminkäinen, som inte nöjer sig med sin Kylliki, som han fått med våld, utan drar till Pohja för att få tag i en annan hustru:
Liderlige Lemminkäinen
hojtade till Pohjas husfru:
”Hit med flickor, käring, hastigt,
hämta dina unga tärnor,
jag skall ha den bästa av dem,
henne som är högst i hopen.”
(I Lars och Mats Huldéns spänstiga översättning 1999)
Men för att vinna en av Louhis döttrar måste han först gå igenom flera prov. I det sista skjuter han Tuonelas svan, blir själv dödad och kastad i Tuoniälven, men räddas av den starkaste av kärlekar, moderskärleken, som övervinner allt.
Den tredje friaren är den stilige smeden Ilmarinen, som lyckas få med sig en av döttrarna. Men hans kärlekssaga slutar olyckligt. Kullervo, som de anlitat som herde, är ett brushuvud och en odugling, som inte klarar av några som helst arbeten. För att hämnas en oförrätt från Ilmarinens hustru byter han ut djuren i hennes hjord mot björnar och vargar som sliter sönder henne. Ilmarinen är otröstlig, men smider sig ändå en ny hustru av guld och silver. När hon ligger där livlös, kall och stel försöker han pracka henne på gubben Väinämuinen, som tackar nej och råder också unga pojkar att avstå från sådana brudar.
*
Många sånger innehåller en hel del humor och ganska fräcka ordvändningar och de flesta av dem går tillbaka på förkristna föreställningar, där gamla gudar nämns. Men också kristendomen kommer in. En sång handlar om jungfrun Marjatta, som är så ren att hon inte kan åka släde efter en hingst och vägrar att mjölka för att kon har ”varit under tjuren”. Men en gång när hon ska valla boskap börjar ett lingon rulla; först över skorna, så upp mot bältet, vidare in i munnen och ner i magen, varefter hon blir havande. När hon ska föda vägrar modern att hjälpa henne eller elda i bastun. Fadern kastar ut henne och hon får ensam föda i stallet. Hennes son blir som alla riktiga hjältar eller halvgudar tidigt mogen: han glider ner ur hennes knä och så ”var han plötsligt bara borta”.
Men Marjatta finner honom i mossen och tar honom med sig för att döpas. Väinämuinen är emot och tycker att han ska återges till jorden och läggas tillbaka i mossen. Men då visar sig hjälteämnet i gossen. Bara två veckor gammal skäller han ut den gamle siaren, som genast ändrar sig och döper pojken till Karelens konung. Själv drar gubben iväg med ett skepp, bara hans kantele blir kvar i Finland. På slutet sjunger Berättaren ödmjukt att han själv med sitt verk vågat skida upp ett spår åt ”sångare med större gåvor, skapare av större sånger i det uppväxande släktet, morgondagens folk i Finland.”
*
Kanske är det sådana verser som gjort boken till ett nationellt hjälteepos. Annars är nog hjältarna inte några glänsande föredömen. Man kan höra en stark, bitvis humoristisk, ofta gråtande kvinnoröst i många av sångerna, som förmodligen baserar sig på vaggvisor och de gråtkväden som kvinnorna sjöng, främst i Karelen. Inte sällan handlar dessa om en dotter som måste lämna sin mor och som brud anpassa sig åt en ny, främmande familj, inte minst en elak svärmor. Vi kan också tänka oss att den trokéiska versen lämpar sig väl till vaggandet: dám-da, dám-da, dám-da, dám-da.

Det var som nationell hjälte jag lärde känna den estniske Kalevipoeg i min exilbarndom. När jag nu läser om eposet framträder samma tvetydiga hjälte där som i det finska. Kalevipoeg är en mer sammanhållen berättelse och handlar mest om den yngste av Kalevs söner, som också kommer att kallas Kalev. När fadern dör sörjer hans hustru Linda så mycket att hon gråter fram sjön Ülemiste, som man än idag kan se när man kommer med flyget till Tallinn. Men hon bär på ett barn och hon ska föda:
Barnaföderskan den svaga
tusen gånger gick till kammarn,
hundra gånger ner till bastun,
tio gånger sen till brunnen
för att läska sig med vattnet.
(…)
Smärtan sakta återvände,
smärtan nådde kvinnans sköte,
plågorna på arma änkan
kom med smärtorna till stugan,
stönande där framför spisen,
stånkande på stugans tiljor.(Jag citerar här ur den enda versöversättningen till svenska, en bragd av Alex Milits och med fina illustationer av den store exilkonstnären Erik Haamer. Den kom ut 1999 på Invandrarförlaget, men knappast finns att få tag på mer.)
Kvinnorösten ljuder också i Kalevipoeg när sönerna efter faderns död måste tävla om att vinna landet och lämnar modern ensam. En finsk trollkarl, eller nåjde, försöker röva bort henne, hon ber till den högste guden Uko som förbarmar sig och förvandlar henne till en sten som kan ses än idag.
Men när hjälten Kalevipoeg ger sig ut för att söka efter modern kommer han först till en ö, där han våldtar en flicka, ”Saare piiga”, av Milits kallad Öselmön, som känner sig så utskämd att hon dränker sig. Så beger han sig till den finske smeden för att köpa ett svärd och det ställs till kalas i sju dagar, varvid han blir så full att han börjar skrävla och skryta om sin våldtäkt, och en av smedens söner skäller ut honom.
Det blir strid och Kalevipoeg dödar smedsonen, varvid smeden läser ord och förbannelser över svärdet, vilket till slut kommer att leda till Kalevipoegs egen död. Innan dess hinner han dock med flera resor och äventyr, fälla ekar och bära brädor, tävla med sina bröder och bli kung, strida med smådjävlar och till och med besöka underjorden två gånger. Till slut kommer han till ett slags insikt och varnar andra män för att begå samma misstag som han. Det blir fortsatta stridigheter, men nu mer för att värna landet.
*
Här finns verser som jag känner igen från Hella Wuolijokis samling med estniska sånger, sammanställda i samband med första världskriget under namnet ”Sõja laul” (på svenska Sången om kriget, 2007, i min översättning).

I den ses kriget helt ur kvinnornas perspektiv; när brodern drar ut i kriget får modern och systern stanna kvar och sörja. Systern ger också brodern goda råd:
Brodern började att vandra,
systern efter för att böna,
för att böna, för att klaga,
för att klaga och förmana:
”Käre broder, lille broder,
när du kommer fram till kriget,
när du finner fiendskapen,
detta råd till dig jag giver:
far ej framför krigets färd,
inte heller bakom kriget.
Framtill där är elden röd,
baktill där är röken blå!
far du inne mitt i kriget,
nära den som fanan bär!
Främst där blir de fällda,
sist där blir de skjutna
men de mitterst´ kommer hem.”
Och i Kalevipoeg finns liknande verser och variationer på samma tema, säkert framsjunga av kvnnor. Här i Milits översättning:
Systern undervisar brodern:
”Jag dig råder, käre broder,
Jag dig råder, undervisar,
Du min käre söte broder!
När du reser dödens vägar,
Kommer du på stridens stigar,
Rusa inte bland de främsta,
Söla inte bland de sista!
Ty de främsta blir förgjorda
Och de sista möter döden:
Rör dig alltså mitt i striden
Nära den som bär upp fanan,
De i mitten återvänder!”
Det finns som sagt också visdomsord att hämta ur Kalevipoeg, och sådant som kan passa olika tider av förtyck och hot mot landet, gärna rader som skildrar Kalevsonens dödskamp, och inte minst då han till slut får sitta på sin häst och vakta porten till helvetet, själv med handen fast i en klippa:
….handen blev dock fast i klippan
näven fast bakom ett stenblock.
Men där sedan slutorden ljuder:
Men en gång den tiden timar,
när i båda ändar blossen
lyser upp i ljusan låga;
bränner loss den store hjältens
knutna hand ur kalla klippan,
då skall Kalev komma åter,
sina söner lycka bringa
och förvandla Estland öde.
Här har Milits i slutraderna nog glömt systrarna, i originalet står ”sina barn”. Där står också ”den estniska stammen”, vilket förstås också kan läsas som ”Estlands öde”. Man kan även ana både Lönnrots och Kreutzwalds egna tankar under de strukturerade berättelserna, och båda träder då och då fram som berättare.
Men bakom de nedskrivna dikterna och den manliga skriftkulturen ligger alltså en muntlig tradition som kan hänföras till kvinnorna, som sjöng och skrattade, vaggade och grät.
 
- Klicka här för att läsa Enel Melbergs Då alla kläder var bruna eller grå, Några författarliv i ett ockuperat Estland
- Lyssna på Sibelius tonsättning av Tuonelas svan som ingår i hans Lemminkäinen-svit (Fyra legender) för orkester, op. 22
