Kanske inget Tristanackord precis, men Paul McCartneys Ab/Bb på piano i Long and winding road gör den speciell. Erik Andersson, som själv rest på en vindlande väg i McCartneys hemtrakter, undrar över vad som egentligen gjorde Beatles så stora. Skrev de bättre låtar, sjöng de bättre än alla andra eller var det något annat?
Säg att du sitter nere vid stranden med din gitarr. Du spelar några nya låtar och dina vänner stöttar dig och säger att du är väldigt begåvad. Ja ja, tack, säger du, men det är ju inte Yesterday direkt. Vadå Yesterday, säger vännerna. Du tittar litet undrande på dem. Men så sjunger du Yesterday, och då tappar de hakan. En sådan otroligt bra låt, säger de efteråt. Har du skrivit den? Nej nej, säger du, det är ju en Beatleslåt. Det är helt otroligt att ni inte har hört den. Vadå Beatles, säger de.
Ungefär så är en scen i filmen Yesterday (2019). Den spirande trubaduren Jack Malik har varit med om en trafikolycka, och när han vaknar upp är det i en värld där Beatles inte finns och inte har funnits.
Man kan se filmen som ett inlägg i diskussionen om vad som gjorde Beatles så stora: sjöng de bättre än alla andra, var de mer samspelta, bättre producerade, bättre marknadsförda, hade de mer ungdomlig energi, var de snyggare, var de charmigare, var tiden rätt — eller skrev de helt enkelt bättre låtar? Filmen vill förstås svara att det var låtarnas förtjänst, och eftersom det är film så behöver det inte förklaras närmare, det räcker att visa vännerna i närbild när de får höra Yesterday.
Det går bra för unge Jack Malik. Han lyckas rekonstruera en väldig massa Beatleslåtar ur minnet och bygger en karriär på dem. Han försöker förklara att det inte är hans egna låtar, men det får han sluta med, det är ändå ingen som förstår. Mer och mer glider filmen över till sitt andra huvudspår, det vill säga frågan om hur det egentligen skall gå med Maliks kärleksliv.
Det finns dock ytterligare en scen i Yesterday som är värd att nämnas. Malik träffar och lär känna en artist som kallas Ed Sheeran. Något i scenens uppbyggnad får mig att misstänka att det här är en riktig artist, spelad av honom själv. Viskande hör jag efter med min dotter, och hon kan bekräfta att han är en av de mest storsäljande artisterna på senare år. Hon tittar undrande på mig när hon förstår att jag har levt i en värld utan Ed Sheeran.
Nå, i scenen med Sheeran är det någon som föreslår att de skall tävla mot varandra. De får gå in i varsitt rum och sitta där i femton minuter och skriva en låt. Sheeran kommer tillbaka med en låt, som kanske är typisk för hans alstring. Malik kommer tillbaka med The long and winding road. Sheeran erkänner sig besegrad.
Varför väljer man att låta Malik framföra just The long and winding road? Kanske för att den låter så komplicerad, helt omöjlig att tota ihop på en kvart (vilket inte hindrar att den nog skrevs väldigt snabbt, på samma dag som Let it be). För mig har den alltid varit en dunkel punkt i Beatleskatalogen. Jag har haft svårt att minnas den och inte brytt mig särskilt mycket om den.
Nu känns det som om det är första gången jag verkligen hör den. Jag får en bild av att fraserna är oändliga på något vis, att de bara fortsätter och fortsätter, det finns ingen refräng, inget stick som sticker ut, det är bara mer och mer av samma sak i ett långsamt crescendo. Jag kommer att tänka på den väg som lär ha varit inspirationen till låten, den långa och slingrande vägen längs östra sidan av Kintyre: den tar hur lång tid som helst att köra, trots att den bara är några mil lång, och från varje krön man kommer upp på ser man att vägen ringlar sig vidare på samma sätt som tidigare.
Det främsta skälet till att The long and winding road framträder som komposition i filmen är dock inte den fiktiva låtskrivartävlingen, utan det faktum att den sjungs av Malik (som spelas av Himesh Patel). Han har en ganska vacker röst, men den är ett medel till att framföra låten och inte ett mål i sig. Paul McCartney, som behärskade så många sångstilar, använde i flera sena Beatleslåtar (t ex Hey Jude och Let it be) en särskilt varm och stark stämma som lägger beslag på all uppmärksamhet hos lyssnaren.
Det var också den lyckade sånginsatsen som var förklaringen till att The long and winding road alls gavs ut. Det som fanns var bara en sorts demoinspelning med McCartney på sång och piano och John Lennon på bas, och eftersom 1969 präglades dels av interna stridigheter i bandet, och dels den stora kraftansamlingen kring Abbey Road, blev det aldrig av att göra en riktig inspelning. Istället fick producenten Phil Spector ett år senare ordna med stråkar, bleckblås, harpa och kvinnokör för att dölja misstag och ytterligare framhäva sångstämman.
Min tanke med den här artikeln var att jag skulle visa att McCartney arbetade med extremt långa fraser i både text och melodi för att efterlikna den långa skotska vägen. Tyvärr är det inte så. Snarare får jag ett intryck av att han har velat begränsa både antalet ord och antalet toner. Om vi för enkelhetens skull säger att låten går i a-moll börjar varje vers med ett c, och fyra av de sex raderna slutar på ett a, en slutar på ett g och en på ett c — det är den sista raden (ett av flera krön på vägen). Det är egendomligt att varje vers börjar och slutar på samma ton. Och det är samma ton som sticket börjar med, ett stick som går i C. Stickets uppgift brukar ju vara att ge ett lyft åt låten, men här sker så litet som möjligt: c och a är fortfarande de viktigaste meloditonerna. Versens moll övergår visserligen till dur, men eftersom a-moll ersätts av parallelltonarten C så är det nästan omärkligt.
Det är samma sak med texten. Han befinner sig på en lång och vindlande väg som leder till din dörr, men trots att vägen alltid skall finnas där så behöver han hjälp med att hitta dörren. Länge har han stått där, han har gråtit och det har regnat, han har försökt på alla möjliga sätt, med alla möjliga vägar, men du måste leda honom rätt, trots att han ju redan mänskligt att döma befinner sig på rätt väg. Det finns liksom ingen rörelse här. Han är vilse på en väg han är väldigt väl bekant med.
Men det är klart, när jag for på den här vägen så berättade jag för mina barn att Paul McCartney hade ett hus här någonstans i krokarna. Vi kan hälsa på honom, sade min dotter. Eller Donovan, sade sonen, han är väl från Skottland? Jag förklarade att det förmodligen inte skulle dyka upp någon skylt som det stod PÅLLE HITÅT på. Och Donovan bor på Irland nuförtiden. Tänk om man kunde få träffa en mullvad, sade dottern.
För att sammanfatta är det en minimal rörelse hos både text och melodi, vilket skapar en sammanhållen enhet. Vägen är lång, men vi kommer ingenstans, och känslan hos sångaren djupnar och blir allt starkare.
*
Märkligt nog uppvisar The long and winding road vissa likheter med Across the universe. Lennon och McCartney arbetade vid den här tiden mera sällan ihop, men de kunde ändå röra sig åt samma håll — även om McCartney i det här fallet hade svårt att komma någonstans på sin skotska väg medan Lennon obekymrat färdades genom hela universum.
Samtidigt arbetade Lennon med oppositioner och bytte världsrymden mot en pappersmugg, orden mot tanken, känslorna mot sinnena och stjärnorna mot kärleken. Han gjorde också det som jag trodde att jag skulle hitta hos McCartney, nämligen skrev ovanligt långa fraser som liksom rann ur honom.
Även Across the universe hade en krånglig tillkomsthistoria. Den spelades in (i D) redan i början av 1968, men sedan hände inte mycket förrän i slutet av 1969 då den speedades upp till Diss och försågs med fågelkvitter och gavs ut till förmån för Världsnaturfonden. 1970 hamnade den i lådan med band som Phil Spector sammanställde Let it be av, och då saktades den ner till Dess och dränktes i stråkar.
2003 kom en ommixad Let it be-skiva med tillägget (Naked). Idén var att materialet skulle avspectorifieras och presenteras ”som det var”. Varken The long and winding road eller Across the universe vann särskilt mycket på det. Men Paul McCartney har ofta spelat sin låt på turnéer, och John Lennons låt tillvaratogs häpnadsväckande bra av Fiona Apple 1998: precis så borde den ha gjorts från början.
*
Skrev då Lennon–McCartney bättre låtar än alla andra? Det är förstås omöjligt att säga. Till och med i det egna bandet kunde George Harrison göra dem äran stridig ibland. Men det är inte kompositionen som brister hos The long and winding road, utan produktionen och framförandet (Lennons bas).
Sjöng de bättre än alla andra? Ja, där var det få som kunde utmana dem. Redan i de tidiga tonåren upptäckte McCartney att han kunde gallskrika som Little Richard, men han kunde lika gärna framföra finstämda saker som Yesterday, Here, there and everywhere och I will. Lennon hade den perfekta rockrösten: raspig, lätt nasal. De lät också bra ihop, och tillsammans med Harrison.
Sedan hade de fördelen att kunna skriva låtar som passade dem som sångare. Ett av McCartneys främsta nummer finns på Let it be, nämligen I’ve got a feeling. Den tycks skriven för att excellera i ren råkraft. När man lyssnar på coverversioner av Beatleslåtar är det ofta sången som blir problematisk. Ray Charles har sjungit in The long and winding road; han sjunger naturligtvis inte illa, och det var just honom som McCartney hade i tankarna när han skrev låten. Ändå blir resultatet inte övertygande, utan man sätter hellre på en annan låt med Ray Charles.
För några månader sedan dök det upp en kanadensisk grupp, Rikashay, som deklarerade att de tänkte spela in samtliga Beatleslåtar, i alfabetisk ordning. De är unga, skickliga musiker, väldigt entusiastiska — och det är roligt att höra på dem. De är inte petnoga med arrangemangen, men sätter allting perfekt. Särskilt de tidiga låtarna gör de mycket bra. Det är de vokalt krävande som är svårast för dem — McCartneys låtar när de kastar sig mellan ytterligheterna, och Lennons låtar när det känns som om han menar något med det han sjunger.
Det finns en lösning. Rikashay varslar om att en skiva med eget material är på väg. Den skall det bli spännande att höra.
- Klicka här för att läsa Erik Andersson om Frank Zappa
- Klicka här för fler texter av Erik Andersson
- ”A great work of art!” – Jack Malik sjunger Yesterday