Av ANN-CATHRINE JUNGAR
Populismens återkomst är en av de mest framträdande politiska företeelserna i våra samtida liberala demokratier. ”Ett spöke går runt i Europa – kommunismens spöke” skrev Marx och Engels i inledningen till det Kommunistiska manifestet 1831. En god bit på väg in i det tjugonde århundradet skulle en del hävda att populismen uttryckt i antietablissemangsretorik, främlingsfientlighet, personifierade och medialiserade ledargestalter är Europas samtida politiska vålnad.
Parallellt med en fördjupad europeisk integration och den demokratiska omvandlingen i Öst- och Centraleuropa har populismen etablerat sig som en beaktansvärd politisk kraft. Populister – i synnerhet så kallade högerpopulistiska partier – är representerade i Europaparlamentet, nationella och regionala parlament, samt i kommunala församlingar. Populistiska partier har även deltagit och samverkat med regeringar, till exempel i Italien, Österrike, Nederländerna, Polen och även i Danmark och Finland.
Populismen har en beaktansvärd nordisk närvaro. Ett av den europeiska populismens starkaste fästen återfinns i Finland med en 50–årig obruten tillvaro i det politiska systemet och en historia kantad av såväl valframgångar och regeringsansvar som konkurser och skandaler. Trots att den finländska populismen gång på gång dödförklarats har den återuppstått och förmått förnya sig själv.
Den finländska versionen av populism går i folkmun under namnet ”vennamoism” efter Landsbygdspartiets färgstarke partibildare och långvarige ledare Veikko Vennamo. Men, är då Sannfinländarna samma parti som det forna Landsbygdspartiet? 1959 bildades Finlands Småbrukares förbund och 1966 bytte partiet namn till Finlands landsbygdsparti. 1995 gick detta parti i konkurs och kort därefter bildades Sannfinländarna. Trots att den finländska populismen uppträtt under olika partipolitiska paraplyer präglas den av stor idémässig, sakpolitisk, organisatorisk och personmässig kontinuitet, medan väljarbasen breddats.
Veikko Vennamos arv är starkt närvarande hos Sannfinländarna. Partiledaren Timo Soini beskriver sig själv som profeten Veikko Vennamos lärjunge i sin självbiografi ”Maisterijätkä” och besvarar den retoriska frågan ”Är jag en vennamoit” med ett ”Alldeles säkert”. Vad kännetecknar den finländska populismen eller ”vennamoismen” och vari ligger dess förmåga att förnya sig självt?
I den finländska populismen återfinns klassiska populistiska idéer i form av retoriska konstruktioner av ett idealiserat eller homogent folk med gemensamma värderingar och livsstil. Antietablissemangspositionen har varit framträdande i den finländska populismens kritik av politiska, ekonomiska och akademiska eliter i tillägg till demokratisk idealism med löften om folkmakt till samhällets marginaliserade grupper. Populismen i Finland har även kännetecknats av distinkta populistiska stilmässiga drag i form av färgstarka och karismatiska partiledare, som varit skickliga i att återspegla folklighet i demagogiskt språkbruk, livsstil och värderingar.
Populism är ett värdeladdat begrepp och förbinds med politisk opportunism, demagogi och bråkmakeri. En ikonisk bild av det finska landsbygdspartiet är då Veikko Vennamo på 1970-talet bars ut från riksdagens plenisal då han vägrade avsluta sitt anförande.
Antielitism och antietablissemang är den finländska populismens historiska kärna. Den kännetecknas av protest mot och kritik av inte bara den politiska makten utan också av de ekonomiska, kulturella och akademiska eliterna som fjärmat sig från den vanliga människan värderingar och livsvillkor.
Veikko Vennamo myntade termer som exempelvis ”Rötösherrat” eller rötherrarna– de korrumperade och myglande politikerna och ”Teoria-herrat” som satt i sina akademiska elfenbenstorn utan markkänsla. Ekon återfinns i Sannfinländarnas kritik av maktklickar, politisk svågerpolitik, korruption, expertvälde och allsmäktiga EU-byråkrater, som slagit dövörat till den vanlige medborgarens åsikter och värderingar.
Den finländska politiska konsensuskulturen, vars avigsidor på senare tid allt mer uppmärksammats i offentligheten och en svag och frånvarande politisk opposition är den jordmån den populistiska antietablissemangsretoriken hämtat sin näring från. Alla politiska partier med regeringsambitioner förväntades under efterkrigstiden sluta upp kring Paasikivi-Kekkonen linjen och okritiskt värna de vänskapliga relationerna med Sovjetunionen, samt acceptera hur utrikespolitiken användes för inrikespolitiska syften.
Landsbygdspartiet, senare tillsammans med de konstitutionella, kritiserade Urho Kekkonens maktfullkomliga ställning och partiernas okritiska uppslutning kring Kekkonen i sina egna maktambitioner. ”Kekkoslovakia” var Vennamos smeknamn på republiken Finland. Under det inrikespolitiskt mörka 1970-talet förlängdes Kekkonens presidentskap med en undantagslag (1973) och i det påföljande presidentvalet 1978 vägrade Kekkonen ställa upp i debatter med övriga presidentkandidater.
Sannfinländarnas framgångar kan delvis relateras till en liknande situation i det finländska offentliga debattklimatet kring sanering av välfärdsstaten efter 1990-talets ekonomiska kris och de politiska partiernas nästintill totala uppslutning till EU projektet. Euron var en framgångsrik måltavla i Timo Soinis valkampanj under Europaparlamentsvalet 2009 då Sannfinländarna erhöll nästan tio procent av rösterna. Soini har framgångsrikt kritiserat EUs krispaket till Grekland och Irland i finanskrisens kölvatten. Den finländska populismens framgångsrecept har bestått i berättelser om politiska sammansvärjningar av samverkande etablissemang som dansar sin tango i otakt med medborgarna.
”Folket vet” (Kansa tietää) är ett annat av Veikko Vennamos många slagkraftiga uttryck som fortfarande är levande i den finländska politiska retoriken. Citatet fångar väl in populismens centrala betoning av folket både som den demokratiska enhet där makten borde ligga och en idealisering av det vanliga, hederliga och arbetsamma människan eller ”mannen på gatans” (mindre sällan kvinnan) kunskaper och färdigheter.
Populismen erbjuder ingen politisk ideologi som förklarar samhällets tillstånd och erbjuder sammanhängande samhällsvisioner, utan ger röst till sina sympatisörers erfarenheter och bekräftar deras världsbilder. I sin magisteravhandling Populismi – politiikka ja poltinmerkki SMPn roolinmuutor (Populism – politik och brännmärke SMPs förändrade roll) från 1987 skriver Timo Soini att ”populismen berättar för publiken det den vill höra”. Populismen har i motsats till andra politiska ideologier inga upplysande syften eller pedagogiska ambitioner för sina väljarskaror, utan det demokratiska etoset är att spegla folket och på så sätt vara folkets röst.
Samtidigt som populismen idealiserar det ”vanliga” folket vilar dess framgångar på att frammana bilder av detta folk som hotat och i behov av räddning. Populismen presenterar sig som ett nödrop för ett av politikerna ”glömt folk” (unohdettu kansa) eller i samhällsomvandlingarna förlorat folk. Populismen och framför allt dess ledare är räddaren i nöden; Timo Soini har beskrivit Veikko Vennamo ”som det glömda folkets Batman, som av sina sympatisörer uppfattades vara helt igenom rättvis och hederlig” och en annan gång som ”Moses, som leder sitt glömda folk till det förlorade landet”. Något som även präglar Soinis bild av sin egen uppgift.
Vilket är då den finländska populismens förlorande land eller det som på finska kallas ”satumaa” (”sagoland”) enligt en populär finländska tango? Det finns en skillnad mellan Landsbygdspartiet och Sannfinländarnas förlorade paradis.
Det glömda folket var landsbygdens befolkning som berördes av den snabba urbaniseringen och moderniseringen av Finland under 1960-talet. Landsbygden tömdes, småbruken blev allt olönsammare och de traditionella värderingarna och normerna sprungna ur det agrar samhället utmanades av radikala (vänster) ideologier och individualism. Veikko Vennamo gjorde sig till språkrör för denna hotade befolkning, dess utkomst och värderingar och idealiserade den som representanter för det genuina, strävsamma och hederliga Finland.