”Alla lyckliga familjer liknar varandra, varje olycklig familj är olycklig på sitt eget vis”, skrev som bekant Leo Tolstoj som inledning till Anna Karenina, och är en devis som lätt kommer för en i läsningen av L’anniversario (Årsdagen) av Andrea Bajani. Man frestas att travestera: Alla italienska lyckliga familjer är olyckliga på samma sätt. Eller: där allt ser lugnt och stabilt ut kan den grymmaste formen av familjeförtryck lura under ytan.
Själv uppvuxen i en familj där det dysfunktionella var väl synligt om än översminkat med bohemiskt konstnärsliv och allsköns 70-talsgods, har jag alltid förundrats över hur till synes välordnade (medelklass)familjer, med fast arbete, hemmafruar och välklädda barn, ändå kan bära på fruktansvärda historier. Inte desto mindre finns de.
Om detta vittnar den italienska författaren Andrea Bajani på ett briljant sätt i denna lilla volym som vann det prestigefulla Stregapriset 2025. Bajani, född 1975, har ett tiotal mycket hyllade romantitlar i bagaget men även diktsamlingar och noveller, och flera av hans böcker är översatta till såväl engelska som franska och tyska.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Han har också tidigare berört familjerelationer på olika sätt och menar i en intervju att ”föräldrafigurerna” i högsta grad är ett centralt tema i litteraturen. ”Varje gång författare rör vid blodstemat, vid det uråldriga som hör till släktskapen, lösgörs något i författarna som får dem att skriva unika verk.”
*
Berättelsen tar sin utgångspunkt i att författarjaget, efter en av de sedvanliga lördagsluncherna hos föräldrarna, blir följd till dörren av sin mamma och med det till synes oplanerat avslutar all kontakt med sin ursprungsfamilj. På dagen tio år efteråt börjar han skriva boken om vad som föranledde detta drastiska beslut, och likt en arkeologisk utgrävning i hårdpressad lerjord växer ett grymt och sofistikerat familjedrama fram.
Familjen kom ursprungligen från Rom, där modern hade läst litteratur på universitetet och fadern en teknisk linje. När modern blev gravid och de måste gifta sig fick han hoppa av utbildningen och i stället börja arbeta i en butik. Efter att han brusat upp och slagit en kollega på sitt arbete bestämde han sig för att flytta långt därifrån med familjen varpå de hamnade i Cuneo, en småstad strax söder om Turin. Där växer jaget/ författaren upp – jag vill hävda att detta är en roman även om berättelsen uppenbart är hämtad ur författarens liv – tillsammans med sin några år äldre storasyster, sin mamma hemmafrun och den dominante pappan som nu arbetar som mellanchef på ett anonymt företag. I Cuneo går författaren i skola, leker med andra barn, lever ett till synes inrutat och odramatiskt liv allt medan tiden går.
”Jag tyckte aldrig det var värt besväret att prata om mamma, det fanns inget att tala om.” inleder han kapitel två och jag undrar om det kommer bli ännu en bok i genren ”min älskade mamma som uppoffrade allt för mig”, och om det starka band många italienska män har till sina mödrar, belamrad med tårfyllda hyllningar och skuldkänslor över att ha varit en dålig son.
*
Bajani gör dock något helt annat, här finns ett oförställt och genuint anslag, en vilja att gå till botten med varför han uppfattat modern så intetsägande. Och igen tänker jag: men allt arbete hon ändå måste ha gjort i hemmet? Och igen utmanar författaren mina fördomar. Han nollställer sin blick, gör sig till just författare som bedriver sin grundliga research. Det första han då hittar är moderns kropp och särskilt hennes ena ben, lite missbildat efter att hon haft polio som barn, en iakttagelse som genast slår an en ömsint ton. Han har ytterligare ett tidigt minne från barndomen av att modern var inlagd på sjukhus. Under en tid, när hon var under läkares och sjuksköterskors beskydd, tycktes vardagen upphävd.
Men i det stora hela får han gräva djupt för att kunna mejsla fram den mamma som ”aldrig ställt till med problem” och för att kunna förvandla en ihålig figur till något helgjutet. Men framför allt för att försöka lösa gåtan modern: varför var hon en sådan inverterad personlighet, och framför allt hur kunde hon stå ut med och böja sig under en sådan tyrann till äkta make i alla år. Vilka var hennes strategier och bevekelsegrunder?
När han forskar vidare bakåt i tiden hittar han bara ett fåtal foton, och en enda anekdot: på den första dejten med pappan bar hon med sig en stor väckarklocka av rädsla för att komma försent. Redan här antyds de två motpolerna: mamman skräckslagen för att begå fel och för att misshaga, och pappan som outtalat eller uttalat dikterade villkoren som skulle åtlydas.
Fram genom boken träder en kvinna som anpassade sig alltmer till en man som alltmer kontrollerade henne och hela familjen. En kvinna som i förväg räknade ut hur hon skulle tänja sig, utplåna sig, vara till lags – ja, alla ord i denna katalog är giltiga – för att uppfylla sin del av ”avtalet”. En kvinna som dessutom tillät fadern utöva sin makt även över barnen där hon kunde ha skyddat dem istället.
Han skriver om de två sommarmånaderna modern och barnen tillbringade i morföräldrarnas sommarhus utanför Rom, dit fadern anslöt först i augusti, och där mamman därför skulle ha kunnat ”finnas till för sin egen skull, utan band. Men dessa två månader försvann på tre dagar.” Han berättar om de få väninnor modern hade – mammor till hans egna lekkamrater – och hur deras umgänge rörde sig innanför de ramar fadern tillät, som samtal om barnen medan de lekte och annat sådant som inte hotade hans rutiner och inflytande.
Bajani jämför med hur de andra kvinnorna höll sina makar utanför hushållet, själva hade hand om hushållskassan och frimodigt skämtade om sina respektive medan hans pappa var den som
”… hade hand om ekonomin, drog upp riktlinjer för vår uppfostran och ägnade sig åt vår utbildning, medan det för henne återstod att styra över oväsentligheter som köket, ombyte av lakan och städningen. Med andra ord befann hon sig innanför en absolut makt där maken var såväl röst och armar som lagen själv.”
En av väninnorna avvek dock från mönstret. Hon hade problem i sitt äktenskap, och anförtrodde sig, frenetiskt rökande, till mamman. Som i en förvrängd spegel konstaterade fadern att hans familj i jämförelse var solid och effektiv, och att han minsann brydde sig om både sin hustru och sina barn.
Bajani tror att denna väninna var den enda för vilken modern kunde lätta sitt hjärta något. Henne anförtrodde hon bland annat om älskarinnan som hennes man hade övertalat henne att få ha. I en solidarisk gest tog då väninnan med sig modern i bilen dit och tillsammans satte de en lapp på makens bilfönster, för att markera, något som i författarens ögon framstår som oerhört unikt och nästan osannolikt.
Men det hände och reaktionen uteblev inte – umgänget med väninnan måste upphöra. När väninnan några år senare dog av en hjärntumör kunde fadern proklamera inför hela familjen att han besatt en förmåga att framkalla sjukdomar hos personer som betett sig ondsint, som väninnan den gången, och fortsatte med att räkna upp flera andra han utsatt för detta sitt specialvapen.
*
Vid läsningen slås jag av hur författaren vid skildringen av denna mardrömslika familj verkar sakna anknytning till sin mamma, som ju ändå måste ha varit väldigt närvarande i hans vardag. Endast i ett par mycket korta avsnitt berättar han om minnen av närhet med modern, hur han blev buren på stranden och skjutsad bakpå cykeln till sjukstugan efter en olycka, men annars råder en sorts distans, närmast en dissociation, i hans upplevelser av sin uppväxt.
Det förstärks av det karga och inte särskilt insmickrande språket – väl valt för berättelsen – som ändå vittnar om förtrogenhet med ett djuplodande berättande och stor psykologisk insikt. Kanske är det just det som drabbar: med små gester blottlägger han det som förut varit dolt eller outtalat och gestaltar mer än analyserar. Och som läsare dras man lika obarmhärtigt in i samma omständigheter som han, som systern, modern – hela familjen – levde under.
Han minns bara att han sett modern verkligt lycklig en enda gång: när hon fått ett vikariat som kassörska i en livsmedelsbutik, men minns inte han någonsin gick dit för att besöka henne. Men undan för undan växer hans egen roll i familjen fram. Som så ofta i dysfunktionella familjer tar barnen på sig mer eller mindre stereotypa roller och hans blev att – som pojke och man– passivt vara lojal med fadern, medan systern både öppet och indirekt – som kvinna – solidariserade sig med den förtryckta modern, vilket skapade ytterligare motsättningar i familjen. Också detta skaver: att se hur sonen aldrig kan eller vågar ty sig helt till sin mamma av rädsla för att svika fadern.
Som antytt kunde fadern, som mestadels härskade som en oinskränkt och oemotsagd familjedespot med vardagens rutiner och hävd som ständigt skarpladdade vapen, plötsligt explodera i våldsamma utbrott. Ett sådant inträffade när författaren var i övre tonåren. På väg hem från skolan möttes han av poliser som grannarna tillkallat och hemma var möblerna omkullvälta, porslin krossat och mamman blödde från skador i ansiktet. Fadern pratade med en polis i sovrummet, medan modern stod för sig själv i köket, liksom utanför scenen. Hon ville inte anmäla. ”Allt var en olycka” påstod fadern som sedan tillbringade natten någon annanstans.
Den surrealistiska känslan förstärks av att fadern när han kom hem kallar ner sonen till ett samtal i bilen där det enda han säger är att sonen måste lova att ta sin universitetsexamen. Därpå städade de tillsammans upp hemmet och status quo var åter upprättat. Om fadern verkligen slog modern vet inte författaren, men de oproportionerliga utbrotten återkommer på olika sätt, inte minst avreagerar sig fadern eller berättar om sina utbrott i telefonsamtal och sms till sonen när denne flyttat hemifrån.
Det är spännande hur författaren genom att utforska modern och göra henne till det bärande elementet samtidigt kommer åt smärtpunkterna i familjen. Ett annat grepp kunde ju ha varit att låta faderns tyranni och svåra personlighet breda ut sig. Men genom att ge modern och hennes roll i familjen utrymme, växer också de underliggande orsakerna fram med plågsam tydlighet. Utan att sönderanalysera strukturerna framkommer båda föräldrarnas klassbakgrund som en bidragande orsak, här finns tidsandan och de i Italien mer fastlåsta könsrollerna, men främst är det en fråga om två personlighetstyper som passade varandra som hand i handske och i en utstuderad djävulsdans tillsammans skapade en perfekt medberoenderelation, för att använda våra dagars termer.
*
Bajani ser dock hur det är fadern och hans personlighetsstörning som driver denna konstellation, och hur framför allt modern är den som offras, hur hon för husfridens skull gör sig till del av hans personlighet mer än att vara en person i egen rätt. Ett exempel är att när fadern bestämmer att vissa böcker passar henne, de lättsmälta, ”icke-litterära”, trots att det var hon som läst litteratur på universitetet, accepterar hon att ”det är böcker för mig”.
Ytterligare ett exempel är att när fadern, som i sin vilja att isolera familjen i det längsta vägrar installera telefon i huset, väl ger med sig, placeras den i köket – som något för modern och barnen. Men på grund av faderns snålhet får de inte ringa ut. Istället tvingas de av fadern på ett system med att först ringa några signaler och sedan låta den uppringda ringa tillbaka. Modern ringer endast mycket korta samtal till sina föräldrar. När fadern bestämmer att luren ska läggas av, så telefonen inte går att använda, vågar ingen i familjen lägga på den igen.
*
Med tiden flyttar författaren hemifrån, går på universitet, flyttar ihop med en kvinna och gifter sig, men kan inte slita sig ur familjens garn, utan fortsätter ringa och hälsa på, alltid under stor plåga och vånda.
Man frågar sig hur familjemedlemmarna står ut, hur författaren står ut. Men om det föreföll märkligt till en början att författarjaget i fyrtioårsåldern säger upp all kontakt, undrar man under läsningens gång snarare över att han inte gjorde det tidigare. Inte oviktigt i sammanhanget är att han genom lyckliga sammanträffanden dels skaffar sig vad han kallar en alternativ familj, på restauranger och kaffebarer där han tankar mänsklig värme, får en bit mat och en fristad före eller efter besöken hos familjen, dels kommer i kontakt med en äldre kvinna, en psykoanalytiker, med vilken han äntligen kan börja prata.
Han får mycket känslomässigt stöd också av sin sambo. Så sakteliga växer insikterna fram, och med dem alla undanträngda känslor, och han börjar inse att det inte är normalt att ha magkramper i fem dagar innan man ska ringa sina föräldrar eller åka och hälsa på dem. Det är också psykoanalytikern som till sist får honom att inse hur pass stört han fungerar i förhållande både till sin familj och sin ursprungsfamilj.
*
På romanens fliktext frågas om man kan överge sin familj fullständigt och bestämma sig för att inte träffa den igen. Frågan är väl också om man någonsin kan komma undan den, om man vuxit upp under de förhållanden Bajani skriver fram, också om man bryter kontakten för att upprätta sin självkänsla och sitt egenvärde. Att skriva om sina upplevelser tycks i alla fall vara del i och en stor hjälp till detta återupprättande.
Boken är en gripande och drabbande studie av en familj som är olycklig på sitt eget sätt, men klargör också hur skuldkänslor, lojalitet och rädsla kan låsa fast människor i de mest vedervärdiga situationer och göra dem perfekta medspelare i en pjäs de själva avskyr.
Men i hög grad är boken också ett varmt och kärleksfullt porträtt av en mor som förtjänade ett långt bättre öde än hon fick. Att den vann Stregapriset är inte svårt att förstå, inte heller att den vunnit både kritikers och läsares hjärta.
- Klicka här för att läsa om italienska Goliarda Sapienza – Frihetlig, Feminist. Före sin tid
- Klicka här för att läsa Torbjörn Elensky om Carlo Levi och Rädslan för friheten