I romanen L´arte della gioia skrev Goliarda Sapienza fram ett för den tidens kvinnor och män oåtkomligt livsalternativ, med tankefrihet och rätt att handla och röra sig fritt, och sökte med romanen också skapa den litterära kvinnliga huvudperson som saknades i Italien.
Ibland stöter man på böcker vars universum fängslar och stannar kvar på ett sätt som gör det svårt att börja läsa något annat. L’arte della gioia (ung. Njutningens/Glädjens konst) av Goliarda Sapienza (1924–1996) är en sådan. Det tycks nästan ofattbart att det tog närmare 40 år innan den kom att uppmärksammas på allvar.
Boken handlar om Modesta, som föds i ett fattigt hem på Sicilien just som ett nytt sekel börjar, den 1 januari 1900. Hennes liv fortgår parallellt med Italiens historia fram till 60-talet, men skiljer sig från andra, jämnåriga kvinnors liv under denna tid. Väldigt ung lär hon känna sin egen sexualitet – och konsten att njuta – men också våldet, när den man som säger sig vara hennes far förgriper sig på henne. Som hämnd sätter hon fyr på hemmet varvid modern och systern omkommer, oklart däremot hur det går för våldtäktsmannen.
Modesta räddas dock till ett kloster, där hon har en kärleksrelation med abbedissan men också lär känna hatet som mänsklig drivkraft. Efter att ha sett till att abbedissan omkommit, lämnar hon klostret i sena tonåren och kommer till en kunglig familj i Palermo. Väl i familjen spelar hon sina kort väl, blir prinsessa genom att äkta sonen, som har Downs syndrom, och så småningom ett slags matriark i en excentrisk storfamilj i vilken hon samlar sina barn, fosterbarn, vänner, älskare och älskade.
Som framgår har boken drag av pikaresk, men Sapienzas avsikt med romanen är något mer och djupare än satir och samhällskritik. Snarare skriver hon fram ett för både kvinnor och män på den tiden oåtkomligt livsalternativ, med tanke-, handlings- och fysisk rörelsefrihet. Hon lär ha sagt att hon med Modesta ville skapa den litterära kvinnliga huvudperson som då saknades i Italien. Det är som om hon obändigt söker omgestalta kvinnorollen, litteraturhistorien och den allmänna historien på samma gång, något som gör romanen oerhört drabbande.
Även om Modesta med sin familj lever i ett slags fristad kommer hon naturligtvis inte undan vare sig lagen eller de omständigheter och politiska strömningar som råder, utan hamnar så småningom i fängelse. Modestas provocerande idéer om kvinnlig frihet och kärlek utmanade dessutom också Siciliens antika hederskultur. Familjens liv innanför villans murar framstår som ett slags utopiskt projekt, invävt i det realistiska, precis som romanen själv rör sig mellan det absurda, realistiska och utopiska.
L’arte della gioia är en tydlig idéroman men också en utvecklings- och bildningsroman. Modesta är vetgirig och utnyttjar alla möjligheter till bildning. Genom personer som vistas i villan låter författaren idéer mötas, stötas och blötas: inom läkekonsten, psykoanalysen, religionen, politiken och estetiken.
Dixikons nyhetsbrev? Anmäl dig här
Själv anslöt sig Goliarda Sapienza till en frihetlig socialism, var ateist och älskade både kvinnor och män. Hennes bok är dock ingen propagandaroman utan läsaren får själv ta ställning till de olika romanfigurernas handlingar och ståndpunkter. Över alla ismer och allt tankegods, som författaren är grundligt förtrogen med, lyser humanismen, kärlekens och livsglädjens ledstjärna – glädjens konst! – men också både eftertänksamhet och försoning.
Bokens pacifistiska ansats kan tyckas inkonsekvent då Modesta faktiskt tar livet inte bara av sin mor och sin abbedissa utan också bidrar till sin styvmors, prinsessan Gaias död. Men kanske ska alla mord, som hon begår för att kunna genomföra sina planer, tolkas symboliskt, som i fiktionens form nödvändiga för att röja undan de anmödrar som hindrade Modesta från att bli den fria kvinna, som Goliarda Sapienza vill gestalta: först av dem modern, som var fast i rurala traditioner och fattigdom och med en bestämd syn på att kvinnor skulle foga sig i sin roll, sedan abbedissan, som representant för den katolicism som inpräntade underdånighet och lydnad och slutligen prinsessan, visserligen en kvinna med makt och inflytande, och i det en förebild, men också en representant för en klass som isolerar sig mot folket och fångar kvinnor i ägande och rigida traditioner.
Också i sin litterära uppbyggnad är boken intressant och nydanande. Det är Modesta som talar men ofta glider jaget över i tredje person, som för att anspela på Modestas ursprung och sicilianarnas lite naiva sätt att kalla sig själva vid namn. Det är också en lek med berättarrösten, ett sätt att stiga ur sig själv, som skapar en nästan utomkroppslig upplevelse.
Boken fortskrider kronologiskt om än ibland med stora tidshopp. Genom resuméer eller nya personer får vi veta vad som skett i mellanperioden, som när publiken på teatern får reda på vad som skett när ridån går upp för en ny akt. Säkert har Goliarda Sapienza, som länge arbetade som skådespelare innan hon började skriva, hämtat inspiration från teaterns värld, då också dialogen bär starka drag av teater. Det är i den som mycket av idéutbytet, kärleksdramat och inte minst familjelivet förmedlas.
Romanen spänner över mycket, men Sapienza klarar ändå att hålla ihop allting. Hon skildrar Italiens nutidshistoria ur flera olika aspekter och är samtidigt hoppfullt visionär. En kvinna får vara helt och hållet subjekt och låter sig inte underordnas vare sig traditioner eller patriarkat. Vissa kritiker har fokuserat på (och förfasats över) bokens sexuella frispråkighet, men denna behövs för att gestalta bokens budskap: Att njuta och älska är en del av att vara människa och inget som lagar, normer eller traditioner ska reglera.
Märkligt är att få personer, fram till rätt nyligen, hört talas om Goliarda Sapienza och hennes storslagna, drygt 500-sidiga verk. Den skrevs mellan 1967 och 1976, men då den var klar ville inget förlag ta sig an den, trots att inflytelserika författare stöttade en utgivning. Det har givits olika förklaringar till det, som att den inte passade in i det då rådande litteraturklimatet där experimentella romaner stod högt i kurs (La storia av Elsa Morante från 1974 blev till exempel sågad av Pier Paolo Pasolini). Italien genomled också då sina så kallade annni di piombo (blyår) med starka politiska spänningar mellan extrem höger och vänster, med terrorattentat och kidnappningar, och kanske tyckte man att bokens politiska agenda underblåste strömningarna. Det var också en period då PCI (kommunistpartiet) dominerade kulturetablissemanget och den som likt Goliarda Sapienza inte skrev in sig i partiet, hade svårt att nå ut.
Flera försök att få boken utgiven strandade. Bland annat en förläggare förklarade uttryckligen att han inte ville befatta sig med ”skräpet”, ett försök att ge ut den som följetong i en feministisk tidskrift stupade på ekonomiska grunder och ytterligare ett försök – att göra den till teveserie – fick ett abrupt slut när regissören blev upprörd över att Modesta ”har ihjäl tre personer utan att få något straff” osv. Och därefter, under åttiotalet med en helt annan politik, passade L’arte della gioia ännu sämre in i tidsandan.
Att Goliarda Sapienza, som blivit utblottad under sin långa skrivtid, bestal en väninna på dyrbara smycken, bättrade inte på bilden av henne. Men den bok hon skrev om fängelsetiden, L’università di Rebbibia, fick däremot stort genomslag. Att hon lyfte fram den vänskap och lojalitet som fanns innanför murarna ledde till att synen på fängelser och intagna omprövades.
Innan hon skrev L’arte della gioia hade hon givit ut boken Il filo del mezzogiorno, (ung. Bandet till södern) ett dokument över författarens långa tid i psykoanalys, där hon påvisar flera av analysens begränsningar. Också med denna bok sägs hon radikalt ha omkullkastat tidigare föreställningar.
Kanske hade också L’arte della goia, om den fått komma ut då den var klar, kunnat revolutionera kvinnorollen och synen på kärlek och relationer i det misogyna Italien. Var det kanske det som gjorde att (de manliga) förläggarna avvisade den och att den sedan förblev outgiven i drygt fyrtio år innan den till sist publicerades och först så småningom fick sin upprättelse?
Det var först 1998, två år efter Sapienzas död, som hennes make Angelo Pellegrino lyckades få det lilla frihetliga förlaget Stampa Alternativa att ge ut den i några få exemplar som sedan knappt sålde och gick spårlöst förbi. Ett stort genomslag fick den däremot när den nästan ett decennium senare översattes i Frankrike. Det ledde till att den slutligen blev erkänd också i Italien och nu har översatts till flera andra språk, bland annat har den funnits på engelska i snart tio år som The art of joy. Den italienska Einaudi-utgåva som jag läste kom ut 2017 med initierade nyskrivna efterord av hennes make. Helt nyligen kom L’arte della gioia ut i Danmark som Kunsten att glædes och i Norge som Gledens kunst. En Netflix-serie baserad på romanen i regi av Valeria Golino kommer senare i år.
Nu tycks alltså äntligen tiden ha kommit ifatt detta unika författarskap. Sedan en tid arbetar också akademin i Italien med att införa Goliarda Sapienza i den litteraturkanon där hon rättmätigt hör hemma.
- Se en intervju med Goliarda Sapienza:
- Lyssna på ett program från franska France Culture om henne här: